Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 4 augusti 1953 - Andras erfarenheter - Elektrolytiskt utfällt rodium, av SHl - Kolsyra som kylvätska vid slipning av hårdmetall, av SHl - Ackumulatorseparatorer av polyvinylklorid, av SHl - Härdning av polyeten i atomreaktor, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 augusti 1953
56 ^
men med särskilt stor noggrannhet. Ellyten förorenas
nämligen mycket lätt och ger då matta rodiumskikt eller
inga alls.
Elektrolyten sammansättning och betingelserna vid
elektrolysen varierar inom vida gränser med arbetsstyckets
form och den önskade tjockleken hos beläggningen.
Badets rodiumhalt är 3—15 g/1 för skikttjocklekar på 0,25—
25 ju. Ellyten är en lösning av ett komplext rodiumsulfat,
försatt med 20—200 ml/1 koncentrerad svavelsyra.
Elektroderna är av platina. Ellyten hålls vid 40—5Ö°C;
strömtätheten är 0,5—9 A/dm2. För olika ändamål rekommen-
deras följande skikttjocklekar:
i*
Prydnadsändamål ................................. 0,025—0,1
Skydd mot atmosfären ........................... 0,1 —0,25
Elkontakter lågt belastade ........................ 0,4 —0,5
högt belastade ........................ 2,5
ofta använda ........................ 2,5
slitstarka ............................. 6
Korrosionsskydd ................................... 0,25 —0,5
Priset på rodium är i Storbritannien ca 1 £/g; i USA
räknar man med en kostnad på 1,70 $/m2 0,025 m skikt
(Times Review of Industry febr. 1953; A W Weisberg i
Materials & Methods mars 1953). SHl
Kolsyra som kylvätska vid slipning av hårdmetall.
Det har visat sig att rätt placerade strålar av kolsyra
tilllåter användning av kiselkarbidskiva vid viss bearbetning
av hårdmetaller som tidigare kunde göras bara med
diamantskiva. I andra fall har man på detta sätt kunnat
minska bearbetningstiden. Vidare uppges att man genom
kylning med kolsyra (jfr Tekn. T. 1952 s. 18, 706)
undviker praktiskt taget alla värmeskador på hårdmetallen
vid maskinslipning. Man slipper använda flytande
kylmedier och undviker därigenom svårigheter vid reglering
av kylvätsketillförseln och minskar rengöringsarbetet.
Trots kolsyrans höga pris i jämförelse med kylvätskors
sägs en direkt minskning av slipkostnaden kunna uppnås,
om man vidtar åtgärder för att hålla kolsyraåtgången vid
den minsta möjliga. Man bör t.ex. släppa på kolsyra bara
under slipningen, vilket lämpligen kan ske med en
automatiskt manövrerad ventil. Munstyckets öppning och
dennas läge i förhållande till den punkt där slipskivan är i
kontakt med arbetsstycket är också av stor vikt.
I vissa fall är en rund munstycksöppning fullt
tillfredsställande, men i andra måste man använda speciellt
utformad öppning, t.ex. en som ger solfjädersformad stråle. Då
munstycksöppningens storlek bestämmer kolsyraåtgången,
skall den väljas så att tillräcklig kylning uppnås utan
slöseri med kolsyra (T N Chambers & J Kwolek i Machinist
18 apr. 1953). SHl
Fig. 1. Slipning av hårdmetall med kiselkarbidskiva och
kolsyra som kylmedel.
Ackumulatorseparatorer av polyvinylklorid.
Separatorer som skiljer elektrodplattorna åt i en ackumulator skall
ha stor mikroporositet så att elektrolyt kan diffundera
snabbt genom dem och joner har fri passage. De skall ha
tillräcklig hållfasthet och seghet för hantering och skall
bibehålla sin form vid vätning. Vidare skall de vara inerta
mot elektrolyten och vara något böjliga. Det är önskvärt
att de har lika stor livslängd som plattorna.
Separatorer gjorde man förr av faner. Trä har nämligen
tillfredsställande porositet sedan det befriats från harts.
Det angrips emellertid av elektrolyten och förstörs innan
plattorna förbrukats. På senare tid har man därför
börjat använda separatorer av polyvinylklorid (PVC).
Den nya produkten har lika stor porositet som trä och
dess porer är tillräckligt små för att inte släppa igenom
aktivt material från plattorna. Till skillnad från trä
angrips PVC emellertid inte av elektrolyten och har därför
lika stor livslängd som plattorna. Den möjliggör tätare
sammanpackning av elektroderna, varigenom batteriets
inre motstånd kan minskas. Den kan formas så att den
fullständigt omsluter plattorna (även dessas kanter), och
den har tillräcklig hållfasthet för att hindra plattorna att
buckla sig. Vid användning av PVC-separatorer kan
batterierna sättas ihop fullständigt torra och kan lagras
obegränsad tid i detta tillstånd. Vidare blir deras
prestationsförmåga och livslängd större.
Mikroporös PVC framställer man genom att blanda
pulver av icke mjukgjord PVC med torr majsstärkelse och
dimetylcyklohexanon (lösningsmedel) till en deg som
strängsprutas vid 80°C till ett ca 0,75 mm tjockt band med
längsgående åsar. Bandet passerar genom en ugn, där
lösningsmedlet avdunstas vid 100—130°C, och kokas sedan
i vatten i ca 1 h. Härvid sväller stärkelsen, och plasten
blåses upp. Den behandlas 1 h med 1 l0/o svavelsyra vid 100°C
varvid stärkelsen försockras och löses ut. Man kokar
därefter plasten 30 min i vatten för att avlägsna syran.
Slutligen behandlas den med vätmedel för att den skall bli
omedelbart vätbar med vattenlösningar.
Man använder majsstärkelse för att åstadkomma
porerna därför att den har jämn kornstorlek och inte förändras
nämnvärt vid blandning med plasten och dennas
formning. Andra lämpliga porbildande medel är dextrin, som
lättare kan lösas ut, potatisstärkelse och
ammoniumsulfat-kristaller. Stärkelse kan bortskaffas med maltdiastas i
stället för med svavelsyra. Fastän icke mjukgjord PVC är
ganska spröd har det mikroporösa materialet i regel
tillräcklig böjlighet. önskas denna särskilt stor, sätter man
till ett mjukningsmedel, t.ex. trikresylfosfat, tillsammans
med lösningsmedlet (British Plastics apr. 1953). SHl
Härdning av polyeten i atomreaktor. Några
termoplaster, framförallt polyeten, polystyren och nylon, härdar vid
bestrålning i en atomreaktor. Materialens egenskaper
ändras betydligt, därför att tvärbindningar mellan
kedjemolekylerna uppstår. Vanlig polyeten är vit, halvgenomskinlig
och smälter vid 110—120°C. När den utsätts för växande
stråldoser blir den så småningom fullständigt
genomskinlig, dess smältpunkt stiger och dess färg ändras över gul
och ljusbrun till mörkt gulbrun.
Om stråldosen uttrycks i enheter på 10" termiska
neutroner per kvadratcentimeter, mätt i reaktorns centrum och
alltså innefattande åtföljande snabba neutroner och
y-strålning (motsvarande ca 1 dygns bestrålning vid 3,5 MW
reaktoreffekt), kan man särskilja tre områden för
strålningens verkan. Efter att ha mottagit 0—0,1
strålningsenheter är materialet mycket likt obestrålad polyeten,
bestrålat med 0,1—20 enheter har det kvar en del av vanlig
polyetens egenskaper, åtminstone vid rumstemperatur, och
när det utsätts för mer än 20 strålningsenheter övergår det
till ett glasliknande material som inte alls liknar
obestrålat polyeten.
Polyeten, som utsatts för medelstor stråldos (0,1—20
enheter), är av särskilt intresse. Det smälter inte ens vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
