Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 4 augusti 1953 - Andras erfarenheter - Elektrolytisk framställning av mangan, kobolt och krom, av SHl - Stålvarors rostning i pappersförpackningar, av SHl - Plastlaminat till kulhållare i kullager, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 augusti 1953
56 ^
I denna förbrukas totalt 11,0—11,6 kWh/kg mangan med
en renhetsgrad på 99,97 "Vo. Ungefär 87 ®/o av malmens
mangan utvinns. Metoden tycks få vidgad användning,
men den kommer troligen att utnyttjas bara där lämplig
malm är lätt tillgänglig.
Vid framställning av krom behandlas finmald malm i
ett blyklätt kärl med 93 "/o svavelsyra och från krom
befriad elektrolyt. Härvid sker en exotermisk reaktion. Den
erhållna heta lösningen filtreras genom Saran-filter och
späds ut med ammoniumsulfathaltig elektrolyt till en
koncentration på ca 40 g/1 krom. Blandningen upphettas till
80°C för stabilisering av kromen i grön form och kyls
sedan till 3°C i en gummiklädd apparat för
vakuum-kristallisation. Härvid faller aluminium, mangan och järn
ut som ammoniumsulfatkomplex tillsammans med
natriumsulfat. De filtreras från, och ur filtratet bringas
kromalun att kristallisera sedan den gröna kromformen
överförts till den violetta genom åldring av lösningen vid
en temperatur under 60°C.
På detta sätt utvinns ungefär hälften av kromen, medan
resten får cirkulera. Produkten innehåller kisel, järn,
aluminium, bly, nickel, molybden, kobolt och koppar i
sådana mängder alt ytterligare rening är nödvändig. Denna
ger en renad kromalun som löses vid 85°C tillsammans
med tidigare erhållet natriumsulfat till en elektrolyt, per
liter innehållande 90,5 g krom, 29,5 g ammoniak och
16,9 g natrium. Elektrolysen utförs vid 46°C med anoder
av en bly-silverlegering (1 "/o Ag) och katoder av
aluminiumbrons. Strömutbytet blir över 60 l0/o och
energiförbrukningen 11 kWh/kg utfälld krom med en renhet på
98,8 ®/o. Av föroreningarna är svavel, som ingår med upp
till 0,01 °/o, den enda som kan anses skadlig.
Kobolt framställs numera elektrolytiskt i stor skala, och
denna metod tycks få allt större betydelse. Den har sedan
1945 använts i en anläggning i Belgiska Kongo med en
årsproduktion på 1 400—1 800 t kobolt. Den bearbetade
malmen är av oxiderad typ och kan därför lakas ut utan
röstning. Den behandlas härvid med varm utspädd
svavelsyra varvid koppar löses medan huvudmängden kobolt,
något koppar, järn och andra föroreningar förblir olösta.
Den erhållna blandningen, som håller 5—6 g/1 kobolt och
15 g/1 koppar, försätts med kalk till pH 3,5—3,8,
fällningen får sätta sig och den klara lösningen går till
elek-trolysörer för avlägsnande av kopparn.
Eventuellt återstående koppar fälls ut med kobolt sedan
lösningens pH höjts till 5,0—5,5 genom tillsats av kalk.
Därefter fälls kobolten genom ytterligare kalktillsats.
Fällningen filtreras från, löses i förbrukad elektrolyt, och den
erhållna lösningen elektrolyseras. Man får härvid kobolt
hållande 3—4 lo/o zink och något medryckt sulfat. Metallen
renas slutligen genom smältning i elugn, varvid zinken
förflyktigas och svavel avlägsnas genom tillsats av slagg
med hög kalkhalt.
Sedan 1940 har Bureau of Mines undersökt
möjligheterna att utvinna kobolt elektrolytiskt ur amerikanska
malmer innehållande arsenik och svavel. Härvid har man
kommit fram till en process bestående av röstning av
malmen först 2 h vid 500—-550CC och sedan 6—7 h vid
625’°C, urlakning av arsenat och zinkoxid med 2,0—2,5 N
natriumhydroxidlösning vid 90°C, lösning av 93 lo/o av
kobolten i kall koncentrerad svavelsyra, avlägsnande av
arsenik och ferrijärn genom inställning av
koboltsulfat-lösningens pH, behandling med svavelväte för
avlägsnande av metaller tillhörande grupp 2, avlägsnande av
återstående järn genom luftning av lösningen vid 70°C och
pH 5—6, fällning av rent koboltkarbonat med vattenfri
soda och lösning av karbonatet i förbrukad elektrolyt.
Som elektrolyt föredras en sur lösning av koboltsulfat
innehållande 40 g/1 kobolt. Elektrolysen utförs vid 60°C
med anoder av rent bly och katoder av rostfritt stål.
Strömutbytet blir ca 75 l0/o och energiförbrukningen 3,1
kWh/kg kobolt. Genom ökning av elektrolytens
koboltkoncentration till 100 g/1 kan man komma upp till ett
strömutbyte på 85,5 ^/o varvid energiförbrukningen faller
till 2,7 kWh/kg. Den mer koncentrerade lösningen är
emellertid svårfiltrerad. Metallens renhetsgrad blir 99,2 ’Vo.
Den viktigaste föroreningen är nickel. Processens
ekonomiska möjligheter undersöks, men ingen kommersiell
anläggning är ännu i gång. Det är osäkert om den
elektrolytiska metoden kan konkurrera med hydrometallurgiska
processer (J W Cuthbertson i Chemistry & Industry
nov. 1952). SHl
Stålvarors röstning i pappersförpackningar. Det
händer att stålvaror förpackade i papper blir odugliga på
grund av röstning. Den närmast till hands liggande
förklaringen härpå är att papperet innehållit aggressiva ämnen,
och man har därför sedan länge fordrat att det skall vara
fritt från klor och fria syror. Dessa fordringar torde
nästan alltid vara uppfyllda, men flera andra ämnen i
papperet kan orsaka korrosion. Sålunda är dess halt av
klorider av stor betydelse, och i Storbritannien får den
därför inte överstiga 0,1 ^/o räknad som natriumklorid.
Det har emellertid visat sig att också papperets naturliga
fuktighet kan vara tillräcklig för att under vissa
betingelser orsaka röstning. Försök har nämligen visat att sådan
inträffar vid snabb uppvärmning av förpackade stålvaror,
om papperet har en fuktighetshalt i jämvikt med en
relativ luftfuktighet på minst 66 "/o. Vid uppvärmningen
kondenseras nämligen vatten på metallytorna, och dess mängd
blir större ju lägre temperatur förpackningen tidigare haft.
Man anser vanligen att papperet är tillräckligt torrt, om
det lagras i inte alltför kalla lokaler. Detta är emellertid
inte tillräckligt. Dessutom skall relativa luftfuktigheten i
dem vara så låg som möjligt, helst under 66 °/o. I
jämförelse med papperets vattenhalt är den i förpackningen
inneslutna luftens av underordnad betydelse (G Schikorr
i Werkstoffe u. Korrosion mars 1953). SHl
Plastlaminat till kulhållare i kullager. I kullager, som
arbetar vid relativt låga hastigheter, är stål eller brons
ett fullt tillfredsställande material för kulhållare. Dessa
nöts emellertid alltför snabbt om lagren används för
delar, som roterar med mycket stor hastighet. De börjar
rotera excentriskt varigenom lagrens livslängd minskas.
För att möta de krav, som måste ställas på lager för stora
hastigheter, gör man numera ofta kulhållarna av
ickemetalliskt material. Ett sådant är fenoplast armerad med
bomullsväv.
Dessa plastlaminat har nämligen flera egenskaper som
gör dem lämpliga för användning i kullager. De motstår
sålunda slitning vid stora hastigheter mycket bra, och
tilllåten rotationshastighet är därför alltid större för lager
med plasthållare än för sådana med metallhållare. För
lager med dimsmörjning kan t.ex. de förra användas vid
mer än 100 000 r/m.
Då plastlaminatet har mindre specifik vikt än metall, har
små ojämnheter i hållarens godstjocklek, orsakade av
bearbetningsfel, relativt liten betydelse vid stor
rotationshastighet. Centrifugalkraftens verkan på hållaren blir
också mindre. Erforderligt startmoment är mindre för
plast-än för metallhållàre. Detta är av särskild betydelse för
instrument i vilka en del måste ändra rotationsriktning med
minsta möjliga fördröjning. Att lagrets vikt blir mindre
vid användning av plast är av betydelse i några fall, t.ex.
vid epicyklisk rotation.
Plastlaminatet har ingen tendens att skära ihop med me
taller. Detta är en särskilt värdefull egenskap när man
önskar ge en instrumentdel en snabb och jämn
acceleration. Att metallhållare ofta visar benägenhet att skära
beror på otillräcklig smörjning eller att smörjmedlet rinner
bort från vissa ytor när lagret står stilla. För lager med
plasthållare är smörjningen mindre kritisk därför att de
vid bearbetning av laminatet frilagda bomullsfibrerna
absorberar en mindre mängd olja.
Vidare är plasten korrosionsfast, och elektrolytiska reak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
