Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 11 januari 1955 - Laddning av borrhål, av Carl Hugo Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRIFT
att borrhålsdiametern är så stor att laddröret går
lätt i borrhålet ända ner till bottnen. Vid
bedömning av det tillgängliga utrymmet måste man ta
hänsyn till att mejselskär av hårdmetall slår hål
med triangulär symmetri, i vilka den inskrivna
cirkelns diameter är något mindre än
borr-skärsdiametern.
För att laddröret skall gå obehindrat i borrhålet
bör borrskärsdiametern vid bottnen helst inte
understiga 30 mm vid laddning med 22 mm
patroner och 33 mm vid 25 mm patroner. Vid
raka hål och användning av 3,3 m mynningsrör
är håldiametern vid bottnen avgörande, men om
borrhålet är krokigt kan det vara skarvhylsorna
som gör det huvudsakliga motståndet mot rörets
förskjutning.
Vid horisontella borrhål kan det vara bekvämt
med 5 m rörlängder, om utrymmet framför hålet
räcker till. Vid nedåtriktade borrhål har 1,65 m
förlängningsrör visat sig lämpliga. I horisontella
borrhål får man lätt in borrkax som förstör
knivarnas skärpa. Hålen måste därför renblåsas
omsorgsfullt före laddningen och det kan
dessutom vara bra att ha munstycket tillslutet med
ett stycke lera då röret förs in i hålet.
Vid laddning av nedåtriktade, 4—4,5 m djupa
borrhål med 22 mm LFB-patroner (80 g per
patron) uppmättes en medeltid av 3,3 min per
hål. Därvid packades först 6—8 patroner med
apparaten, därefter togs laddröret upp,
tänd-patronen fördes ner och ovanpå packades 13—15
patroner med apparaten. Totaltiden motsvarar
ungefär 1,9 min/kg med den pneumatiska
ladd-apparaten.
Enligt tidsstudier vid Statens Vattenfallsverk10
åtgår vid vanlig käppladdning av horisontella
borrhål med upp till 7 m djup 0,6—0,7 min/m.
Med en genomsnittlig laddningstäthet av 0,75
kg/m motsvarar detta ungefär 0,9 min/kg. Detta
värde är inte direkt jämförbart med det tidigare
anförda eftersom det ena gäller vertikala och det
andra horisontella borrhål.
Man måste också ta hänsyn till att
laddappa-raten är ett nytt verktyg under det att
hanterandet av en laddkäpp grundas på mångårig
erfarenhet och lång träning. En del iakttagelser
tyder på att laddningen av nedåtriktade hål går
avsevärt fortare med apparat än med käpp. Med
hänsyn till den väsentligt bättre packningsgrad,
som uppnås med laddapparaten spelar emellertid
laddtiden en underordnad roll.
Vid långhålsbrytningen i Malmberget har som
förut nämnts laddningskoncentrationen för 25
mm patroner ökats 40 % genom den
pneumatiska laddapparaten. Vidare har risken för
uppkomst av ofullständigt laddade borrhål praktiskt
taget eliminerats, och laddningseffekten har
ökats från 120 till 150 kg per man och skift
(enligt LKAB, Malmberget 1954). Med två man vid
laddapparaten motsvarar den sistnämnda siff-
ran ungefär 1,6 min/kg. Apparaten är tämligen
oberoende av håldiametern och laddning av t.ex.
70 mm borrhål har visat sig gå bra med en
apparat för 25 mm patroner.
Vid Kilforsen har den pneumatiska
laddapparaten använts för laddning av långa borrhål i ett
berg som var så trasigt, att laddning på vanligt
sätt med laddkäpp ansågs utsiktslös. Med
laddapparaten kunde man alltid få in laddröret ända
till bottnen, ty om hålet var spärrat kunde man
dra ut röret och rensa det med blåsrör eller borr.
I många fall fastnade emellertid röret då det
under själva laddningsförloppet drogs ur hålet.
En bidragande orsak härtill var säkerligen att
låshylsorna icke var avfasade på rätt sätt.
Då röret fastnade rycktes det loss, i vissa fall av
2—3 man. Krafterna blev därvid så stora att
rören starkt deformerades. Med anledning
härav har en undersökning av betingelserna för
tändning genom friktionspåkänning vid
ryckning utförts. Undersökningen bekräftade
visserligen att gelatinerad dynamit med 35 % NG1
uthärdar denna våldsamma behandling, men den
bör dock icke ifrågakomma. Om röret fastnat,
bör losstagningen utföras av en man utan hjälp,
och om det visar sig nödvändigt att rycka loss
det, skall först vatten sprutas in i borrhålet.
Vid undervattenssprängning är laddapparaten
särskilt fördelaktig. I stället för att dykaren
skall föra ner hela laddningen med laddkäpp
från sjöbottnen behöver han endast föra ned
tändpatronen och se till att laddröret kommer
ner i borrhålet. Därefter utförs den egentliga
laddningen ovanför vattenytan och dykaren kan
fortsätta med andra laddrör i angränsande hål.
Borrhålet renspolas effektivt genom blåsning
med luft då laddröret förs ner i det.
Inplockning av patroner underlättas om man
först blåser vattnet ur röret. Därvid stoppas
några patroner i det vattenfyllda röret,
slutstyckets lock stängs och tryckluften släpps på tills
vattnet pressats ut och en patron sitter som en
propp i munstycket. Då tryckluften släpps på
för själva laddningen är det viktigt att hålla
laddröret väl nedtryckt mot bottnen, ty röret
utsätts för en betydande lyftkraft, särskilt i
början, och man får lätt in proppar av vatten i
i laddningen. Man bör därför ladda så många
patroner som möjligt i varje omgång.
Som exempel kan nämnas två
undervattenssprängningar som utförts av Bergendahl och
Höckert. Den ena salvan bestod av 300 vertikala
borrhål fördelade över en 60 X 10 m yta.
Vattendjupet var 2—7 m, borrhålsdjupet från
vattenytan 6—10 m och borrskärsdiametern ungefär
40 mm. Laddningen utfördes med 10 m långa
laddrör (sammansatta av två 5 m längder) för
25 mm patroner från en flytande plattform, som
förut använts vid borrningen. Fyra laddrör och
två slutstycken användes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
