Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 3 november 1953 - Debatt: Försvarets förvaltningsorganisation, av C O Fürst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Försvarsorganisation enligt Krigsmaterielverkets
förslag; CFS chef för försvarsstaben, CA chef för
armé-stridskrafterna, CM chef för marinstridskrafterna, CF chef
för flygstridskrafterna, AA arméavdelning, MA
marinavdelning, FA flygavdelning, CFF chef för för svars
förvaltningen, Int A intendenturavdelning, ATA arméns
tygavdelning, MA marinavdelning med vapensektion och
skepps-byggnadssektion, FA flygavdelning med vapensektion och
flygplanssektion, Sjv A sjukvårdsavdelning, Fort A
fortifikationsavdelning, AKA anskaffnings- och
kontrollavdelning, Civ A civilavdelning, FFS Försvarets Fabriksstyrelse,
FOA Försvarets Forskningsanstalt.
Förvaltningsutredningen framhöll, att en gemensam
tygförvaltning resp. intendenturförvaltning rent principiellt
torde få anses innefatta den lämpligaste
organisationsformen och stannade även för detta alternativ med
avseende på intendenturförvaltningen, men ansåg den mindre
väl lämpad beträffande tygförvaltningstjänsten med
hänsyn till den nuvarande försvarsordningen.
Därest det nuvarande världsläget anses vara sådant, att
något hinder ur beredskapssynpunkt icke föreligger för
en så pass genomgripande ändring av den centrala
försvarsförvaltningen, som ÖB förordar, ifrågasättes om man
icke bör ta steget fullt ut och även beträffande
tygförvaltningstjänsten genomföra det av förvaltningsutredningen
som det bästa ansedda alternativet. Man kan också tänka
sig att, i likhet med vad engelsmännen gjorde för ett
tiotal år sedan genom Churchills ingripande, bilda en för hela
försvaret gemensam försvarsförvaltning. Detta måste
givetvis medföra en ändring av den nuvarande
försvarsordningen, framför allt såtillvida att försvarsgrenscheferna icke
längre blir chefer för sina resp.
försvarsgrensförvaltningar. Organisationen torde dock kunna utformas så, att de
erhåller ett tillräckligt inflytande på utformningen av den
materiel, som skall ställas till deras förfogande och att de
alltjämt kan bära ansvaret för sin försvarsgrens
stridsduglighet.
I det moderna kriget måste en intim samverkan äga rum
mellan samtliga vapenslag och en krigshandling av
betydelse kan icke ske utan att minst två försvarsgrenar
samverkar. Kan då försvarsordningen organiseras så, att de
olika försvarsgrenscheferna jämväl får en bättre inblick i
och ett visst medinflytande i de andra försvarsgrenarnas
materielutrustning, torde en given fördel ha vunnits icke
minst ur budgetär synpunkt.
Krigsmaterielverket har i sitt nyligen avgivna yttrande
till försvarsministern antytt ett förslag till en
försvarsorganisation, som i stort torde kunna fylla ovan
uppställda önskemål (fig. 1).
Enligt detta förslag skall under ÖB stå chefen för
försvarsstaben, cheferna för armé-, marin- resp.
flygstridskrafterna samt chefen för försvarsförvaltningen. Dessa
bildar tillsammans försvarets direktion under
ordförandeskap av ÖB. Detta blir alltså ett kollegialt plenum på
högsta nivå, där alla viktigare planer för försvaret
av-göres inom av K.M:t och riksdag givna direktiv och
anvisningar. Här avgöres också i sista hand de budgetära
äskandena. Chefen för försvarsförvaltningen har tänkts
vara en person med mycket stor ekonomisk och industriell
erfarenhet, övriga ledamöter i direktionen är militärer.
Eftersom dessa är i majoritet bör deras inflytande på
försvarets materiel- och förvaltningsfrågors utformning i
stort vara betryggande utan att de behöver betungas med
detaljfrågor.
Till direktionen kan vid förekommande behov
adjungeras generaldirektören för Försvarets Fabriksstyrelse,
vilket ämbetsverk i egenskap av affärsdrivande liksom
hittills bör vara direkt underställt K.M:t. Samma ställning i
organisationen kan tänkas beträffande Försvarets
Forskningsanstalt, ehuru det kan ifrågasättas, om icke FOA
bör vara direkt underställt ÖB eller måhända CFF.
Försvarsstaben är bl.a. uppdelad på en armé-,
marin-resp. flygavdelning och cheferna för stridskrafterna har
var och en sitt stabsorgan.
I försvarsförvaltningen ingår en gemensam
intendenturavdelning, armé-, marin- och flygavdelning samt
sjukvårds-, fortifikations-, anskaffnings- och kontroll- och
civilavdelning. Dessa avdelningars chefer ingår som
ledamöter i förvaltningens plenum med dess chef som
ordförande. Givetvis måste med hänsyn till ämbetsverkets
storlek och omfattande arbetsområden beslutanderätten i
största möjliga utsträckning delegeras på
avdelningscheferna. Genom att avdelningarna ingår som delar i ett
ämbetsverk och deras chefer jämte ämbetsverkets chef
bildar dess kollegiala styrelse, bör samarbetet
avdelningarna emellan underlättas och kan ske under enklare och
smidigare former än om avdelningarna vore fristående
ämbetsverk under K.M:t. Mången invänder kanske, att
ämbetsverket på grund av sin storlek lätt blir för
tungrott. Personalstyrkan torde, genom att dubbelarbete eller
dubbelbesättning av personal kan undvikas mer än nu,
bli mindre än i dagens förvaltningsapparat och i den av
förvaltningsutredningen föreslagna och i varje fall icke
överstiga tre tusen personer. Efter svenska förhållanden
verkar denna siffra stor, men i utlandet, t.ex. i England,
finns motsvarande verk med flerdubbel storlek.
Förvaltningens uppgift blir att i enlighet med
statsmakternas medelsanvisningar och enligt av försvarets
direktion givna direktiv projektera, konstruera och anskaffa
försvarets materiel och förnödenheter samt uppgöra
bestämmelser för och övervaka materielens och anvisade
penningmedels förvaltning. Detta är samma uppgifter
som i dag tillkommer försvarsgrens- och övriga
förvaltningar samt Krigsmaterielverket med dock den väsentliga
skillnaden, att de är jämbördiga medlemmar i ett
ämbetsverk och sålunda har en gemensam chef.
Såsom framgår av det anförda förutsättes ämbetsverket
ha ett gemensamt anskaffningsorgan — inköpscentral eller
inköpsbyrå — och ett till anskaffningsorganet anslutet
gemensamt kontrollkontor eller kontrollbyrå. Alla inköp och
all kontroll, alltså icke endast av ammunition m.m. utan
även av t.ex. fartyg, flygplan och pansarvagnar, sker i sista
hand genom denna avdelnings försorg. Ett intimt
samarbete skall givetvis härvid ske med avdelningarnas
sakbyråer före inköpets verkställande. Representanter från
båda dessa förutsättes i varje fall vid viktigare inköp
gemensamt ta kontakt med eller vid behov besöka den eller
de tänkta leverantörerna, varvid såväl de militärtekniska
som merkantila synpunkterna blir företrädda. Skulle vid
ett inköpsbesluts fattande delade meningar uppstå mellan
sakavdelningens och anskaffningsavdelningens chefer,
fäller förvaltningschefen utslaget.
Kontrollbyråns kontrollpersonal kan givetvis icke göras
så stor, att specialister där finns för alla
anskaffningsobjekt, utan byrån skall vid behov kunna rekvirera
biträde för kontrollen från sakavdelningarna och deras
byråer. Genom att man här räknat med ett gemensamt
kontrollorgan för hela förvaltningen i stället för enligt
förvaltningsutredningen ett kontrollkontor på praktiskt taget
varje avdelning eller byrå, bör betydande besparingar
kunna göras i såväl personal- som resekostnader.
Dessa synpunkter på i första hand försvarets centrala
förvaltningsorganisation har jag velat framlägga såsom
ett memento och diskussionsunderlag, innan man går att
fatta beslut i denna viktiga fråga. C O Fiirst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
