Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 25 augusti 1953 - Vingkonstruktioner för framtidens jaktlan, av Olle Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. Ii. Statisk hållfasthet i procent av hållfastheten vid
rumstemperatur, för några metaller och plastmaterial.
hållfastheten" ökar kraftigt med temperaturen
då skjuvhållfastheten sjunker. Prov med
sammansatta limmade skalkonstruktioner, vars
brotthållfasthet ofta i lika hög grad är beroende
av fläkning som av skjuvning, har visat att
rumstemperaturhållfastheten därigenom kan
bibehållas upp till 100°C.
Vid temperaturer över 120°C börjar som synes
aluminiumlegeringar och tyvärr speciellt det
högvärdigaste materialet 75 S att förlora avsevärt
i hållfasthet. Vid ännu högre temperaturer
tvingas man att övergå till stål eller högvärdiga
titanlegeringar, med bättre specifika
hållfasthetsvärden än stål. Legeringar av titan befinner sig
för närvarande under intensiv utveckling, och det
ännu så länge mycket höga priset på
halvfabrikat (ca 110 kr/kg" för kallvalsad plåt) kommer
troligen snart att kunna reduceras till för
flygindustrin mera attraktiva värden. För vissa ti
11-lämpningar har man dock troligen en
konkurrent till titan i en ny sintrad aluminiumprodukt
(Tekn. T. 1952 s. 540, 1953 s. 426), som
utvecklats i Schweiz och som benämnes SAP ("sintered
aluminium /julver"). Denna har jämförbara
håll-fasthetsegenskaper med och speciellt betydligt
bättre värmehållfasthet än hittills använda
aluminiumlegeringar.
Magnesiumlegeringar (Tekn. T. 1951 s. 10, 1952
s. 104, 960, 984) kan användas vid något högre
temperaturer än 75 S. Durestos är enligt uppgift
överlägset aluminiumlegeringar och lär ha ganska
måttlig hållfasthetsreduktion vid temperaturer
upp till 250° C.
Beryllium (Tekn. T. 1951 s. 485) är en ganska
svåråtkomlig metall som har utomordentliga
egenskaper vid legering med exempelvis
aluminium. Den har specifika vikten 1,84 och
elasticitetsmodulen 30 000 kp/mm2 (dvs. mer än 4
gånger så hög som aluminium). För några år
sedan bedrevs ett visst utvecklingsarbete med
aluminium-berylliumlegeringar, vilket gav löften
om högre specifik hållfasthet och avsevärt bättre
värmehållfasthet än nuvarande
aluminiumlegeringar. Enligt min åsikt är det förvånande att
dessa berylliumlegeringar ej blir föremål för
fortsatt utvecklingsarbete.
Nyare glasfiberlaminat av polyester- eller
fenolplast (Tekn. T. 1951 s. 746, 1952 s. 539, 1953
s. 88, 412) har mycket god värmebeständighet
upp till 300°C (fig. 14). Vissa förespråkare för
dessa material i USA förutspår att framtidens
flygplan kommer att byggas "helt av glas".
De bästa nu tillgängliga titanlegeringarna
(Tekn. T. 1950 s. 441, 1951 s. 198, 284,»1952
s. 746) har mycket god specifik hållfasthet vid
rumstemperatur, men egendomligt nog erhålles
krypning redan vid rumstemperatur och
spänningar väl under sträckgränsen. Vidare är deras
hållfasthetsreduktion vid temperaturstegring
ganska stor jämfört med ståls, men ändock kan
titanlegeringar bli överlägsna de bästa
stållegeringarna upp till ca 400° C, motsvarande ungefär
M — 3 på större höjder. Över detta område
måste man troligen övergå till stål och över
650°C börjar stålens krypegenskaper bli
kritiska, så att man troligen blir tvingad att utveckla
något keramiskt material som är lämpat för
flygplanskrov.
I det ovanstående har de olika materialen
jämförts huvudsakligen med avseende på statisk
hållfasthet. Emellertid är det ofta så att
styvhetskraven dominerar, varvid exempelvis de flesta
metalliska materialen kan användas med
jämförbar viktsekonomi vid högre temperaturer än de
tidigare angivna. Det bör dock framhållas att för
en fullgod bedömning av de olika materialens
användbarhet vid de speciella
värmeförhållanden som det här är frågan om krävs ett ganska
omfattande forskningsarbete, bl.a. i syfte att få
nya data för drag- och tryckelasticitetsmodulens
förändring med temperaturen,
utmattningshållfasthet i värme, inverkan av statistiskt
varierande temperatur och belastning i förening,
intermittent krypning, tryckbucklingskrypning etc.
Man bör därvid ta vederbörlig hänsyn till
sådana gynnsamma effekter som lägre
medeltemperatur i gränsskiktet än i stagnationspunkter,
värmeledning in i strukturen samt begränsad
flygtid och kortvariga maximilaster vid de högsta
flygfarterna, möjligheter till användning av
isolerande ytskikt, inre kylning
(förångningskyl-ning) etc.
Å andra sidan kan man vänta sig en del
bekymmer med värmespänningar på grund av stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
