Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1953 - Debatt: Surte-skredet, av Bernt Jakobson och Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
TEKNISK TIDSKRIFT
att beskriva den skredtyp, som Löfquist så gärna vill göra
Surte-skredet till. Jag tycker det framgår ganska klart av
Surte-utredningen, att man icke kan beteckna detta skred
som "sudden". Men — som jag tidigare har visat — har
ju icke frågan så stor praktisk betydelse. Kan vi icke
avskriva debatten, som bara onödigtvis tar utrymme i
anspråk? (Jag fortsätter gärna diskussionen men anser då,
att den bör föras i en geoteknisk specialtidskrift.) Jag
skall därför icke nu anföra några ytterligare argument i
frågan utan skall endast sammanfatta några av de
viktigaste argumenten för att brottet har utbildats i lera.
1. Av vittnesberättelserna framgår klart, att skredet i
Surte var progressivt (successiv hållfasthetsförstöring).
2. Man känner till sådana progressiva skred i lera men
däremot icke i sand.
3. För att glidytan skall ha utbildats i sand erfordras, att
trycklinjen för porvattentrycket utefter den närmare 500
m långa glidytan låg mellan de snäva gränserna A—A och
C—C (se figuren i mitt föregående inlägg), vilket är
synnerligen osannolikt. Den, som något har sysslat med
por-vattentryckmätningar i naturen, vet vilka kraftiga
variationer, som förekommer även mellan relativt nära
varandra liggande punkter.
I detta sammanhang anser jag mig emellertid böra göra
några påpekanden beträffande ett par av Löfquist
använda begrepp. Det är nämligen tyvärr så, att om ett
olämpligt begrepp införts, så har det sedan ofta en märkvärdig
förmåga att hänga sig kvar.
Låt oss först skilja på ras och på skred. Löfquist
använder dessa begrepp om vartannat. Men vi har ju en bra
definition, lämnad i Statens järnvägars geotekniska
kommissions slutbetänkande. Ett ras är fullbordat, när den
naturliga lutningsvinkeln för materialet uppnåtts. I fråga
om lera finns ingen naturlig lutningsvinkel (den brantast
möjliga släntlutningen varierar med bland annat släntens
höjd), och en markförskjutning i lera får praktiskt taget
alltid karaktären av skred.
Sedan har vi begreppet "nollfriktion", som jag hade
hoppats genom mitt förra inlägg, att Löfquist skulle sluta med
att använda. Men nu försvarar han det i stället och
hänvisar till Terzaghi. Han menar, att termen skulle vara en
översättning av "Nullreibung", vilket naturligtvis är riktigt,
men det är bara det, att han använder den i icke korrekt
betydelse samt att dessutom termen i tyskspråkig litteratur
har använts i flera olika betydelser. Bendel2 betecknar med
"Nullreibung" dragkraften i kontaktzonen mellan två korn.
Bernatzik3 har en liknande förklaring men talar i stället
om skärkraften. Och även Terzaghi4, som för övrigt har
bildat begreppet, använder det i samma betydelse. Kögler
och Scheidig5 däremot anser, att med "Nullreibung" avses
ett skärbrott i icke konsoliderade jordarter, vilket är en
liknande men icke fullt samma betydelse, som Löfquist
vill ge ordet. Kan vi icke vara ense om, att det nu anförda
är tillräckligt för att avliva begreppet nollfriktion,
särskilt som vi ju icke alls behöver ordet utan kan uttrycka
de olika fenomenen på betydligt klarare sätt?
1. Taylor: Furidamentals of soil mechanics. New York 1948, s. 342
—345.
2. Bendel, L: lngenicurgcologic, bd 1. Wien 1949, s.~433.
3. Bernatzik, W: Baugrund und Physik. Zürich 1947, s. 47.
4. Terzaghi: Festigkeitscigcnschaften der Schüttungen, Sedimerxle
und Gele. Tcchnische Physik der festen Körper. Leipzig 1931, s. 519.
5. Kögi-er & Schetdic: Baugrund und Bauwerk. Berlin 1948, s. 51.
Bernt Jakobson
Civilingenjör Jakobson återkommer i debatten men jag
kan inte finna att bidraget innehåller något annat än
utläggningar av olika ords betydelse. Huvudargumentet är
nu att Surte-skredet var "progressivt".
Alla ras eller skred i såväl sand som lera kan sägas vara
progressiva i den meningen, att skärspänningarna och
skärhållfastheten icke är jämnt fördelade längs glidytan.
Glidningen börjar inom den mest ansträngda delen och
sprider sig därifrån mer eller mindre snabbt. Ras i sand
förlöper vanligen snabbt, medan ras i lera oftast utbildas
långsammare (Jakobsons absurda definitioner av orden
ras och skred lämnar jag därhän). I angiven mening kan
givetvis även Surte-skredet betecknas som progressivt.
Nu vill Jakobson emellertid förbehålla benämningen för
sådana fall, där det är "stor skillnad mellan
medelskär-spänningen och skärhållfastheten". Man har då ingen rätt
— enligt vanligt logiskt tänkande — att kalla Surte-skredet
progressivt, förrän man visat att denna större skillnad
existerat, något som ögonvittnena givetvis icke kunnat
uttala sig om. Utgår man från att brottet utbildats i leran,
fås mycket riktigt räknemässigt en stor skillnad men
antar man att brottet utbildats på grund av exceptionellt
vattenupptryck i sandlager, fås en godtyckligt liten skillnad
mellan medelpåkänning och hållfasthet.
Diskussionen är därmed återförd till sin utgångspunkt
och Jakobsons argumentering är fortfarande inget annat
än en lek ined ord eller ett cirkelbevis, som jag skrev i
mitt förra inlägg.
I utredningen är huvudförklaringen till rasets utbredning,
att det artesiska trycket förefunnits ända ned till
närheten av älven och orsakat en försvagning av leran.
Termen "progressivt skred" (eng. progressive slide)
förekommer på endast ett ställe (texten till fig. 53) och tråkigt nog
i en annan betydelse än den Jakobson nu konstruerat. Den
betecknar där ett ras, som fortplantar sig framåt i etapper
med en serie cirkulära glidytor — en hypotes som för
övrigt förkastas.
Surte-skredet pågick enligt vittnena i ca 3 min. Terzaghi
säger att ett hastigt förlopp ("almost suddenly") är
karaktäristiskt för skred på grund av vattenupptryck. Jakobson
vill därför icke beteckna Surte-skredet som hastigt — i
föregående inlägg sades det ha pågått "under relativt lång
tid". Jakobson har icke sett, att i fig. 160 i boken av
Terzaghi—Peck det hastiga förloppet uttryckes med "några
få minuter" ("few minutes") och att det långsammare vid
skred på grund av otillräcklig kohesion i lera uttryckes
med "flera timmar" ("several hours"). Från de stora
rasen av den senare typen i Göteborgs hamn t.ex. vet man
att det kan dröja flera dygn från den första sprickans
uppkomst, till det att raset i sin helhet utlöses. Även
tidsförloppet stämmer sålunda väl med den i utlandet
accepterade skredtyp till vilken jag vill hänföra Surte-skredet
men som Jakobson tydligen över huvud taget betvivlar.
Om min "grova misstolkning" av skärspänningar är
endast att säga, att enligt fig. 72 i utredningen medelvärdet
med en decimal råkar vara 0,7 t/m2 både för den totala
glidytan och för den glidyta jag avsåg, nämligen den
kortaste genom den betraktade punkten. Att det endast är
fråga om medelvärden för olika glidytor är självklart.
Jakobson vill avliva "begreppet" nollfriktion men menar
väl "ordet" i fråga. Liksom ord och termer i allmänhet
kan det användas i olika betydelser, vilket Jakobson utrönt
genom litteraturstudier. Innan man tar ställning till
nomenklaturfrågor, bör dock lämpligen innebörden av
begreppen göras klar.
Jakobson anser fortfarande att min kritik berott på
missförstånd och feltolkningar. Utsikten att denna attityd skall
ändras genom fortsatt debatt synes vara liten. Jag har
därför icke något intresse av att fortsätta debatten med
Jakobson vare sig här eller i någon "geoteknisk
specialtidskrift". Någon sådan i vårt land känner jag för övrigt
icke till.
Som slutsats måste konstateras att den med Jakobson som
huvudförfattare publicerade utredningen av Surte-skredet
är otillfredsställande beträffande den teoretiska
behandlingen av undersökningsmaterialet och huvudresultatet. En
sannolik förklaring till skredets förlopp har förbisetts —
enligt min åsikt den mest sannolika — nämligen
nollfriktion i genomsläppliga lager på grund av högt
vatten-upptryck i dessa. Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
