Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 8 februari 1955 - Nya metoder - Extraktion i »pulskolonn», av SHl - Utvinning av svavel vid kopparsmältverk, av SHl - Mekaniskt garage av svensk konstruktion, av EBr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 februari 1955
113
Som pulsator kan man använda olika typer av pumpar.
Vanligast är dock kolvpumpar, helst med reglerbar
slaglängd. Pumpens ventilsystem måste givetvis ändras. Oftast
tar man bort tryckventilen och proppar igen sugledningen.
Vanliga fyllkroppskolonner kan användas oförändrade,
men bottnarna i silbottenkolonner måste tätas fullständigt
mot kolonnväggen.
I en fyllkroppskolonn utan pulsering rör sig relativt stora
droppar av dispergerad fas genom en kontinuerlig vätska
och kolonnfyllningen. Betydande kanalbildning uppstår.
Vid pulsering slås den dispergerade fasen sönder i
betydligt mindre droppar med oregelbunden rörelse. När
pulseringens frekvens eller amplitud ökas, växer
förvirringen i kolonnen tills vätskan slutligen blir grumlig
därför att dropparna blivit så små att de inte kan urskiljas.
Genom ökning av pulseringsarbetet kan
materieöverföringen ökas så länge de små dropparna sluter sig
samman till större som på nytt slås sönder. Apparatens
effektivitet växer därför med energitillförseln till ett maximum
och avtar sedan när stabil emulsion börjar bildas. Härvid
följer nämligen dispergerad fas med den kontinuerliga. Det
anses att dropparnas upprepade hopflytning och de störres
sönderslagning är av större betydelse för processens
effektivitet än ökning av fasernas kontaktyta.
Då man i pulskolonner kan öka diffusionshastigheten
från dropparna bör den fas, i vilken denna hastighet är
minst, väljas till dispergerad fas. Att valet görs rätt är
troligen av större betydelse vid pulskolonner än vid vanliga
fyllkroppskolonner. Lyckligtvis har man vid de förra
större valfrihet än vid de senare där ofta
vätningsegen-skaper, ytspänningsförhållanden m.m. bestämmer vilken
fas som skall dispergeras.
En silbottenkolonn med 0,4—3 mm hål och 8—22 %
öppen area hos bottnarna fungerar bara med pulsering.
Utan sådan samlas den dispergerade fasen vid bottnarna
därför att ytspänningen hindrar droppar att passera genom
hålen. Detta förhållande är fördelaktigt vid pulskolonner
därför att det hindrar förlust av separering vid tillfälligt
driftavbrott.
Antag att lager av tung vätska ligger ovanpå silbottnarna
i en kolonn och lätt vätska under dem. När vid ett
pumpslag vätska trycks uppåt genom kolonnen pressas lätt fas
genom hålen i fina strålar som fortsätter genom den
tunga vätskan. Vid ett pumpslag i motsatt riktning dras
tung fas genom den lätta. Man kunde vänta att härvid två
skilda vätskeskikt skulle bibehållas mellan bottnarna, men
detta idealtillstånd kan uppnås bara om de båda
faserna förs genom kolonnen med exakt samma hastighet
och ingen nämnvärd volymändring sker vid
materieöverföringen.
I praktiken kan dessa villkor oftast inte uppfyllas, men
om pulseringen ges så liten frekvens att vätskestrålarna
hinner förena sig, bör betingelserna närma sig
idealtillståndets. Den kontinuerliga fasen kommer att fylla största
delen av kolonnen, bara den passerar genom bottnarna vid
det ena pumpslaget och båda faserna vid det andra.
Erfarenheten sägs visa att processen blir mest effektiv under
sådana betingelser.
Vid stor avverkning blir pulsernas frekvens och
amplitud så stora att vätskestrålarna inte hinner sluta sig
samman fullständigt efter varje pumpslag. Både kontinuerlig
och dispergerad fas rör sig fram och åter genom
bottnarna vilkas verkan då är mycket lik fyllkroppars. Enda
skillnaden är att en del av kolonntvärsnittet är öppet. Det
bör därför vara fördelaktigt att göra bottenavståndet litet
varigenom likheten med fyllkroppskolonnen ökas. Hittills
erhållna data tycks visa att silbottenkolonner är
effektivast då de arbetar under förhållanden som nära liknar
dem i fyllkroppskolonner.
Avverkningen har för små pulskolonner bestämts till 6,3
—9,4 m3/m2h vid användning av keramikfyllkroppar och
12,5—19 m3/m2h för fyllkroppar av trådnät. Med silbottnar
liar man uppnått flylhastigheter på 9,5—31 m8/m2h. Av-
verkningen bestäms av vätskornas tendens att bilda
emulsion därför att ett system på gränsen till emulgering inte
kan behandlas i en pulskolonn. Sådana kan därför ge
endast obetydlig förbättring av extraktionen i system som
lätt bildar emulsion.
I jämförelse med andra anläggningsändringar är det
enkelt att förse en kolonn med pulsator. Härvid har
fyllkroppskolonner fördelen att de kan användas utan andra
ändringar. De täpps vidare inte lätt igen av föroreningar
1 vätskorna. Silbottenkolonner måste konstrueras särskilt
för pulsextraktion, och hålen i bottnarna sätts lätt igen
av fasta ämnen, men de har troligen större avverkning,
och en given separering torde kunna utföras i en lägre
kolonn (H F Wiegandt & B L von Berg i Chemical
Engineering juli 1954 s. 183). SHl
Utvinning av svavel vid kopparsmältverk. Vid ett
norskt smältverk, där man bearbetar en kopparmalm
innehållande 41 °/o svavel, tillverkas nu elementärt svavel som
biprodukt. Pvriten blandas först med koks, kvarts och
kalksten och smälts. Härvid avdestilleras en del av
svavlet i ugnens övre del, medan järn-II-sulfid i smältzonen
oxideras till järn-II-oxid och svaveldioxid. Högre upp i
ugnen reduceras emellertid denna delvis till svavel genom
reaktion med koksen.
Järnoxiden reagerar med kvarts och kalksten till en slagg
innehållande ca 80 °/o 2 FeO • SiO„ och 15 °/o CaO • FeO •
2 Si02 (ca 42 °/o Fe). Koppar och en del av svaveljärnet
bildar en skärsten som skiljs från slaggen; den håller ca
12 »/o Cu. Gaserna, som avgår från ugnens topp, innehåller
ca 300 g/m3 svavel, koldioxid och ett antal
svavelföreningar. De befrias först från damm och leds över en
katalysator vid 450°C varvid svavel bildas ur
svavelföreningarna enligt formlerna
S02 + 2 H„S —> 2 H„0 + 3 S
CS2 + S02 –*C02 + 3 S
2 COS + S02 —> 2 C02 + 3 S
Gaserna från katalysatorn kyls till 130°G i avgaspannor
där största delen av svavlet kondenseras. Sedan tvättas
gaserna med flytande svavel i skrubber, återupphettas till
300°C och leds över en andra katalysator. Det svavel, som
bildas vid denna, kondenseras i kyltorn, och avgående
gaser tvättas med flytande svavel. Kvarvarande
svaveldioxid absorberas slutligen i torn, fyllda med kalksten,
för undvikande av luftförorening.
Det utvunna svavlet befrias från arsenik genom tvättning
med kalkmjölk, granuleras eller gjuts i stycken. Skärstenen
anrikas till ca 40 %> Cu genom smältning med koks, kvarts
och kalksten varefter koppar framställs och renas enligt
konventionella metoder. Utbytet av svavel är 85—86 °/o
och av koppar 84—85 %> (Engineering & Mining Journal
juli 1954 s. 88). SHl
Mekaniskt garage av svensk konstruktion.
Tomtpriserna i de stora städernas cityområden är utomordentligt
höga och garage för gatornas avlastning från bilparkering
måste därför i regel antingen göras underjordiska eller
byggas på höjden. I synnerhet det senare fordrar
mekanisering för bilarnas förflyttning i vertikalled (dylika
garage benämns i USA ofta elevatorgarage) och i
horisontalplanet. Vanligen har man för bilrangeringen använt
cirkulära, vridbara garagegolv (Tekn. T. 1953 s. 457), i
kombination med hissar i vertikala trummor i höghusets
centrum, men även andra konstruktioner har utförts (Tekn.
T. 1947 s. 455).
Nyby Bruk har konstruerat en garagemekanism, avsedd
för det under byggnad varande höghuset vid Hötorget i
Stockholm. Genom denna konstruktion på det löpande
bandets princip kan bilrangeringen i ett rektangulärt
garage effektivt mekaniseras. Det löpande bandet utgörs av
ett antal plattformar, var och en avsedd för en bil, vilka
av bandet förflyttas parallellt med garagerektangelns sidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
