Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1953 - Vad min vetenskap har lärt mig om livet, av John Tandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
TEKNISK TIDSKRIFT
att emellanåt finna en glattare sten eller en
vackrare snäcka än vanligt, under det att
sanningens stora ocean låg outforskad framför honom.
Jag kan berätta, i all korthet, om en
vetenskaplig strid, som förts i ett par hundra år, och som
gäller hur man skall förklara ljusets natur: vad
är ljus? Den store Newton antog, att ljuset
bestod av små partiklar, som utsändes från den
lysande kroppen, och som rörde sig med stor
hastighet. En holländsk fysiker, Huyghens, som var
ungefär samtida med Newton, antog, att ljuset
var en vågrörelse i en mycket fin materia, etern.
Det var länge omöjligt att döma om vem som
hade rätt. Slutligen, för ungefär 100 år sedan,
blev det möjligt att mäta ljusets hastighet även
över korta distanser, inne i ett laboratorierum.
Newtons hypotes krävde, att ljusets hastighet i
vatten var större än i luft. Huyghens hypotes
krävde, att hastigheten i vatten var mindre än i
luft. Mätningar visade direkt, att ljushastigheten
i vatten var mindre än i luft. Teorien krävde, att
förhållandet mellan hastigheterna skulle bli ett
visst värde, lika med brytningsindex, och det
stämde precis. Därmed var Newton utslagen,
tyckte man, men det gällde bara första ronden.
Man upptäckte nya optiska fenomen, t.ex. att en
metallyta, som belyses, kan utsända elektricitet
i vissa fall. Här passade Newtons hypotes bättre
än Huyghens. Jag kan nämna, att det var en
utredning om denna fotoelektriska effekt, som
belönades med ett nobelpris, och den som hade
gjort utredningen, det var Einstein! Han fick
alltså inte nobelpriset för sin relativitetsteori!
Nog av. Man kan säga, att ljuset beter sig både
som en elektromagnetisk vågrörelse och som en
emission av partiklar, fotoner, beroende på hur
man observerar fenomenen. Båda de gamla
stridande teorierna har sammansmält i en högre
enhet, som man inte förmår att fullständigt
åskådliggöra mekaniskt.
Detsamma gäller inom atomfysiken. Man möter
fenomen, som verkar paradoxala, som inte utan
vidare låta sig hänföras till någon åskådlig
modell. Det gäller t.ex. hur vi skall föreställa oss en
elektron, eller en atomkärna. Man kan göra sig
vissa modeller, men sådana bilder blir alltid
ofullständiga.
Vad är det vi har fått fram? Ja, nog kan man
säga, att vi observerar skuggorna av verkligheten
— vi liknar fångarna, som sitter i grottan! Den
fullständiga och sanna verkligheten kan vi inte
helt förstå. Därför tvingas man att bli ödmjuk
inför alla verkligt stora och djupa problem. Man
nödgas inse de s.k. exakta naturvetenskapernas
begränsning.
Ett inoin den nutida fysiken ofta omnämnt
förhållande, som vid första anblicken kanske
verkar som ett löst påstående, är följande faktum:
Man kan inte samtidigt bestämma en elektrons
läge och hastighet hur noga som helst. Det
finns en begränsning, en principiell gräns, som
vi med alla våra mätinstrument inte kan
överskrida, vilken metod vi än försöker.
Men så vill jag också peka på en stor fara, som
ofta är förknippad med försök till
naturförklaringar. Det är faran att man förenklar
problemen, eller bortser från obehagliga detaljer, för
att snabbt, och kanske delvis med hjälp av
slagord, lösa allehanda svåra gåtor och problem. Det
finns folk, som har läst någon
populärvetenskaplig framställning av Einsteins relativitetsteori,
eller om ljuset, eller om atomernas struktur. Och
strax har en sådan självsäker autodidakt
upphöjt sig till domare, och avsatt Einstein och
andra, som tycks vilja hämma utvecklingen.
Kanske har vederbörande himlastormare även
löst sådana romantiska problem som vinkelns
tredelning och cirkelns kvadratur, eller
konstruerat ett genialt perpetuum mobile. (I sista fallet
brukar han ofelbart ha behov av pengar för
vidare experiment.)
Sådana personer bruka hysa stark motvilja
mot att allvarligt och redbart läsa igenom en
lärokurs i fysik, eller fysikalisk keini, eller
matematik. För dem är ett intuitivt skådande av
Sanningen (med stort S!) tillfyllest. Jag kan
namnge en känd person, som är ett skolexempel
på den typ, som tror sig ha funnit Sanningen
genom "intuitivt skådande", och som därmed
också råkat vilse. Jag tänker på den katalanske
munken och alkemisten Raymundus Lullus, som dog
1316. Han har många efterföljare, som på sätt
och vis vandra i hans spår, och detta utan att
de själva ana det.
Ett stort mysterium, som man visserligen kan
formulera rent matematiskt, men likväl inte
fullt förstå, är sambandet mellan materia och
energi. Det förefaller kanske som om det vore
två helt skilda världar, dessa båda begrepp, —
å ena sidan energi eller arbete — och å andra
sidan materia, som vi så väl känna i alla dess tre
aggregationsformer, i fast, flytande och
gasformigt tillstånd. Materien kan vägas på våg, och
den har tröghet liksom en gevärskula eller en
hammare i rörelse.
Så uppträdde (för snart 50 år sedan) den
underlige profeten Einstein (han var då
patentingenjör i Schweiz) och förkunnade, att
materia och energi, dessa helt skilda föremål för
fysikens studium, hur olikartade de än må
synas för oss, — de är i grunden olika
uppenbarelseformer av samma sak! Massa och energi
äro ekvivalenta!
För all del, Einstein är inte den förste, som har
kommit med chockerande eller paradoxala
påståenden inom naturvetenskapen. Men han har
kommit med något nytt och fruktbart, hans
påstående var inte något diffust prat, något
kvalitativt, vagt och obestämt. Nej, han kom med
kvantitativa, mätbara, kontrollerbara samband.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
