Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1953 - Nya metoder - Kontinuerlig motströmsabsorption med jonbytare, av SHl - Hydraulisk sprutlackering, av SHl - Elektrolytisk svartförkromning, av SHl - Andras erfarenheter - Penicillinsyntesen, av SHl - Elkraft från vattenledningsvatten, av G Lbg - Ullens ytstruktur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 december 1953
969
Apparaten har provats med kopparsulfatlösning hållande
0,34—0,36 »/o Cu och gav då koncentrerad lösning med 2,7—
3,2 »/o Cu vid regenerering med 2 N svavelsyra; 95 °/o
av-kopparn utvanns (R H MacCormack & J F Howard i
Chemical Engineering Progress aug. 1953 s. 404). SHl
Hydraulisk sprutlackering. Enligt en amerikansk
metod sprutlackerar man med varm lack som med en pump
pressas genom en värmeväxlare till sprutmunstycket där
vätsketrycket är 20—40 kp/cnr. Lacken går delvis tillbaka
till pumpens sugsida och på nytt genom värmeväxlaren.
Detta är nödvändigt för att den skall få tillräckligt hög
temperatur vid munstycket. För syntetiska läcker används
85—95°C och för naturlacker 70°C.
Vid vanlig sprutlackering behövs 300—600 ml luft för
dis-pergering av 1 ml lack. När ett lösningsmedel förångas ökas
dess volym vid atmosfärstryck ungefär till den 1
500-fal-diga. Då denna utvidgning sker i lacken är
lösningsmedelsångan ett mycket effektivare spridningsmedel än en
luftström, och det behövs därför relativt liten mängd av den
för att den tillsammans med den hydrauliska energin skall
ge en mycket fin lackdispersion. Genom lackens
uppvärmning minskas dess viskositet så mycket, att den kan
dis-pergeras, och förångas tillräckligt mycket av
lösningsmedlet (Iron Age 13 aug. 1953 s. 176). SHl
Elektrolytisk svartförkromning. Man behöver svarta
beläggningar på metaller, som har god vidhäftning,
värme-resistens och strålningsegenskaper nära lika den svarta
kroppens, bl.a. för delar till elektronrör,
bimetalltermosta-ter och rostfria delar för industriell användning. Man kan
framställa sådana beläggningar enligt flera metoder;
särskilt de, som ger oxidskikt, har fått stor användning inom
industrin (Tekn. T. 1952 s. 1074). Dessutom finns flera
elektrokemiska förfaranden som ger svarta beläggningar.
Den troligen mest hållbara av dessa ger
svartförkromning. Vid denna process får man nämligen en beläggning
som är stabil i vakuum och luft, har gott
korrosionsmotstånd och bättre mekaniska egenskaper än andra svarta
beläggningar. Under några år har man också framställt
sådana genom elektrolys i kromsyrabad. En ny metod av
denna typ har 1952 föreslagits i USA.
Det har visat sig att man med ett bad, innehållande 200
g/1 kromsyra, 20 g/1 nickelklorid och 5 ml/1 ättiksyra, vid
strömtätheter på 75—200 A/dm2 får blanka, silvervita
utfällningar bestående av krom och nickel. Beläggningen får
mycket god vidhäftning och tämligen stor hårdhet. Vid
doppning i koncentrerad saltsyra under 5—30 s blir ytan
svart, men dess färg stöter i blågrått. Beläggningen är dock
användbar i flera fall när en stabil, svart yta fordras.
Om man använder ett bad, innehållande 200 g/1
kromsyra, 20 g/1 nickelklorid, 2 g/1 vanadin i form av nitrat
och 6 ml/1 ättiksyra, får man vid en strömtäthet på 100
A/dm2 och en badtemperatur på 30—35°C en mycket jämn,
starkt häftande, rent svart beläggning som troligen
innehåller metallisk krom och nickel intimt blandade med
kromoxid och vanadintrioxid. Beläggningen lossnar inte
vid upphettning till 750°C i luft och snabbkylning i vatten,
men den blir blåaktigt gråsvart. Vid upphettning 30 min
till 1 000°C i vätgas förändras den inte märkbart.
Ett bad innehållande 200 g/1 kromsyra, 20 g/1
ammonium-metavanadat och 6,5 ml/1 ättiksyra ger vid 100 A/dm2
strömtäthet, 12—15 V spänning och 35—50°C
badtemperatur också en rent svart beläggning. Denna består av krom
och vanadin i ungefär samma proportion som i badet.
Den har bättre värmeresistens än någon av de tidigare
nämnda beläggningarna i det att dess färg inte förändras
vid upphettning. Vanligen blir ytan matt, men med större
strömtäthet kan man få en blank, emaljliknande, svart
beläggning.
Vid elektrolysen används bly- eller grafitanoder. Badet
måste kylas. Kylspiraler av bly är hållbara medan
rostfritt stål korroderar ganska fort.
De beskrivna metoderna för svartförkromning kan
användas för flera ändamål och är bättre än andra
förfaranden i vissa fall. Särskilt lovande är t.ex. svartförkromning
av anodhållare för röntgenrör med roterande anod, i vilka
värme snabbt måste föras bort. Svartförkromning är också
lämplig för bimetalltermostater.
Man kan direkt svartförkroma koppar, kopparlegeringar,
nickel, mässing, kolstål, 18-8 rostfritt stål och andra
legerade stål. Aluminium kan svartförkromas efter
förbehandling men inte tantal eller mangan (M F. Quaely i Metal
Industry 9 okt. 1953 s. 299). SHl
Andras erfarenheter
Penicillinsyntesen. Enligt J C Sheehan vid Massachusetts
Institute of Technology har de olika problem, som man
ställts inför vid försök att syntetisera naturligt penicillin,
lösts vart och ett för sig. Fastän konstgjort, biologiskt
aktivt penicillin ännu inte framställts, är syntesen därför
möjlig i princip. Man kan nämligen ånge en serie
reaktioner som teoretiskt skall ge penicillin av lättillgängliga
organiska föreningar, och man har också på laboratoriet
framställt ett metylbensylderivat av penicillin som skiljer
sig från motsvarande derivat av naturligt penicillin bara
genom en liten olikhet i sidkedjan.
Syntes av penicillin, som i princip är en /ö-laktam, har
erbjudit flera unika problem. Det visade sig t.ex. strax
i början av arbetet att kända metoder för framställning
av /Maktamer inte kan användas på grund av
penicillinstrukturens ringa stabilitet. Nya metoder måste därför
utarbetas innan man kunde gå vidare. Man har också
funnit flera nya sätt att framställa /Maktamer. Modifikationer
av dem kan användas vid uppbyggning av den känsliga
penicillinstrukturen.
Vidare har man utarbetat två nya metoder för införande
av.en fenylacetamidogrupp i penicillins ringsystem. Dessa
förfaranden kan också få allmän användning vid
peptid-synteser (Chemical & Engineering News 29 juni 1953
s. 2676). SHl
Elkraft från vattenledningsvatten. New York hämtar
sitt vatten från uppdämda sjöar, belägna på ända till
200 km avstånd från staden. Vatten ledes dels från sjön
Pepacton via en 42 km lång tunnel 3,5 m i diameter, dels
från sjön Neversink genom en 8 km tunnel med 3 m
diameter till en reservoar vid Rondoret. På båda sträckorna
är det en icke föraktlig fallhöjd, vilket föranlett ett privat
företag att, efter överenskommelse med
vattenledningsverket, utnyttja vattnet och fallhöjderna i kraftstationer.
Den förstnämnda, som har belt automatisk drift, ger 18
MW och den senare 25 MW (Electrical World 1 juni 1953).
G Lbg
Ullens ytstruktur. Fiberslagens egenskaper beror inte
bara på deras kemiska sammansättning och på fibrernas
dimensioner utan också på deras byggnad. Att ullfibern
är fjällig har man länge vetat. Ett annat känt fenomen
är att blåsor (Allwörden-blåsor) kan uppstå på fiberytan.
Redan 1886 antog en forskare att ullfibern omges av en
ytterst tunn hinna som står emot alkali bättre än fibern
i övrigt. Denna tanke, som förklarar Allwörden-blåsornas
uppkomst, har sedan dykt upp flera gånger.
2
Fig. 1. Ullfiber i tvärsnitt; 1
fiberstam, 2 endokutikula. 3
exokutikala, -i epikutikula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
