Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 15 februari 1955 - Linjetrafikens flygplanbestånd, av hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
TEKNISK TIDSKRIFT
etablerat är intressant5. De av fyra kolvmotorer drivna
DC-6 och "Constellation" (Tekn. T. 1946 s. 502) har
mycket likvärdiga prestanda; passagerarantalet är 44 i första
klass, marschfarten är 500 km/h och längsta flygsträckan
är 7 500 km.
Douglas utvecklade snabbt DC-6 till versionen DC-6 B
med förlängd flygkropp för 54 passagerare och något
ökad motorstyrka, så att farten ökade med ca 25 km/h.
Lockheed svarade efter några år med "Super
Constellation" (fig. 1), ävenledes med förlängd flygkropp för ca 60
passagerare och med nya motorer av "turbocompound"-
Fig. 4. Lång distans planet Bristol "Britannia" med fyra
Bristol "Proteus" 4 150 hk propellerturbinmotorer.
Fig. 5. Det amerikanska medeldistansplanet Convair "Liner
340" (upptill) samt det engelska Vickers "Viscount"
(nedtill), det senare med fyra Rolls Royce Dart
propellerturbinmotorer.
Fig. 3.
Genomskärning av
propeller-turbinmotorn Pratt
& Whitney T-34 på
5 600 hk.
typ, som ökade farten till 550 km/h. Douglas följde
omedelbart efter med DC-7 (fig. 1) med en kropp för samma
passagerarantal och med samma turbocompound-motorer.
Douglas lyckades återigen få marschfarten 25—30 km/h
högre än Lockheed och leder därigenom på marknaden i
dag. Anmärkningsvärt är, att vingarna såväl på
Douglas-serien som för "Constellation" hela tiden behållit
samma storlek och form. En särskild långdistansversion av
DC-7, som beställts bl.a. av SAS, har dock något ökad
spännvidd.
Turbocompound-motorn6, fig. 2, är i princip en vanlig
kolvmotpr, i det aktuella fallet — Wrights motor
"Turbo-Cyclone 18" — med 18 cylindrar, där avgaserna samlas
upp till små axialturbiner, i detta fall tre, där avgasenergin
utnyttjas för att sedan tillföras propelleraxeln. På detta
sätt kan man med synnerligen god bränsleekonomi vinna
20—30 »/o ökad effekt ur en kolvmotor. "Constellation’s"
kolvmotor, Wright Cyclone 18, är på 2 500 hk, medan
"Super Constellation’s" compound-motor, Turbo-Cyclone
18, är på 3 250 hk.
Man väntar nu att nästa steg inom långdistansflyget skall
bli att införa endera ren readrift eller propellerturbindrift.
Projekt med reaktionsmotorer har framkommit både i
USA och England (Tekn. T. 1954 s. 935). Boeing
"Strato-liner" står mot de Havilland "Comet 3".
Det är typiskt, att det i USA just är Boeing, som icke
deltagit i den hektiska utvecklingen av propellerplanen,
som kommit först med readrift. Några amerikanska
projekt speciellt avpassade för propellerturbindrift har dock
ännu icke kommit fram. Däremot har de amerikanska
motorfirmorna, troligen på militära beställningar, konstruerat
propellerturbinmotorer, främst Pratt & Whitney T-34 på
5 600 hk7 (fig. 3) samt Allisson T-40 och T-54, dessa senare
avsedda för jaktplan med vertikalstart (Tekn. T. 1954
s. 493). Dessa motorer kan ganska väl med små
modifikationer sättas in i befintliga kolvmotordrivna plan, vilket
nu även börjat ske. Följdriktigt i utvecklingen är det
Lock-heeds "Super Constellation" med Pratt & Whitneys T-34,
som här är främst8. Högsta farten uppges ha ökats till nära
700 km/h.
I England, där man mer målmedvetet går in för nya
pro-pellerturbindrivna trafikflygplan, finns för långdistans
sedan något år Bristol "Britannia"5 (fig. 4) under
flygutprov-ning. "Britannia" har fyra Bristol "Proteus"
propellerturbinmotorer på vardera 4 150 hk; totalvikten är ca 70 t,
passagerarantalet 60 i första klass, marschfarten 630 km/h
och räckvidden 8 000 km. En senare version med en ny
Bristolmotor uppges få farten ökad till ca 800 km/h.
Medeldistansplan
De efterträdare till Douglas DC-3, som finns i tjänst9, är
främst de amerikanska Martin 4-0-4 och Convair ’Liner
340" (fig. 5), de engelska Airspeed "Ambassadör" och
Vickers "Viscount" (fig. 5) samt i någon mån vårt eget
Saab "Scandia" (Tekn. T. 1950 s. 1167). Speciellt "Vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
