Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 15 december 1953 - Debatt: Teknologföreningen — Intresseföreningarna, av Uno Lamm och Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
996
TEKNISK TIDSKRIFT
tekniska överblicken, så är det säkert att den
verksamhet som hittills varit huvuduppgiften för STF:s
avdelningar blir lidande. Det kan nu icke hjälpas att högt
kvalificerade ingenjörer ofta även får höga ledande
befattningar inom näringslivet. Inom en sammanslagen
specialförening som även har att ta ståndpunkt i intressefrågor,
vore det en oformlighet att engagera dylika personer
såsom ledare av föreningen. Detta är en praktisk olägenhet,
som redan den borde tillräckligt motivera att hålla isär
de båda föreningarna. Många förslag till lösande av detta
dilemma har framkommit; inget av dem har varit gott.
Jag skulle likaledes vilja fästa uppmärksamheten på de
avgifter som enligt "Orienteringen" skulle komma att
utgå. För närvarande betalar ju en landsortsmedlem 35
kronor om året till STF, vilket då även innefattar avgift
i den eller de avdelningar i vars verksamhet han önskar
deltaga. Nu är avsikten,_ att sedan specialavdelningarna
brutits ut ur STF, kontingenten till STF fortfarande skall
vara 35 kronor medan därutöver specialföreningen skulle
betinga sig en avgift av 20—60 kronor från dem, som ej
ansluta sig till Civilingeniörsförbundet (CF).
Det talas nu samtidigt om en intensifiering av den ideella
verksamheten, som plötsligt skall igångsättas i samband
med omorganisationen. Jag har icke hört talas om några
konkreta planer på dylik intensifiering av den ideella
verksamheten, som icke lika väl kunde ha igångsatts när
som helst och inom den nuvarande organisationens ram.
Det vore icke oberättigat att kräva att frågan om
intensifiering och de kostnader den kan komma att dra,
höl-les isär från sammanslagningsfrågan. An mera anledning
har medlemmarna att undra över saken när de finner att
samtidigt kontingenten till CF dvs. merkostnaden för de
intresseanslutna är satt till endast 25 kronor. Hittills har
ju medlemsavgifterna till intresseförbunden rört sig om
90—100 kronor. I brist på ytterligare informationer måste
man dra den slutsatsen, att det är fråga om en
subvention av intresseverksamheten med 20—60 kronor från
de medlemmars sida som inte önskar gå in i CF.
Jag har fullt klart för mig, och beklagar det livligt, att
detta är just vad ett stort antal av
sammanslagningsivrar-na synes önska. Det går helt i linje med sakens andra
sida, nämligen att de som endast önskar organisera sig
på intressesidan tvångsanslutas till specialföreningen och
STF. Man kan fråga sig om förslagsställarna tänkt på alla
dem, som är konsulterande, egna småföretagare,
utlandssvenskar och många andra kategorier, vilka nu innehar
och sätter värde på sitt medlemskap i STF, men som
inte har det minsta intresse av fackföreningsverksamheten.
Att radikalt höja deras avgift och tvinga dem att
subventionera intresseverksamheten är ett klart övergrepp mot
dem. Sak samma gäller alla dem, som av andra skäl inte
deltar i intresseverksamheten, måhända därför att deras
personliga uppfattning är att den inte utgör rätta vägen.
På motsvarande sätt finns det stora kategorier
civilingenjörer, som av en eller annan anledning enbart har intresse
av intresseanslutningen; de skulle nu tvingas att stödja
även den teknisk-ideella verksamheten. Även för dem
synes det bli en fördyring.
Detta är ett typiskt utslag av tidens stora sjuka att sätta
organisationen före individen. Det är helt i linje med de
tendenser till uniformitet och tvång inom arbetarnas
fackföreningsrörelse, som vi väl alla starkt reagerat emot.
Det har överhuvudtaget förvånat mig under det år jag
följt diskussionen i denna fråga att inte svenska
civilingenjörer varit såpass förbannade på dessa tendenser i
tiden att de, när det gällt deras egna organisationer,
avvisat tanken på en sammanslagning redan in statu nascendi.
Många gånger får man tvärtom det intrycket att
huvudmotivet är just att man måste följa med tidens ström, att
man måste vidta en åtgärd redan nu, som "förr eller
senare ändå måste komma". Intet motiv kunde vara sämre!
Dessa tendenser i tiden kommer inte att vara i evighet;
man behöver inte vara särskilt lyhörd för att redan nu
märka vissa tecken till en omsvängning ute i världen. Och
under tiden tills den kommer kunde vi finna mycken tröst
i att studera den leda och olust som enligt många
vittnesbörd utbreder sig inom just de riks- och alltomfattande
stora organisationerna.
Varför inte då inom vårt område behålla de klara linjerna
och de enkla organisationsformerna, där det står envar
individ fritt att välja vilken eller vilka föreningsverksamheter
han önskar delta i. Och samtidigt arbeta på att förbättra
vår förening, att rätta till de underlåtenhetssynder som
STF ibland beskylles för, inom de verksamhetsområden
som sedan generationer tillbaka är föreningens egna.
Det är dessa synpunkter som jag under mitt ettåriga
deltagande som suppleant i STF:s styrelse försökt att verka
för tillsamman med några få likainnade. För våra många
sympatisörer bland medlemmarna ute i landet måste vi
med beklagande konstatera att vi till stor del — om än
icke helt — misslyckats i att hävda denna ståndpunkt
inom styrelsen.
Vad kan då i nuvarande situation göras? Kanske inte
så mycket. Men som första önskemål ville man yrka
att föreningen klart säger ifrån att den icke är beredd
att godkänna de principer som är angivna i den
"Orientering" som bifogades stadgeförslaget och varom även
inom styrelsen åsikterna varit starkt delade
att styrelsen får sådana direktiv för det fortsatta arbetet
på organisationens utformning, att de avdelningar som
icke vill samgå med intresseförening och bilda en
specialförening icke försättes i sämre läge i något avseende än
de skulle ha om stadgeändringen inte kommit till stånd.
Till slut vill jag för säkerhets skull framhålla att
ställningstagandet i denna fråga inte på något sätt behöver
bero på vars och ens inställning till intresseföreningarna
som sådana. I det sammanhanget kan det vara värt att
notera, att inom elektriska facket har den uppfattningen,
att ett samgående icke bör ske, hävdats minst lika kraftigt
från SER:s sida som från avdelning E:s. Man håller på att
finna andra former för samverkan, varav en redan i år
tillämpats, nämligen gemensamma rekryteringsaftnar för
de studerande vid de tekniska högskolorna. Uno Lamm
Dr Lamms inlägg sammanfaller i mycket med dr Herlitz’,
varför kommentarerna till den senare i Tekn. T. 1953
s. 975 även belyser de Lammska frågeställningarna. Skall
något i sak sägas därutöver torde det väl närmast vara
i avgiftsfrågan.
En förening, vilken som STF växt med närmare 3 000
medlemmar på de senaste tio åren, har ett alltmer
trängande behov att finna effektivare arbetsformer. Speciellt
arbetet inom de olika fackavdelningarna har blivit i hög
grad betungande för de frivilliga krafterna.
Främst i de fack där sedan längre tid riksförbund
verkar har STF:s avdelningar fått finna sig i att de mera
kostnadskrävande tekniska specialuppgifterna i allt större
omfattning övertagits av riksförbunden. Från väg- och
vattenbyggarnas riksförbund, SVR, har vid flera tillfällen
framhållits att i runt tal 90 °/o av deras verksamhet
består av sådant ideellt arbete som STF:s avdelning V icke
ansett sig orka med inom sin administrativa och
ekonomiska ram. Detta rimmar väl med den avgiftsfördelning
som Lamm kritiserar. SVR-avgiften är för närvarande 120
kr. Förhandlingsverksamheten förlagd till CF jämte
SACO-avgiften 12 kr. beräknas kräva en uttaxering av 25 kr. per
CF-ansluten medlem. Denna avgift är baserad på en för
CF-verksamheten uppgjord budget.
Det var vid resonemangen om intensifieringen av STF:s
avdelningars verksamhet som man fann det angeläget
uppta diskussioner med riksförbunden för att finna former
som gjorde det möjligt att undvika dubbelarbete på den
mest kostnadskrävande sektorn av det ideella arbetet. Ur
dessa snart treåriga överläggningar har det nuvarande
sam-organisationsförslaget framkommit som den lämpligaste
lösningen. Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
