Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1953 - Konstruktionsmaterial för svavelsyrafabriker, av Valdemar Lennström - Nya metoder - Framställning av oktylalkoholer, av SHl - Maskin för vägbeläggning med vibrobetong, av G Lbg - Ytbeläggning av stål med titanförening, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 december 1953
967
upp till 90—95° C vid alla koncentrationer utom
70—85 %.
Chlorimet 2 eller Hastelloy B håller 62 %
nickel och 32 % molybden. Detta material är
synnerligen korrosionsbeständigt inom hela
koncen-trationsområdet även vid hög temperatur. Det
är dock något mindre beständigt vid 0—5 %
h2so4.
Nya metoder
Framställning av oktylalkoholer. Vanligen framställs
oktylalkoholer genom aldolkondensation av
butyraldehy-der, dehydratation av aldolerna och hydrering av de
härvid erhållna omättade oktylaldehyderna. Denna metod är
relativt dyrbar; ett föreslaget högtrycksförfarande
förefaller kunna bli betydligt billigare.
Enligt detta framställs aldehyder genom inverkan av
syntesgas (CO + H2) på en petroleumfraktion,
huvudsakligen bestående av heptener, med en koboltförening som
katalysator. Heptenerna blandas med koboltnaftenat till
en lösning innehållande ca 0,2 "/o kobolt. Blandningen
upphettas till 260°C och förs in i ett högtryckskärl fyllt
med inert material. Vid ett tryck på 210—245 kp/cm2
pressas syntesgas in, och reaktionen genomförs vid 170—
180°C. Temperaturen regleras genom återföring av gas
och en del av den flytande reaktionsprodukten.
Den uttagna delen av denna upphettas till 150—180°C vid
7—10 kp/cm2 tryck varvid den i vätskan lösta
koboltkar-bonylen faller sönder under utveckling av kolmonoxid.
Kobolt faller ut och filtreras från. Vätskan förvärms och
går till ett reaktionskärl där aldehyderna hydreras vid
205—260°C och 195—225 kp/cm2 med nickel som
katalysator. Den härvid erhållna produkten befrias från lösta
gaser och renas genom destillation (Chemical Engineering
aug. 1953). SHl
Maskin för vägbeläggning med vibrobetong. För
läggning av betong på vägbanor och flygfält tillverkas i
Frankrike en maskin, som på en gång lägger och vibrerar
betong med 17,5—50 cm tjocklek och 3,0—7,5 m bredd, fig. 1.
Maskinen består av ett chassi på fyra hjul, rörligt i såväl
längd- som tvärled, en vibrerande matartratt, som mottar
betongen från biandaren och fördelar den samt ett antal
horisontala nålvibratorer, reglerbara i höjdled, vilka
sticker in i den utlagda betongmassan. Sistnämnda anordning
ger en homogen, kompakt betong. Gånghastigheten är
1,0 m/min. Maskinen matas från två 1,5 m3 blandare.
Beläggningen utföres kontinuerligt. G Lbg
Ytbeläggning av stål med titanföreningar. Om en
blandning av kväve och väte tillsammans med
titantetra-kloridångor ledes genom ett glödande rör bildas en
aerosol av titannitrid jämte saltsyra enligt bruttoreaktionen
TiCl, + 2 H2 + aJt N2 TiN + 4 HCl
Aerosolen har tendens att falla ut på rörväggarna eller
föremål inlagda i röret, som därvid överdras med ett
gul-färgat titannitridskikt. På grund av bildningssättet blir
emellertid skiktet poröst och har icke fullgott
korrosionsmotstånd. Man kan göra det upp till 100 ju tjockt.
Om däremot enbart kväve och titantetrakloridånga ledes
över stålföremål vid lägst 650°C sker en utbytesreaktion
vid stålytan enligt följande bruttoreaktion
TiCl, + 2 Fe + ik N2 5=± TiN + 2 FeCl2
varvid ytan överdras med ett tätt men tunt skikt av TiN,
varefter reaktionen avstannar.
Genom att kombinera dessa två ångfasreaktioner har man
vid en tysk firma framställt täta och tjocka beläggningar
av titannitrid. Man kan erhålla skikttjocklekar på 1—100 f*
av mässinggult, metalliskt utseende; skikten är i vissa fall
fullkomligt blanka. Deras mikrohårdhet har bestämts
enligt Hahnemann till ca 1 400 kg/mm2. Trots detta är deras
vidhäftning mycket god och tillåter bockning av
arbetsstycket fram och åter flera gånger utan att ytskiktet
brister. Detta består av 10~*—10"2 cm långa kristaller. Den
finaste kristallstrukturen fås vid låg temperatur.
Titannitrid har utomordentligt god kemisk resistens
särskilt mot saltsyra och ammoniak. Dess
oxidationsbeständighet i luft är ej fullt klarlagd. För mycket tunna skikt
räknar man med resistens mot luft vid upp till 500°C
medan andra uppgifter tyder på att de tål betydligt högre
temperatur. Olja häftar mycket bra vid titannitridbelagt stål.
Om man enligt samma förfarande skall ytbelägga gjutjärn
får man ej nitrid utan titankarbid, troligtvis enligt reaktionen
TiCl4 + 2 Fe + C TiC + 2 FeCl2
Detta är egendomligt, ty även på stål med 1 °/o C kan
man röntgenografiskt icke påvisa spår av TiC.
Titankar-bidskiktet på gjutjärn har samma färg som detta och har
grövre struktur än nitridskikten. Dess tjocklek kan bli
upp till 20 ju; dess mikrohårdhet har uppmätts till 1 800—
1 900 kg/mm2. Det har mycket god vidhäftning vid järnet
och dess kemiska resistens är lika god som nitridens
(A Münster & W Rupert i Zeitschrift für Elektrochemie
1953 h. 7 s. 564). U T—h
Fig. 1. Maskin som både lägger
och vibrerar betongbeläggning
på väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
