Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 20 oktober 1953 - Lättmetall inom marinen, av Roy E Scherman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
TEKNISK TIDSKRIFT
het större ju snabbare fartyget är, och är därför av särskilt
intresse för krigsfartygskonstruktören.
En minskning av högt belägna vikter medför ytterligare
fördelar genom att man därvid vinner ökad stabilitet.
Detta är av särskild betydelse för ett krigsfartyg, som inte
bara skall ha tillräcklig stabilitet under normala
förhållanden, utan också skall bibehålla denna trots eventuellt
inträffade skador. Att minska högt belägna vikter är av
så mycket större betydelse, som vapenutrustning,
utrustning för radar, eldledning m.m. medför stora och
oundvikliga toppvikter.
Det är därför naturligt, att marinförvaltningen på ett
tidigt stadium intresserade sig för lättmetallen och
möjligheterna att utnyttja denna på våra krigsfartyg. Redan år
1920 började man använda lättmetall för då under
byggnad varande jagare i form av plåt för vissa inredningar.
Sedan den tiden har användningen av lättmetall ökat
väsentligt. Efter hand som erfarenhet vunnits och nya och
lämpligare legeringar framkommit, har allt flera
konstruktionselement utförts i lättmetall i stället för som
tidigare i stål eller metall.
Vartill?
Då det är av vitalt intresse att minska vikten och det
dessutom ovedersägligen är tekniskt möjligt att bygga hela
fartyg av lättmetall, ligger det kanske nära till hands
att vänta sig, att utvecklingen skall fortsätta vidare i
riktning mot allt större och större användning av lättmetall.
Kommer detta att bli fallet?
Det är naturligtvis inte möjligt att förutsäga, vad den
framtida utvecklingen kan leda till, men för närvarande
har man funnit det nödvändigt att återgå till stål för en
hel del ändamål, där lättmetall tidigare prövats. Denna
delvisa återgång beror dels på vunna praktiska
erfarenheter med fartygen i drift under längre tidsperioder, dels
på stridsmässiga krav, som uppställts på grundval av vad
som blivit känt av de krigförande flottornas erfarenheter
under andra världskriget och slutligen som en följd av
tillkomsten av nya stridsmedel.
Då man bedömer lämpligheten av att använda lättmetall
för olika ändamål måste man ta hänsyn till vilka krav
konstruktionen måste uppfylla bl.a. beträffande
brännbarhet, brand- och värmebeständighet, chocksäkerhet,
motståndskraft mot vapenverkan, lufttryck m.m. och
korrosionsbeständighet.
Ur brandskyddssynpunkt är det av största betydelse att
brännbar materiel ej används annat än där så är absolut
oundvikligt. Stora fördelar har därför vunnits genom att
ersätta trä med lättmetall för möbler och annan inredning i
hytter och bostadsutrymmen, inredningar i förrådsrum m.m.
Att lättmetallen i jämförelse med trä medför fördelar ur
brandsynpunkt innebär tyvärr inte, att lättmetall är
särskilt motståndskraftigt mot eld, då dess låga smältpunkt
gör att den snabbt förintas. Skott av lättmetall kan därför
ej bidra till att hejda spridningen av en brand. För
undvikande av missförstånd vill jag framhålla, att detta gäller
oskyddade skott, ej särskilt isolerade brandskott.
I och för sig är lättmetall mycket lämplig för trappor,
lejdare, durkar, gretingar m.m. Den bristande
brandbeständigheten begränsar emellertid dess användning för
sådana ändamål. Lättmetall har sedan många år använts i
stor utsträckning för överbyggnader, bryggor,
ytterskor-stenar m.m. Härigenom har stora viktbesparingar kunnat
göras, dubbelt värdefulla, då det ju gäller högt belägna
vikter. Av flera skäl har man funnit det lämpligt att
utföra de bärande förbanden av stål och utforma
lätt-metallkonstruktionerna så, att de blir lågt belastade.
Erfarenheten har visat, att skott och skärmar av
lättmetall har dålig motståndskraft mot gastrycket från de
egna kanonerna. De delar, som är särskilt utsatta, utförs
därför numera av stål. Under strid kan nämligen alla delar
av överbyggnader såväl som fartyget i övrigt utsättas för
höga gastryck från detonationer av projektiler och bom-
ber, och inte minst från atombomber. Genom att alla
bärande konstruktioner är utförda av stål begränsas
följderna av skador på lättmetalldelarna, överbyggnaderna står
kvar även om lättmetallen blåser bort eller förstörs genom
brand eller hetta.
Lättmetallplåt är mindre motståndskraftig än stålplåt
mot genomslag av splitter och splint, som uppstår vid
detonation av bomber och projektiler, vilket gör att vissa
skott utförs av stål även om andra skäl talar för
lämpligheten att använda lättmetall.
Det hittills anförda gäller i första hand användning av
lättmetall på större övervattensfartyg. Lättmetall används
emellertid även för mindre båtar, framförallt
motortorpedbåtar. På dessa har lättmetall använts för överbyggnader
och inredningsskott, medan skrov med vattentäta skott
och styrkeförband utförts av stål. Erfarenheterna härav
har genomgående varit goda.
Den amerikanska flottan har byggt fyra motortorpedbåtar
av ny typ av lättmetall, och dessa båtar har självfallet
tilldragit sig mycket stort intresse. Jag vill i detta
sammanhang påpeka, att amerikanska flottan liksom flertalet andra
mariner hittills byggt sina motortorpedbåtar i trä. De
svenska stålbåtarna tillhör de relativt få undantagen från
denna regel.
Enligt publicerade uppgifter är de fyra amerikanska
lätt-metallbåtarna byggda i experimentsyfte med olika
skrovform, med sikte på att med ledning av erfarenheterna från
dem konstruera en ny och lämplig typ. Man skall också
ha använt olika byggnadsmetoder, en båt svetsad, en
nitad, för en tredje har använts en kombination av svetsning
och nitning osv. Inga uppgifter om gjorda erfarenheter har
publicerats.
Hittills beskrivna erfarenheter gäller i första hand
plåtarbeten. Lättmetall i form av smide och gjutgods har
också använts i icke obetydlig omfattning, bl.a. för
utrustningsdetaljer av olika slag, såsom eldosor och
elkopplings-lådor, sköldar till motorer m.m., vidare för luftavlopp från
tankar, avstängningsanordningar på däck för ventilation,
sidventiler osv. För bärbar materiel har naturligtvis den
viktbesparing som uppnås genom användning av lättmetall
varit särskilt välkommen.
Lättmetallens mindre goda motståndskraft mot eld är av
relativt liten betydelse, när metallen ingår i utrustning, som
ändå förstörs av brand, t.ex. elmateriel. För ur
stridsmäs-sig synpunkt viktig materiel är däremot hållfastheten mot
chock av avgörande betydelse vid materialvalet. I det
sammanhanget kan det vara av intresse att pressgjuten
lättmetall under vissa betingelser kan ha mycket god
chockhållfasthet, medan sandgjutet gods har betydligt sämre
egenskaper i detta hänseende. Tyvärr kan ju pressgjutning
komma i fråga endast för stora serier, och därmed endast
för viss standardmateriel.
Rörliga detaljer av lättmetall har visat sig ha en viss
benägenhet att kärva fast i axlar och tappar. På samma sätt
kärvar gängade detaljer av lättmetall och förzinkat eller
kadmierat stål lätt fast i lättmetallgods, så att detaljerna
inte kan lossas med normala verktyg. Detta förhållande
har gjort, att man i många fall måste avstå från att
använda lättmetall, där detta material ur andra synpunkter
skulle vara lämpligt. Som exempel kan nämnas, att man
ej kan använda kopplingsdosor av lättmetall på däck,
därför att de skruvade täcklocken fastnar.
Ett annat exempel, som samtidigt kan illustrera
svårigheten att ur gjorda erfarenheter få fram entydiga tendenser
är följande. På en del fartyg har öppningsbara sidventiler
av lättmetall visat stark benägenhet att fastna, medan de
på andra fartyg fungerat utan anmärkning, detta trots att
ventilerna tillverkats enligt samma ritning och enligt
beställning utförts av samma legering.
Hur?
Som tidigare nämnts har lättmetall använts inom svenska
flottan sedan 30 år tillbaka, alltså redan vid en tidpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
