Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1953 - Andras erfarenheter - Extraktion av stenkol med lösningsmedel, av SHl - Alkylfosfiter vinner terräng, av SHl - Nya metoder - Bättre framställningsmetod för karbamid, av SHl - Apparat för kontinuerlig vakuumdestillation av fettsyror, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1953
499
blandningar är formstycken av kol, plattor och tegel,
gjutna briketter och material med stor porositet.
Tänkbara användningar är vidare till kolelektroder vid
sätthärdning av stål och till hydrofoba överdrag på metaller.
Processernas ekonomi är ännu inte utredd. Man kan
använda kol av låg kvalitet varför kolkostnaden inte är av
större betydelse. Kostnaden för lösningsmedlet blir
tydligen den dominerande utgiftsposten, och den är obekant.
Med de kolsorter som studerats binds ca 5 ’% av
lösningsmedlet så fast att det inte kan återvinnas ekonomiskt. När
lågvärdigt kol briketteras med kol-lösningsmedelblandning
som bindemedel förloras stor mängd lösningsmedel, medan
betydligt mera av detta kan återvinnas vid brikettering av
högvärdigt kol (Industrial & Engineering Chemistry febr.
1953). SHl
Alkylfosfiter vinner terräng. Organiska
fosforföreningar används i växande utsträckning bl.a. till insektmedel
(Tekn. T. 1949 s. 729). Som utgångsmaterial vid deras
framställning använder man för närvarande mest
alkyl-fosfat. Fosfiterna är nämligen dyrare, men då man med
dem kan genomföra ett större antal olika kemiska
reaktioner än med fosfat, har intresset för dem nu blivit stort.
Deras tillverkning för civilt bruk har emellertid ännu inte
nått upp till 500 t/år i USA.
Både di- och trialkylfosfiter görs av fosfortriklorid och
alkoholer. I en halvkominersiell amerikansk anläggning
blandas dessa ämnen i stökiometriska mängder i
emaljerade kärl. Reaktionen är starkt exotermisk och sker snabbt.
Reaktionsvärmet förs bort genom kylning med kylvätska.
Vid tillverkning av dialkylfosfit enligt formeln
3 ROH + PC13 -> (RO)2HPO + RCl + 2 HCl
avlägsnas inte bildad saltsyra förrän reaktionen är
praktiskt taget slutförd. Alkylklorid fås som biprodukt. Vid
tillverkning av trialkylfosfit neutraliseras saltsyran med
alkali allteftersom den bildas
3 ROH + PC13 + 3 MOH (RO)3P + 3 MCI + 3 H20
Annars bildas dialkylfosfit. När reaktionen är slutförd
av-centrifugeras kloriden, och produkten destilleras.
Båda slagen av fosforsyrlighetsestrar är färglösa vätskor
med karakteristisk svag lukt. Alla utom dimetyl- och
di-etylfosfit är lättare än vatten. Trialkylfosfiter är ganska
instabila i luft och måste hanteras med omsorg för att
inte oxideras eller hydrolyseras.
Alkylfosfiter används som mellansteg vid syntes av ett
stort antal organiska fosforföreningar, som tillsats till
smörjoljor i vilka de verkar som korrosionsinhibitorer,
stabiliseringsmedel och antioxidationsmedel, för
framställning av impregneringsmedel, för eldsäkring av tyger, i
smörjmedel för högt lagertryck vilka de ger önskad
viskositet och filmhållfasthet, som stabiliseringsmedel,
mjuk-ningsmedel, speciella lösningsmedel m.m.
Den viktigaste nya användningen för alkylfosfiter är som
stabiliseringsmedel för vinyl- ocli cellulosaplaster. Deras
förmåga att reagera med halogenväte till neutrala
produkter gör dem idealiska för detta ändamål. Att de har god
värmebeständighet och tar upp syre långsamt ökar deras
användbarhet. I vissa avseenden är de klart överlägsna
arylfosfiter.
Med alkylfosfiter kan man lätt införa fosforatomer i
både enkla och komplicerade organiska molekyler. På
lång sikt är detta användningsområde utan tvivel det
intressantaste. I allmänhet förefaller dialkylfosfiter mer
lovande som reagens och är något billigare än
trialkylfosfiter. Dessa kommer troligen att mest användas i
oförändrat skick i stället för som halvfabrikat i kemisk
industri.
Alkylfosfiter kan utnyttjas vid tillverkning av organiska
fosfat, fosfonat, difosfonat, tiofosfat, fosforsyror,
pyrofos-fit, hypofosfat, alkylhalogenfosfat och andra derivat.
Några av dessa reaktioner kan mycket väl leda till helt nya
produkter, såsom farmaceutika, färgämnen, insektmedel,
eldsäkringsmedel och plaster (Chemical Engineering febr.
1953). SHl
Nya metoder
Bättre framställningsmetod för karbamid. Vid en ny
schweizisk metod för framställning av karbamid utgår
man som vid hittills använda metoder (Tekn. T. 1952
s. 235) från ammoniak och koldioxid som under högt tryck
(200 at) förenas till ammoniumkarbamat. Detta
sönderdelas sedan till karbamid. Reaktionskärlet utsätts för stark
korrosion, och man brukar därför klä in det med bly
eller silver.
Dessa material är emellertid inte fullt tillfredsställande,
och schweizarna har därför utarbetat en legering med icke
angiven sammansättning som påstås ha gott
korrosionsmotstånd. Den innehåller inte bly eller silver, sägs vara
lättbearbetad och kunna erhållas till rimligt pris. Den
skall användas till inklädning av reaktionskärlet och till
inre värmeväxlare.
Liksom vid andra metoder omsätts bara ca 50 °/o av
ammoniaken till karbamat. Resten måste återvinnas som
ammoniumsulfat eller genom återföring till
reaktionskärlet. Det senare är förenat med betydande svårigheter
därför att ammoniak-kolsyrablandningen inte kan
komprimeras utan att fast karbamat faller ut. Alla hittills kända
metoder att separera ammoniak och kolsyra är för dyra,
men den schweiziska firman säger sig nu ha funnit en
lösning av detta problem.
Man använder ett enkelt men effektivt flytande
absorptionsmedel vars natur hemlighålls. Det uppges möjliggöra
fullständig separering av ammoniak och kolsyra och
återvinning av båda i ren form. En annan nyhet är att
karba-miden kristalliseras ur smälta under noggrant reglerade
betingelser i stället för ur koncentrerad vattenlösning.
Detta förfarande sägs ge tätare kristaller. Den smälta
kar-bamiden filtreras i allmänhet vid tillverkning av
karbamid för plast och farmaceutika.
Den nya metoden har utnyttjats i en liten schweizisk
fabrik för 15 t/dygn karbamid. Enligt en amerikansk firma,
som anpassat förfarandet till amerikanska förhållanden,
kostar en anläggning 25 000—35 000 $ per dygnston.
Underhållskostnaden beräknas till 4 ®/o på investerat kapital.
Ammoniakåtgången uppges bli 58 kg per 100 kg
karbamid vilket är ett totalutbyte på 98 lo/o av det teoretiska.
Per ton färdig produkt åtgår 3,3 t ånga 14 at ö, 180 m3
kylvatten 27°C, 1,7 m3 vatten för processen och 520 kWh
elenergi. Den relativt låga ångförbrukningen uppnås
genom utnyttjande av reaktionsvärmet vid syntesen
(Chemical Engineering nov. 1952). SHl
Apparat för kontinuerlig vakuumdestillation av
fettsyror. Då fettsyror vid upphettning lätt polymeriseras till
tjärartade ämnen eller sönderdelas till kolväten, har man
konstruerat en destillationsapparat för vakuum i vilken
upphettningen sker så att materialets temperatur
ingenstans behöver stegras över dess kokpunkt. Vidare
förkortas den tid under vilken materialet hålls vid
koktemperatur till den minsta möjliga.
Genomsnittlig upphettningstid är 10—15 min. Den högsta
yttemperaturen i kolonnen är 275—330°C. Detta uppges
vara en betydande fördel framför nu använda periodiska
destillationsapparater i vilka materialet utsätts för en
yttemperatur på 260—290°C under 24—48 h. Den nya
metoden sägs också vara fördelaktigare än
expansions-destillation, vid vilken materialet förvärms till 300°C. Den
ger större utbyte av fettsyradestillat och produkter av
högre kvalitet.
Destillationsapparatens huvuddel är en klockbottenkolonn.
Dennas bottnar (fig. 1) är dubbla och värms med
Dow-therm-ånga vars tryck är 0,55—2,45 kp/cm2. Tempera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
