Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1955 - Andras erfarenheter - Polering och anodoxidering av aluminium och aluminiumlegeringar, av U T—h - Flussmedel för lödning av aluminium, av SHl - Litium som kylmedel för reaktorer, av A Lundén - Elektrolytisk hårdförnickling, av SHl - Böcker - Metodstudier och standardtider, av RL - Strength and resistance of metals, av JH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 januari 1955
57
rosionsskyddas genom anodoxidering, men måste efter
varmvalsning först betas så att minst 0,02 mm avlägsnas.
Som elektrolyt för korrosionsskydd används i Frankrike
vanligen kromsyrabad.
För dekorativ oxidering utan krav på korrosionsskydd
lämpar sig av gjutlegeringar bäst sådana med 2—4 °/o Mg
och en titantillsats för kornförfining. Även dylika med
2—4 % Zn och 1—3 % Mg jämte titantillsats kan
behandlas. Smideslegeringar bör innehålla lägst 99,7 °/o Al
och högst 0,2 % Si. Dylika med 4 °/o Zn och 1—3 % Mg
eller den rena 1—3 % magnesiumlegeringen är lämpligast.
För dekorativ anodoxidering används vanligen svavelsyra,
men även blandade elektrolyter t.ex. svavelsyra med
klo-ridtillsats eller oxalsyra med andra organiska syror
förekommer. Hårdoxidering (100—200 fi) och emaljliknande
skikt framställs även.
För anodisk polering bör aluminiumhalten vara lägst
99,97 %> för att man skall få ett transparent skikt av 8—
15 tjocklek, vilket erfordras för att ge skydd mot repor.
Smideslegering med 1—3 °/o Mg används i Frankrike till
reflektorer och går bra att anodpolera om strukturen är
enhetlig. Vanligen används som elektrolyt blandningar av
fosforsyra, svavelsyra, salpetersyra eller fosforsyra,
svavelsyra, kromsyra. Stundom poleras kemiskt i en blandning
av fosforsyra, svavelsyra och salpetersyra (J F G
Heren-guel i Transactions of the Institut of Metal Finishing 1954
s. 21). U T—h
Flussmedel för lödning av aluminium. Som bekant är
lödning av aluminium ett ganska besvärligt problem som
man har löst på ett antal olika sätt (Tekn. T. 1952 s. 114,
709, 989; 1954 s. 624). Ännu ett är användning av ett
flussmedel som skall kombineras med zink-tenn- eller
zink-aluminiumlod. Det förra håller 20—90 °/o Sn, det senare
ca 5 %> Al.
Flussmedlet uppges vara icke-hygroskopiskt varför det
kan stå i ett öppet kärl under längre tid utan att dess
egenskaper ändras. Det är ett torrt pulver som smälter vid
195°C och blir aktivt vid ca 360°C. Det innehåller
tenn-II-klorid som reagerar med aluminiumoxid och aluminium
till metalliskt tenn, som fälls ut på den rena
aluminiumytan, och aluminiumklorid som förgasas. Återstod av
flussmedel kan lätt tvättas bort med vatten. Det utfällda tennet
hindrar oxidation av aluminiumytan och legeras lätt både
med grundmetall och lod (Engineers’ Digest sept. 1954
s. 354). SHl
Litium som kylmedel för reaktorer. Smält natrium
används som värmeöverföringsmedium i vissa reaktortyper
(Tekn. T. 1954 s. 69, 825). Ur värmeteknisk synpunkt
skulle det emellertid vara fördelaktigare att i stället
använda litium, men detta ämne har för stort
infångnings-tvärsnitt för termiska neutroner för att komma i fråga.
Medan infångningstvärsnittet är 0,41 barn (1 barn är
10~24 cm2) för natrium, är det sålunda 70 barn för litium,
om detta har naturlig isotopsammansättning, dvs. 7,3 °/o
6Li, 92,7 °/o 7Li. Neutronerna absorberas emellertid så gott
som uteslutande av den lätta isotopen 8Li (960 barn), och
man kan därför nedbringa neutronabsorptionen genom att
öka halten 7Li (0,033 barn). Detta framgår av följande
värden på infångningstvärsnittet vid olika halt av 8Li:
Halt «Li .. »/o 100 7,3 ±0,2 1 0,1 0,01 0,001 0
Tvärsnitt barn 960 ±30 70 ±1 9,6 0,99 0,13 0,043 0,033 ±0,005
Om man nedbringar halten eLi till 0,04 % fås alltså
samma infångning av termiska neutroner som vid natrium.
Försök i denna riktning har gjorts av tysken A Klemm
med den av honom utvecklade metoden att anrika isotoper
genom elektrolys av saltsmältor (Tekn. T. 1948 s. 160). Vid
ett försök sänktes halten "Li till 0,1 °/o genom elektrolys
i ca 18 dygn med 0,73 A strömstyrka.
Vid ett annat försök anrikades i stället den lätta isotopen
varvid halten 8Li ökades från 7,3 °/o till 20 °/o på 8 dygn.
Koncentrat av 6Li kan tänkas få användning för ökning
av känsligheten hos neutrondetektorer, som bygger på
reaktionen 6Li (n, cc)sH (A Klemm i Zeitschrift für
Elek-trochemie 1954 h. 8 s. 609). A Lundén
Elektrolytisk hårdförnickling. Enligt uppgift kan man
med ett modifierat nickelsulfamatbad erhålla
nickelutfäll-ningar med en hårdhet på 600 Vickers. Metoden är
särskilt avsedd för reparation av slitna eller felaktigt
bearbetade maskindelar genom påläggning av tjocka
nickelskikt där material fattas. Trots nickelskiktets stora
hårdhet lär inre spänningar i det vara små och dess sprödhet
inte onormalt stor.
Det elektrolytiska badet innehåller nickelsulfamat,
nickel-klorid och borsyra. En modifikation av det är försatt med
naftalen-7,5,6-trisulfonsyra som har visat sig påtagligt öka
den utfällda nickelns hårdhet, brottgräns och resistivitet
genom att den orsakar inre kompressionsspänningar i
metallen. Om särskilt hög resistivitet hos nickeln önskas, kan
kobolt och ett organiskt ämne sättas till badet varigenom
den kan nästan fördubblas.
Vid reparationsarbeten kan upp till 0,75—1,25 mm tjocka
nickelskikt läggas på. En viktig tillämpning av metoden är
elektroformning av föremål för vilka nickelns stora
hårdhet och slitstyrka är av betydelse (Engineers’ Digest aug.
1954 s. 303). SHl
Böcker
Metodstudier och standardtider, av Elvir Berggren &
Lars Erik Fahlin. Affärsekonomis Skriftserie 39.
Stockholm 1954. 60 s. 6 kr.
Skriften innehåller uppsatser som tidigare publicerats i
Affärsekonomi. Den behandlar olika metoder för
"rörelsetidmätning" som är i bruk i USA och vilken betydelse
dessa kan komma att få för arbetsanalys och
ackordssättning. Fyra olika system nämnes, nämligen General
Electrics system, Arbets-Faktor-systemet, Holmes’ system och
Bussels system. Avslutningsvis diskuterades frågan
huruvida dessa och liknande system kan komma att ersätta
vanliga tidsstudier. RL
Strength and resistance of metals, av John M Lessels.
Wiley & Sons, New York — Chapman & Hall, London
1954. 450 s., 220 fig. 10 $.
Läroböcker i hållfasthetslära ägnar i regel mycket litet
utrymme åt materialfrågor. Problemet att tolka de
beräknade påkänningarna i relation till säkerhet, materialtyp
osv. lämnas ofta därhän. Denna bok, författad av en
föregångsman inom materialforskningen, fyller på ett utmärkt
sätt gapet mellan elasticitetsteori och materiallära.
Materialprovningens fundament, dragprovet, behandlas
utförligt i tre kapitel. Med tillämpning på uppmätta data
för olika ståltyper diskuteras i detalj kallhärdningen och
dess betydelse, hysteres och egenspänningar samt enaxlig
krypning. Krypningens fysikaliska bakgrund berörs dock
ej och icke heller diskuteras den moderna krypmekanikens
generella ansatser. I stället refereras krypförsök på stål
under varierande betingelser samt inverkan av
legeringsämnen och värmebehandling på krypegenskaperna. Förf.
ger här goda råd till den som skall välja material för
speciellt krävande ändamål.
Hårdhetsprov och slagprov ägnas var sitt kapitel och i
samband med slagprovet diskuteras även de olika
betingelser som gör ett och samma material ibland segt och
ibland sprött.
Med hänsyn till dess dominerande betydelse för
konstruktören har ämnet utmattning och då framför allt
frågan om utmattningshämmande faktorer getts stort
utrymme. Begreppen formfaktor och anvisningsfaktor hålls noga
isär, men Neubers teori för anvisningsfaktorn är ej
medtagen. Inverkan av ytbehandling, nitrering och kulbläst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
