Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1953 - Sveriges framtida energiförsörjning, av Henning Fransén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
807
ännu ett stycke i sainma takt, kanske till 40 000
MkWh/år om ett dussin år.
Sedan måste fortsatta tillskott skrapas ihop
från ett allt större antal allt mindre
anläggningar. Därigenom fördyras både kraften vid
källan och dess uppsamling för transport på
stamlinjenätet söderut. Följden blir att den
optimala värmekraftinsatsen, som nu rör sig om
5 %, kommer att successivt öka. Man kommer
naturligtvis att ta väl vara på möjligheten att i
kombination med industrins och
kraftvärmeverkens ångalstring generera mottryckskraft
med mindre bränsleförbrukning än man måste
räkna med vid särskilda reservkraftverk,
utrustade med kondensångturbiner, men ändå
kommer kraf tf ör sörj ningen att representera en allt
större post på bränslebalansens debetsida.
Samtidigt måste höjda kraftpriser komma att
motverka den nu rådande tendensen att för
kvalificerade termiska behov använda elkraft som
bränsle. Elkraftkonsumtionen kommer nog ändå
att fortsätta uppåt, men vi bör räkna med att få
slå av på den nuvarande hektiska takten vid
utbyggandet av kraftverken. Och frågan blir då
hur motsvarande energikonsumtion skall täckas.
Bekväma och obekväma bränslen
Den frågan är emellertid bara en detalj i ett
större sammanhang, liksom den växande
användningen av elvärme endast är ett uttryck för
en påtaglig allmän tendens hos våra dagars
energiförbrukning att övergå från mindre
bekväma till mera bekväma distributions- och
användningsformer, från ved, kol, koks till olja,
gas, elkraft.
Förklaringen till denna tendens torde ligga i
den förskjutning, som ägt och äger rum i
pris-relationen för arbetskraft och kapital. Denna
förskjutning ökar spännvidden i värderingen
vid konsumentens val mellan de obekväma
bränslena, som kräver stor personalinsats vid
användningen, och de bekvämare
distributionsformer, där energin utan nämnvärt besvär
tappas ur en tank eller en ledning. Samtidigt
minskas spännvidden i självkostnaden för bränslen
och därmed förr eller senare i priset, därför att
höjd arbetsvärdering ökar kostnaden för de
oförädlade podukterna, medan den kapitalkrävande
förädlingen förbilligas genom rationalisering.
Särskilt bör det beaktas att några särskilt
billiga bränslen med karaktär av biprodukter
knappast kan väntas bli utbjudna i framtiden.
Förädlingsprocesserna för kol och olja är på väg
att få sådan teknisk utformning, att
fördelningen av produkterna, t.ex. vid gasverken på koks
och gas och vid raffinaderierna på tyngre och
lättare fraktioner, kan allt friare regleras efter
marknadens behov.
De fasta bränslena kan inte framställas och
distribueras utan en betydande insats av mänsk-
lig arbetskraft. De blir därför med
nödvändighet proportionsvis dyrare och dyrare, och den
tendensen kan endast obetydligt motverkas
genom mekanisering och ökad skala för
produktion och transport. Elkraften från våra
vattenfall, som för närvarande representerar den
motsatta ytterligheten, drar nästan enbart
kapitalkostnader. Där har därför den tekniska
utvecklingen och den växande konsumtionsskalan i
förening med låg ränta hittills kunnat kontinuerligt
skruva kostnaderna nedåt.
Det är genom en sådan process som det bl.a.
varit möjligt att ekonomiskt överbrygga de
stora avstånden i Sverige mellan vattenkraftens
källor och användningsområdena. I själva
verket kan nu elkraft överföras utan ökad kostnad
på vilken som helst distans inom vårt land, om
bara kraftbeloppet stiger tillräckligt snabbt med
avståndet och om överföringsspänningen
anpassas därefter. Den totala överföringskostnaden
blir därför bestämd av det antal steg, som
transporten kan begränsas till, på stamlinje,
landslinje, bygdelinje osv., medan det avstånd varje
steg skall överbrygga blir av föga betydelse.
Vid all energiförsörjning spelar transporten en
stor roll för självkostnaden, och det är då
uppenbart att de samband mellan avstånd,
kvantitet och kostnad, som karakteriserar olika
distributionsformer, blir av väsentlig betydelse för
utvecklingen. Kol och ved är ogynnsamt ställda
i detta hänseende. Till sjöss spelar avståndet
mindre roll och där kan kostnaden sjunka vid
stora laster, men till lands blir antalet
tonkilometer avgörande. Oljan representerar en
mellanform. När det gäller stora kvantiteter kan
transporten förbilligas genom kapitalinvestering i
mycket stora tankfartyg på världshaven och
jätterörledningar över kontinenterna, och
distributionens finare förgreningar kan bättre
rationaliseras än ifråga om kol, koks och ved, men
åtskillig arbetskraft krävs dock alltjämt. Gasen är
ledningsbunden och därmed ur
överföringssynpunkt likställd med elkraften. Den utgör också
vid tillräckligt stor skala på överföringen den
avgjort billigaste distributionsformen för energi.
Den framstår därför i framtidsbilden i mångas
mening som ett för åtskilliga kvalificerade
värmebehov lämpligt komplement till elkraften när
vattenkraften i sinom tid börjar tryta.
F järrgas
Med gas avses i detta sammanhang inte så
mycket den numera huvudsakligen för matlagning
använda stadsgasen som fastmer fjärrgas,
producerad i stora centrala gasverk och distribuerad
över landsomfattande ledningsnät företrädesvis
för industriella ändamål men möjligen också för
uppvärmning i större samhällen*. Den företer ur
distributions- och användningssynpunkt många
likheter med elkraften. Den är bekväm att an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
