Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1953 - Nya metoder - Pejl- och observationsinstrument för värmestrålning, av S Malmström - Framställning av vätgas ur jordgas, av SHl - Rullager för rätlinjig rörelse, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Fig. 1. Utslag på fluorescenstrumman
vid vibrerande bolometrar då målet,
a hålles i syftlinjen, b vandrar ur
syft-linjen.
block för att få god temperaturutjämning i
bolometer-spiralernas omgivning, och skilda från ytterluften genom
ett fönster av talliumsalter, som släpper igenom infraröd
strålning med våglängder upp till 30 ja. Vardera
bolo-meterns känsliga yta hade en diameter av 1,3 mm, och
spiralerna låg på 2,5 mm avstånd från varandra.
Bolo-meterns gränskänslighet var 3 erg/cnrs.
Järntrådsbolometern hade emellertid flera nackdelar. Dess
tidskonstant var lång (0,7 s för att utslaget skulle gå ned
till 1/10), nollpunkten vandrade, och det gick inte att
åstadkomma en känslig yta med utsträckning i höjdled,
vilket var önskvärt t.ex. vid kustbevakning. Man övergick
därför till en annan typ av bolometer, där de
strålningskänsliga skikten bestod av 0,01 u tjocka metallskikt, som
vakuumförångats på folier av zaponlack. Man använde
antimon eller vismut, och anordningen var innesluten i
en evakuerad glaskolv med ultrarödfönster. De först
använda järntrådbolometrarna matades med likström, men
metallfoliebolometrarna med 4 000 p/s växelström.
Växel-strömsbolometern hade samma gränskänslighet som
lik-strömsbolometern, men de ovan omtalade nackdelarna var
eliminerade. Tidskonstanten var några hundradels
sekunder.
Den inkommande strålningen modulerades med 12 p/s
med en roterande bländare. Spänningsvariationerna från
bolometern förstärktes och likriktades två gånger. Den så
erhållna likspänningen tillfördes avläsningsinstrumentet,
som i de tidigare utförandena utgjordes av ett
ljusvisarinstrument med nollpunkt i mitten. Då ett värmestrålande
föremål passerade genom synfältet, reagerade först den
ena bolometern, och instrumentet gjorde utslag åt ena
hållet. Sedan träffades den andra bolometern av strålningen,
och instrumentet gjorde utslag åt andra hållet. Man
kunde alltså avgöra från vilket håll föremålet kom.
I allmänhet försökte man med instrumentet följa
föremålet, varvid instrumentet skulle visa noll mellan de båda
topparna. Detta erbjöd svårigheter, och därför införde man
en annan typ av instrument, där ljusvisaren fick rita en
kurva på en fluorescerande vals, som sakta roterade kring
en axel parallell med ljusvisarens utslagsriktning. Det blev
ändå enklare att följa målet sedan man ordnat så att
bolo-meterstrimlorna vibrerade i sidled med en hastighet av
ungefär 1 p/s. Fig. 1 visar hur bilden på den efterlysande
valsen då tog sig ut.
Pejlnoggrannheten hos standardinstrumentet uppgick till
5—10 vinkelminuter. Man upptäckte fartyg på 10—15 km
avstånd, och en medelstor pansarvagn på 7—8 km avstånd.
Instrumentet är emellertid svårt att använda över land,
därför att olika marktyper, växter och kullar kan ge
störningar. Man kunde emellertid ställa in instrumentet mot
någon plats där man väntade sig att en stridsvagn skulle
passera, och fick sedan alarm då så skedde.
Med större speglar kunde man komma upp till
räckvidder mot sjömål på 30—50 km, och med de förbättrade
bolometrar som nu finns bör detta vara möjligt även med
standardaggregatets 60 cm spegel. Pas de Calais var under
kriget bevakat med ett värmepejlinstrument, och endast
vid mycket svår dimma kunde trafik slippa igenom osedd.
Det är teoretiskt möjligt att använda instrumentet även mot
flygplan, men det är alltför svårt att följa målet.
Spektralområdet för instrumentet var våglängder mellan
8 och 12 ,(M. Instrumentet har därför betydligt bättre
förmåga att genomtränga dimma än ultrarödfotograferingen.
Genomträngningsförmågan beror emellertid på storleken
hos vattendropparna i dimman. Så länge dessa är mindre
än ca 2 vilket brukar vara fallet då den optiska sikten
är högst 800—1 000 m, går instrumentet utmärkt, men om
dropparna blir större upphör det snart att fungera. Om den
optiska sikten går ned till 200—500 m har man inte längre
nytta av instrumentet. Vid konstgjord dimma blir
partikelstorleken i allmänhet liten, och det visade sig att
instrumentet lätt genomträngde sådan dimma.
I jämförelse med radarinstrument har
värmepejlinstru-mentet den stora nackdelen att det inte ger
avståndsvärden. För kustmätningar mot fartygsmål kan man
visserligen använda två instrument som långbasmätare, men
detta är komplicerat. Anordningen har emellertid en del
fördelar: först dess lägre kostnad, vidare låter den sig
knappast störas, och eftersom det är målet, som självt
skickar ut strålningen, kan det inte märka att det är
observerat (H GjMEKTNIER i Zeitschrift VDI 21 dec. 1952).
S Malmström
Framställning av vätgas ur jordgas. Två amerikanska
tillverkare av ammoniak ämnar använda en ny metod för
framställning av väte ur jordgas. Den har ursprungligen
utarbetats för Fischer—Tropsch-syntes och har också
använts en tid för detta ändamål.
Enligt den för närvarande kommersiellt använda metoden
för framställning av ammoniak låter man först jordgas
och vattenånga reagera i närvaro av en katalysator till
syntesgas som är en blandning av väte och kolmonoxid. Denna
behandlas med mera ånga varvid erhållen mängd väte
ökas. Därefter bringas kväve, erhållet ur luft att reagera
med vätet till ammoniak.
Vid den nya metoden behandlas också syntesgas med ånga
för ökning av vätgasutbytet, men man framställer
syntesgasen ur jordgas genom att oxidera denna med syrgas som
fås som biprodukt vid tillverkning av kväve ur luft.
Oxidationen sker under tryck vid en katalysator. Utskiljning
av kol, som kan vålla olägenheter, lär kunna undvikas
genom förlängning av kontakttiden. Processens detaljer
har inte offentliggjorts (Chemical Week 30 aug. 1952).
SHI
Rullager för rätlinjig rörelse. Rullkedjan, lig. 1, är ett
nytt standardelement för linjära lagringar, som säges ge
samma fördelar som vanliga rullningslager erbjuder vid
roterande rörelse. Den består av cylindriska rullar,
sammanhållna av ledade plåthållare. Rullarna är inlagda i
dessa med rotationsaxlarna växelvis vridna 90°. Länkarna
hopnitas till kedjor i längder på omkring en halv meter.
Fig. 1. Rullkedjor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
