Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 20 oktober 1953 - Nya metoder - Vakuumtäta fogar genom högfrekvenslödning, av SHl - Klämmor för fastsättning av rörslingor, av SHl - Tillverkning av små rotorer med skovlar, av Wll - Böcker - Exploatering av uppfinningar, av Wll - Om vikningshållfastheten hos papper, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
798
TEKNISK TIDSKRIFT
Även denna lödning (fig. 1) görs med koppar varvid
huvudproblemet är att reglera uppvärmningen så att den
tunna kovar-hylsan och den tjocka molybdenhylsan
samtidigt når lödtemperatur. Viktigt är att tillräckligt stark
gascirkulation upprätthålls inuti hylsorna.
Den tredje högfrekvenslödningen (fig. 1) består i
hopfogning av en kovar-hylsa med en massiv nickelkontakt.
Härvid används ett lod av 72 "/o silver och 28 "/o koppar.
Detta är en eutektisk blandning som flyter snabbt vid sin
smältpunkt (779°C). Att lödningen sker fort är av största
betydelse därför att den glashylsa, som finns nära fogen,
brister om värme hinner nå den. Högfrekvenskopplingen
görs därför ganska fast.
Katodstödet består av ett heldraget stålrör (0,875 mm
godstjocklek), först förkopprat, sedan förnicklat på både
in- och utsidan. Röret skall lödas fast vid molybdenkonens
överkant (fig. 1). Som lod används koppar;
högfrekvens-spolen placeras något under fogen så att huvudsakligen
molybdenkonen upphettas. När lodet smält hålls
temperaturen ganska länge för att hela fogen skall nå
lödtemperatur och lodet skall flyta genom den. För att fogen
skall bli vakuumtät måste man se till att lodet smälter
och stelnar på en gång, annars kan små hål uppstå.
Den sista lödningen (fig. 1) består i sammanfogning av
katodhöljet med stödrörets överända. Det förra är av
hård-smält glas med en ring av kovar i vardera ändan. Lödfogen
skall i detta fall inte bara vara vakuumtät utan också ha
tillräcklig hållfasthet för att bära upp katoden som en i
ena ändan infäst balk. Vidare skall den placeras exakt så
att måttvariationer hos katodkonstruktionen utjämnas.
Som lod används två ringar av 1 mm tråd av en legering
med 27 "/o silver och 28 "/o koppar. Lödningen måste göras
snabbt så att glaset inte spricker. Kovar-ringen förnicklas
före lödningen. Vid denna måste skyddsgas spolas både
in- och utvändigt för att oxidation av metallerna skall
undvikas. Då insidan är en ficka måste luften i den
avlägsnas génom evakuering. Fickan spolas sedan med
väterik gas (H W Garbe i Machinist 16 maj 1953). SHl
Klämmor för fastsättning av rörslingor. Vid
konstruktion av reaktionskärl för kemisk industri är ofta
fastsättningen av inre rörslingor för kylning eller upphettning
ett svårlöst problem. Alla vanligen använda metoder har
nackdelen att kontakten mellan röret och de klämmor,
med vilka det hålls fast, sker längs en linje. Vid stora
temperaturändringar uppstår stark nötning vid
kontaktställena genom rörets utvidgning och sammandragning
varigenom dess livslängd minskas. Ofta är de bultar
varmed klämmorna dras samman så svåråtkomliga att
reparationsarbeten blir besvärliga.
De flesta av de olägenheter, som vidlåder gängse
fast-sättningsmetoder, torde undvikas genom att man gör
klämmorna (fig. 1) av en vid kärlväggen fastsvetsad,
sadel-formad bygel och en lös del som fästs vid denna med två
bultar och håller kvar röret i den. Bygeln har i båda
ändarna T-formade slitsar genom vilka bultarna kan föras
in. När rörslingan pallats upp i rätt läge sätts bultarna på
sina platser, de lösa delarna läggs på, varefter muttrarna
gängas på och dras åt (Chemical Engineering juni 1953).
SHl
Fig. 1. Klämmor för fastsättning av rör i reaktionskärl; a
kärlvägg, b slitsar för bultar, c rör, d klämma för vertikalt
rör, e klämma för horisontell rörslinga.
Tillverkning av små rotorer med skövlar. Vid
tillverkning av större rotorer med skövlar framställer man
skovlarna separat och fäster dem i rotorerna med
grantoppsfästen eller liknande konstruktioner. När man kommer
ner till mycket små dimensioner, kan man emellertid inte
använda sådana infästningsmetoder, ty det skulle bli
praktiskt taget omöjligt att få plats med ett tillräckligt antal
urtag för skovlarna längs periferin. I varje fall skulle
urtagen försvaga rotorerna alltför mycket. Man har också
vid de små dimensionerna försökt att tillverka rotor och
skövlar i ett stycke men med denna metod blir avstånden
mellan skovlarna så små att man inte kan komma åt att
maskinbearbeta dem effektivt.
För att undvika de svårigheter som är förenade med de
nämnda metoderna har man föreslagit att forma en del
av skovlarna i samma stycke som själva rotorskivan. De
övriga skovlarna görs då separat och infästes i rotorn.
Härigenom får man möjlighet att maskinbearbeta de
skövlar som går i ett med rotorn, och eftersom antalet lösa
skövlar blir mindre får man ett mindre antal infästningar,
så att rotorskivan inte blir så försvagad som den skulle
blivit, om alla skovlarna skulle ha behövt fästen
(En-gineers’ Digest aug. 1953). Wll
Böcker
Exploatering av uppfinningar. Industritidningen
Nordens förlag, Stockholm 1952. 189 s. 14,50 kr.
En kurs om exploatering av uppfinningar anordnades
1950 av Svenska Teknologföreningen i samarbete med
Svenska Uppfinnarföreningen. De därvid hållna föredragen
har publicerats i föreliggande bok.
Efter inledande hälsningsord av Albin Johansson
analyserar G Reiland vad som kan patenteras. Nils G
Lindquist ger några synpunkter på uppfinnarnas skatteproblem
och Å v. Zweigbergk redogör för rätten till uppfinningar
och inskränkningar häri. Utvecklingen av en uppfinning
och dess exploatering behandlas i fyra uppsatser av B
Dahlberg, K A Wessblad, P-A Weslien och G Dahl. Hur
man skyddar en uppfinning beskrivs av N Bergling och
slutligen lämnar H Romanus en redogörelse för åtgärder
från det allmännas sida för att stödja
uppfinnarverksamheten.
Den sammanställning av de värdefulla föredragen som
här gjorts kommer säkert att studeras med intresse av
dem som sysslar med uppfinningar och med deras
exploatering. Wll
Om vikningshållfastheten hos papper, av Sigurd
Köhler. Stat. Provn.-Anst. Medd. 110. Stockholm 1953. 31 s.,
10 fig., 11 tab. 5 kr.
Förf. beskriver ingående undersökningar av de
påkänningar som papper utsätts för vid vikningsprov och över
mekanismen vid papperets bristning. Bl.a. visas att bara
mycket tunt papper kan vikas utan att bristningar i
veckets utsida eller veckning på dess insida uppstår redan vid
de första vikningarna. Är belastningen under 5—25 °/o av
provets avslitningskraft, synes veckbildning dominera, om
papperet inte är mycket sprött. Resultatet av vikningsprov
vid liten belastning beror därför i hög grad av dennas
storlek.
Vid bestämning av vikningshållfastheten hos papper,
tillverkat av samma massa, avtar de erhållna värdena med
papperets tjocklek om belastningen hålls konstant. Görs
denna i stället proportionell mot provremsans
avslitningskraft, t.ex. 5 °/o av den, växer värdet på
vikningshållfastheten med avtagande papperstjocklek. Bestämmer man
därför alla provs vikningshållfasthet vid en viss
belastning, t.ex. 800 g, får man värden som beror av deras
avslitningskraft och därför inte är ett entydigt mått på deras
vikningshållfasthet. Förf. anger ett sätt att undanröja
denna nackdel. SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
