Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 5 maj 1953 - Mikrovågslänkar för kraftverksdrift, av Anders Andreasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
TEKNISK TIDSKRIFT
diomottagare. Den ökade dämpningen är en
annan omständighet, som begränsar utnyttjningen
av detta band.
Av skäl, som nu berörts, samt den stora
betydelsen av att kunna möta de allt stegrade
kraven på förbindelser inom kraftföretagen har
införandet av andra kompletterande
kommunikationssystem blivit aktuellt och då i första hand
radiolänksystem.
Vågutbredning
Efter andra världskriget har ett nytt
frekvensband blivit kommersiellt tillgängligt. Detta nya
band sträcker sig från ungefär 120 till 12 000
Mp/s och är alltså hundra gånger större än det
som använts för kommersiell radio före kriget.
För mikrovågsområdet, frekvenserna från 1 000
Mp/s och uppåt, medger
vågutbredningsegenskaperna endast optisk räckvidd, och för en lång
överföringskedja behöver man då endast
använda ett frekvenspar. Vid dessa frekvenser är
radiovågornas våglängder så korta, att
antennsystem av måttliga dimensioner med starkt
riktade strålningsdiagram kan byggas, vilket
möjliggör upprepat användande av samma frekvens
på intilliggande sträckor.
Strålningsförlusterna hos det riktade fältet är
en funktion av sträckning, sikt, meteorologiska
förhållanden, frekvens, antennförstärkning m.m.
Några matematiska relationer mellan alla dessa
faktorer finnes ej, utan statistisk bearbetning av
experimentella data har därför varit nödvändig.
För plan sfärisk jordyta och med hänsyn tagen
enbart till avstånd, fri sikt, frekvens och
antennförstärkning kan ekvationer för
rymddämpningen uppställas.
Effekten per ytenhet P i en fältpunkt på
avståndet d från en isotropisk antenn, utstrålande
effekten P± per ytenhet, är
P =
Pi
4 Vd2
(1)
För att bestämma den effekt, som uppfångas
av en mottagningsantenn, får ovanstående
uttryck multipliceras med dennes effektiva
antennyta, som definieras av
5 =
FI2
(2)
där k är våglängden och F antennförstärkningen
(F — 1 för en isotropisk antenn).
Antennförstärkningen är ett mått på hur bra
en antenn koncentrerar den radierade effekten.
Den definieras som förhållandet mellan utstrålad
effekt i viss riktning för en given antenn och
motsvarande effekt, utstrålad från en
rundstrålande antenn i samma riktning, under
förutsättning av konstant inmatad effekt.
Om sändarantennen har förstärkningen Fi och
mottagarantennen förstärkningen F2, så blir
förhållandet mellan utstrålad och mottagen effekt
»i = 16 jt2 fdY
>2 Fi Fo U/
P
P2 F1F2 W
och motsvarande förhållande, uttryckt i effektiv
antennyta, avstånd och våglängd, blir
Pi= d2r-
P-2 S1S2
Relativ^signalnivà
(3)
(4)
Fig. 3. Teoretisk diffraktion för frekvenserna - 150,
–- 2 000 och — 6 700 Mp/s vid knivsegg for mat hinder
placerat mitt emellan sändare och mottagare åtskilda 50 km.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
