Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 6 oktober 1953 - Svensk elkraftförsörjning i prognos och verklighet, av Mats Bärlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
732
TEKNISK TIDSKRIFT
eller genom ägarbyte. Knappast någon av
industrins egna prognoser har slagit in exakt.
Differensen är ofta betydande. Det synes nödvändigt,
att varje av industrierna gjord prognos granskas
och att orimligheter elimineras på sätt som skett
med 1948 års prognos.
Då det gäller mindre industrier blir det då ofta
svårt att avgöra, var och hur uppgifterna
behöver justeras. När det gäller de stora företagen,
är förhållandena bättre kända, och man kan
ibland justera redan en enskild detaljprognos.
Oftast är det dock möjligt att bedöma
sannolikheten i industriprognoserna först när dessa
sammanräknats i industrigrenar.
Industrigrenar och -grupper
Inom industrigrenen järnmalmsgruvor och
andra malmgruvor företogs ingen reducering av
prognosvärdena. Prognosen visade inom de båda
industrigrenarna en genomsnittlig ökning med
8 % per år. En stark ökning ansågs vara
motiverad med hänsyn till planerad ökad
produktion, ökad anrikning, fortsatt rationalisering
samt brytning på allt djupare nivåer. Även om
de enskilda industriernas prognoser vid
efter-granskning visar betydande avvikelser från den
verkliga förbrukningen på grund av oförutsedda
ändrade driftförhållanden, visar
totalprognoserna för industrigrenen en god överensstämmelse
med den verkliga förbrukningen under
prognosperioden. Prognosunderlaget i dessa grupper var
mycket representativt. Inalles 37
gruvanläggningar, motsvarande 92 % av gruvornas totala
elkraftförbrukning, deltog i undersökningen.
Järnverkens totalprognos visade en
fördubbling av elkraftbehoven under perioden
1946—-1952, dvs. en ökning från ca 800 MkWh 1946 till
1 432 MkWh 1950 och 1 675 MkWh 1952. Det
var ett känt faktum, att en kraftig utveckling
var att motse. Med hänsyn till sannolika
förseningar i utbyggnadsprogrammet och rådande
arbetskraftbrist reducerades denna prognos till
1 250 MkWh 1950 och 1 400 MkWh 1952. Den
verkliga förbrukningen var 1 121 MkWh 1950
och 1 394 MkWh 1952. Utvecklingen har visat,
att de kraftiga reduceringarna var motiverade.
Industrierna har även nu uppgett samma motiv
för avvikelsen från sina prognoser som de, vilka
utgjorde motiv för reduceringarna i
totalprognosen.
Inom legeringsverk och elhijttor är
förbrukningen starkt beroende av tillgången på elkraft.
Redan den befintliga produktionskapaciteten
tilllåter en väsentligt ökad förbrukning vid god
vattentillgång. I ett sådant fall måste en prognos
alltid bli osäker. Med hänsyn till den väntade
fortsatta knappheten på kraft reducerades
legeringsverkens prognos något. Den verkliga
utvecklingen har emellertid visat, att legeringsverken
själva bedömt sina kraftbehov realistiskt. En re-
ducering hade däremot varit motiverad för
el-hyttorna, som visar ett underskott relativt
prognosen av samma storleksordning som
överskottet inom legeringsverken. Detta
sammanträffande är icke enbart en slump, ty reduceringen
gjordes efter en grov uppskattning av hur mycket
elkraft som möjligen kunde anses stå till
förfogande för dessa ändamål.
Även om tillgången på vattenkraft tidvis varit
något bättre än vad som kunde förutses 1948,
har detta icke kunnat utnyttjas.
Inom gruppen andra metallverk gjordes ingen
reducering, då prognoserna var baserade på
utförliga utredningar. Den verkliga utvecklingen
har även visat, att prognosen slagit in så gott som
exakt.
Inom järn- och stålmanufaktur reducerades
prognosen med ca 25 % på grund av att
beräkningen i vissa fall måste anses optimistisk med
hänsyn till förhållandena. Den verkliga
förbrukningen inom de undersökta industrierna var
107,3 MkWh 1952, varemot svarar den
ursprungliga prognosens 127,4 och den reducerade
prognosens 106,8 MkWh. Reduceringarna var
således väl motiverade.
För de mekaniska verkstäderna har ej
utvecklingen följt prognosen. Belastningen visar en
eftersläpning på ungefär ett år i förhållande till
prognosen. Det är särskilt användningen av
elvärme, som ej stigit så snabbt som väntats.
Bristen på arbetskraft har även varit kännbar.
Tillgången på råvaror har även varit begränsad
de första åren. På grund av industrigruppens
natur var det emellertid nästan omöjligt att få
något fast underlag för en justering, allra helst
som den inneliggande orderstocken talade för en
betydlig stegring.
Inom skeppsvarven har förbrukningen varit
praktiskt taget den förutsagda.
För elektroindustrin, som till sin natur är
jämförbar med de mekaniska verkstäderna, har
utvecklingen varit liknande som för denna
industrigren. En viss överskattning av kraftbehoven
har således gjorts.
För hela gruppen malmbrytning och
metallindustri har prognosen utfallit bra, trots det
skiftande resultat för de olika industrigrenarna.
Man kan därför konstatera liksom för
totalprognosen, att även om fel förekommer för olika
delar erhålles vid sammanslagningen till större
enheter många gånger ett fullgott resultat genom
att sannolikheten för en grens underskott skall
kompenseras av en annans överskott är stor, om
grenarna är något så när lika stora och
bedömningen sker efter samma linjer.
Utvecklingen inom jord- och stenindustrin
stämmer dåligt överens med prognosen.
Skillnaden år 1952 utgör 126 MkWh. Denna differens
kan i sin helhet hänföras till Skifferoljebolaget,
som 1952 hade en förbrukning på 135 MkWh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
