Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 17 februari 1953 - En kurs i amerikansk företagsledarutbildning, av Bengt Wiking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
TEKNISK TIDSKRIFT
under fredstid. Båda ledningarna, vars kapacitet var 75 000
m3/dygn, användes under kriget för transport av råolja
eller bensin från Texas till New York-området. Härigenom
vanns både en riskfri transport och sparades tonnage. Efter
kriget blev tonnagetillgången återigen normal, och det
oerhörda transportbehovet till ostkusten minskades. Det blev
därför fråga om hur de befintliga ledningarna bäst borde
utnyttjas.
De militära myndigheterna, oljeföretagen,
järnvägsföretagen, kolindustrin samt kolgruvearbetarna hade alla olika
synpunkter i denna fråga. Dessa varierade från förslag om
offentlig auktion till uppfattningen, att rörledningarna ej
borde användas utan ligga i reserv för kommande
strategiska behov.
Den militära synpunkten var att rörledningarna fick gärna
användas, men staten skulle ha möjlighet att vid behov
åter ta dem i bruk med kort varsel.
Oljeindustrin ansåg att staten inte borde driva
ledningarna; den fria företagsamheten skall ges spelrum.
Ledningarna borde därför säljas snarast. De olika oljebolagen
önskade inte heller längre uppträda gemensamt för att
driva ledningarna, som de gjorde under kriget. Detta var
inte därför att vilja till samarbete saknades, utan därför
att bolagen inte ville utsätta sig för att anses hysa
mono-polistiska tänkesätt. Man önskade fri konkurrens bolagen
emellan, och ledningarna var för stora för ett enskilt
bolag i fredstid.
Undersökningar hade gjorts om möjligheten att aptera
ledningarna för transport av naturgas från Texas.
Förutsättningarna för att ett dylikt projekt skulle lyckas var
att tillräcklig avsättning kunde vinnas i öststaterna,
erforderlig produktion kunde tryggas, ledningarna kunde köpas
i sin helhet och att vissa juridiska formaliteter kunde
ordnas.
Invändningar restes från representanter för andra
energiproducenter, som menade att balansen mellan nationens
befintliga energitillgångar skulle störas våldsamt om
naturgas skulle levereras till öststaterna. Naturgasproducenterna
däremot framhöll att naturgasen inte kunde konsumeras
inom produktionsområdena, som ännu inte var så högt
industrialiserade. Det vore oklokt ur nationens synpunkt
att inte tillvarata en så stor rikedom som naturgasen i så
hög grad som möjligt.
Järnvägsbolagens intresse koncentrerade sig till
transportproblemet. De framhöll att landet i krigstid även behövde
ett väl utvecklat järnvägssystem, och järnvägarna skulle
göra högst avsevärda förluster om en stor del av deras
koltransporter föll bort. Detta skulle bli fallet om
ledningarna utnyttjades för naturgas.
Olja, naturgas, kolgas, elenergi och kol är konkurrenter.
Av dessa intar kolindustrin en särställning genom att den
sysselsätter väsentligt större arbetskraft än de andra.
Härigenom måste en rubbning i de bestående förhållandena
innebära stora nackdelar. Kolindustrin fruktade inte
konkurrens men ansåg det inte riktigt att
naturgasproducenterna skulle få orättmätiga fördelar genom att
skattebetalarnas medel hade använts till rörledningarna, som
byggdes för krigets skull; i normala tider hade de aldrig
kommit till.
Kolgruvearbetarnas representanter hade liknande
uppfattningar, och varnade för den arbetslöshet som skulle bli
följden i öststaternas koldistrikt, om naturgas eller olja
överfördes dit. Det vore bättre att använda gasen inom de
områden där den produceras. Ledningarna borde därför
inte säljas eller hyras ut.
Problemet om de stora ledningarnas användning efter
kriget är redan löst sr dan åtskilliga år tillbaka på så sätt
att naturgas transporteras. Diskussionen blev således
endast akademisk, men var dock av intresse genom att den
gav goda synpunkter på amerikansk uppfattning om
trus-ter, statlig kontra privat vinning, samt utnyttjande av de
rika naturtillgångarna.
I debatten togs även upp principfrågan huruvida fri kon-
kurrens inte måste innebära att någon blir skadad, men
flertalet drar nytta därav. Detta syntes vara fallet i fråga
om de stora ledningarna. Många amerikanska
"business"-filosofer hävdar dock den satsen att fri konkurrens i
längden måste bli till nytta för alla.
Som stickprov ur en samling fall inom den vida sfären
av mänskliga relationer kan följande starkt förkortade
exempel anföras.
Livingstone Co. tillverkade damkläder och sysselsatte ca
110 kvinnliga arbetare av många olika nationaliteter.
Endast tre män var anställda. Arbeterskorna var anslutna till
fackförening. En god anda rådde på arbetsplatsen, och
man umgicks även privat.
I augusti 1942 återvände Margaret Bickers till arbetet
efter tre månaders sjukdom. Hon hade tidigare varit
klubbordförande i fackföreningen. När hon började sitt
arbete igen, märkte hon att stämningen var en annan och
sämre än tidigare. Hon bestämde sig för att tala med Rose
Sorrentino, som hade varit ordförande under Margarets
frånvaro. De båda kvinnorna hade ofta träffats under
sjukdomstiden, utan att något kommit fram om
misshälligheter på arbetsplatsen. Rose bodde tillsammans med sina
föräldrar, och familjen levde på italienskt sätt ganska
skild från amerikanarna.
Vid samtalet kom det fram att flickorna i fabriken börjat
hata varandra, beroende på fientligheterna under kriget
mellan USA samt Italien och Tyskland.
Förmannen Maccini hade intresse endast för
produktionens tekniska sidor, och förstod inte vad som låg bakom
oron biand flickorna. Margaret gjorde intervjuer bland
kamraterna, och det blev allt mera tydligt att oron berodde
på att tyskor och italienskor utsattes för angrepp från de
amerikanska flickor, som härstammade från andra länder.
Fabriksägaren Livingstone och Maccini hade endast det
förslaget att avskeda dem som börjat bråka. Margaret ville
dock försöka andra metoder. Hon började med att
intervjua Elsa, en tyska som var närmaste bänkkamrat till en
mycket känslig italienska. Elsa fick tillfälle att tala ut, och
Margaret lyssnade huvudsakligen. Orons orsaker
bekräftades ytterligare.
Vid en intervju med en annan tyska ansåg denna det vara
mycket orättvist, att hon av kamraterna identifierades
med fiendemakten under kriget. Italienskorna hade vidare
beskyllt henne för att ha gillat USA:s steg att förklara
även Italien krig.
Därefter talade Margaret med Träsk, ombudsman i
fackföreningen. Han ansåg disciplinära åtgärder inte lämpliga,
även om de formellt kunde vara berättigade. Om flickorna
blev avskedade, skulle de börja på en ny fabrik och sprida
misstämningen dit. Träsk föreslog att Margaret skulle
ordna en gemensam tillställning, och hon lovade att tänka på
saken, även om förslaget lät väl enkelt.
Vid diskussionen av detta fall gällde det att analysera
fram Margarets olika åtgärder för att dämpa oron. Olika
uppfattningar om hennes sätt att göra detta kom
naturligtvis fram. Vissa för en ledare viktiga egenskaper illustreras
i ovanstående starkt förkortade redogörelse inte så tydligt
som i originalet, där intervjuerna var återgivna ord för
ord. Några slutsatser kan dock dras, t.ex. följande:
Margaret var skicklig lyssnare; hon var objektiv och
undvek att låta de egna känslorna spela in. Hon
appellerade till solidariteten och var väl insatt i de intervjuades
personliga förhållanden, som utgjorde grunden till det
onda. Hon kom själv med positiva förslag och alternativ.
Hon hjälpte de tillfrågade att uppehålla sitt personliga
anseende och tvekade inte att i någon mån smickra. Hon
uppfordrade sina kamrater att själva tränga in i sina
problem och renodla dem. Hon förbigår vidare inte sina
överordnade, utan lägger fram problemet och begär råd och
hjälp. Träsk är då så god psykolog, att han låter Margaret
fortsätta själv på sin inslagna linje, då den synes honom
vara riktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
