Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1955 - TNC: Ordproblem - Hänt inom tekniken - Kurs »Korrosion och korrosionsskydd» - Kursprogrammet vid KTH:s avd. F
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 mars 1955
215
TNC
Ordproblem
Brev från läsekretsen med kommentarer, påpekanden och
ev. uppslag bör adresseras till: TNC, Västerås.
102. För åtgärden att göra en kornmassa, t.ex. jord, mera
kompakt använder man de båda verben komprimera och
packa.
En person för vilken den egentliga innebörden av
komprimera, dvs. sammanpressa, är fullt levande använder
detta ord endast när det är fråga om tryck, och finner
ordet missbrukat om det användes för kompaktgöring
genom vibrering.
Packa är enligt ordets ursprungliga betydelse att lägga
eller stuva (föremål) tätt tillsammans; att föremålen i
detta syfte utsättes för tryck, pressas tillsammans, kan
tillkomma som bibetydelse. I fråga om kornmassor innebär
packning att de enskilda kornen vrides och flyttas i sådant
läge i förhållande till varandra att mellanrummen
minskas, och detta åstadkommes i praktiken genom att
kornmassan utsättes för upprepade knådnings- eller
stöt-angrepp eller vibreras. Däremot säger man inte gärna
packa när det är fråga om vilande belastning: "Byggnaden
har sjunkit därför att den underliggande leran packats
genom byggnadens stora tyngd." Här vore sammanpressa
eller komprimera att föredra.
På vissa byggnadstekniska områden har man emellertid
helt och hållet övergått till verbet komprimera för alla
slag av kompaktgöring av jord o.d., och man motiverar
detta bl.a. med att man därigenom undgår förväxling med
packning i betydelsen förpackning (av varor för
transport). Packningsmaskin, säger man, skulle missförstås,
men komprimeringsmaskin är en god
sammanfattningsterm för vältar, vibratorer m.m. för kompaktgöring.
På annat håll inom byggnadstekniken finner man packa
vara ett språkligt riktigt, bekvämt och ofarligt ord för
kompaktgöring genom vältning, vibrering och andra
metoder som kommit till praktisk användning. Däremot
känner man sig besvärad av det språkligt oriktiga bruket av
komprimera (utan tryck).
TNC tillfrågades år 1950 om de två termerna och ställde
sig då på det hela taget tolerant. Nu har frågan tagits upp
igen, från ett håll där man är obenägen att använda
"komprimera" i vidgad bemärkelse och finner "packa" vara en
bättre huvudterm när det gäller kompaktgöring.
103. Vid bearbetning, särskilt av mycket hårda material,
har elektriska metoder av flera slag visat sig effektiva och
anses ha framtiden för sig. På engelska kallas de gemen-
-samt för "electro-erosion"; på svenska har åtminstone i
en för TNC företedd artikel använts uttrycket
"elektro-erosiva metoder".
Beroende på det elektriska fenomen som — i stort sett —
kännetecknar bearbetningen i olika fall har man på
engelska skilt mellan "electro-sparking", dvs. angrepp genom
elektrisk gnistbildning, "electro-arcing", dvs. angrepp
genom bildandet av elbåge, och "electrolytic cutting", dvs.
skärning på elektrolytisk väg.
Som gemensamt svenskt namn för dessa bearbetningssätt
synes elbearbetning vara möjligt. Även andra metoder för
bearbetning på elektrisk väg som är eller kan bli av
intresse får naturligtvis inrymmas i elbearbetning.
"Electro-sparking" har i diskussionen med TNC varit den
närmast aktuella av dessa metoder. Som svensk term
härför har förekommit gnistbearbetning. Skulle metoden få
vidsträckt användning borde den få ett bekvämare namn,
i stil med fräsning, hyvling, borrning. Säkerligen skulle
det vara möjligt att säga: gnistning, att gnista,
gnist(nings)-maskin. Den äldre användningen av verbet gnista i
betydelsen radiotelegrafera skulle inte vålla missförstånd.
"Electro-arcing" och "electrolytic cutting" kan åtminstone
tillsvidare översättas med elbågsbearbetning och
elektrolytisk skärning.
Hänt inom tekniken
Kurs "Korrosion och korrosionsskydd" anordnas den
28—30 mars 1955 på KTH av Svenska
Teknologföreningen. Kursen är avsedd för ingenjörer inom den kemiska
industrin och för andra tekniker som kommer i beröring
med korrosionsproblem, t.ex. väg- och vattenbyggare och
mekanister.
Kursen utgör en fortsättning på den kurs som hölls den
2—4 februari 1953 (Tekn. T. 1952 h. 42 s. III; 1953 h. 2
s. III) och som ägnades konstruktionsmaterial inom kemisk
industri med särskild tonvikt på korrosionsproblem. Den
skall ge en översikt över korrosionsproblem i luft, vatten
och jord samt de vanligaste skyddsmetoderna i dessa
medier. Vidare skall praktiska problem inom detta område
tas upp till diskussion.
Kännedom om korrosionsmediernas aggressiva
egenskaper är en förutsättning för rätt val av skyddsmedel.
Luftens halt av korrosiva ämnen varierar icke blott till platsen
utan även till årstiden. Vatten och jord innehåller bland
mycket annat även mikroorganismer som indirekt kan
framkalla korrosion. Katodiskt skydd har hittills endast
sporadiskt funnit användning i vårt land men tillämpas
med framgång på andra håll. De ekonomiska
synpunkterna på denna skyddsmetod och erfarenheterna av den
torde vara av stort värde för många kursdeltagare.
Korrosionsegenskaperna hos järn, stål och
icke-järnmetaller kommer man att behandla endast översiktligt för
att ge större utrymme åt korrosionsskydden. Av dessa
kommer metalliska ytbehandlingar att koncentreras på
zinken. Organiska ytbeläggningar av typen målning,
infettning och tjocka skikt är sedan gammalt de vanligaste
skyddsmedlen. Slutligen behandlas matarvatten och
korrosionsskydd i cirkulerande vattensystem.
Kursprogrammet vid KTH:s avd. F. Avdelningsrådet
vid KTH:s avdelning för Teknisk Fysik tillsatte i maj
1954 en kommitté med uppgift att göra en översyn över
avdelningens kursprogram och avge förslag till
kursprogram och studieplan för den närmaste tioårsperioden.
Kommittén består av L Hulthén, ordförande, och G
Borelius som representanter för avdelningskollegiet, S
Malmström som representant för avdelningsrådet samt N-H
Lundquist och O Hedebrant som representanter för
utexaminerade tekniska fysiker. Som adjungerad ledamot
medverkar därjämte F Odqvist.
Vid sina överväganden rörande de olika läroämnena inom
avdelning F har kommittén haft kontakt med resp. lärare
och med dem diskuterat uppläggningen och
èrfarenheter-na från undervisningen av de nuvarande kurserna.
Kommittén har funnit det befogat att i vissa ämnen föreslå en
omdisponering av lärostoffet inom det för närvarande
gällande timantalet. En betydande svårighet i detta arbete
har dock varit den hänsyn till andra fackavdelningars
önskemål, som är nödvändig på grund av
samundervisningen. Detta gäller bl.a. de grundläggande matematiska
ämnena, såsom matematik, tillämpad matematik,
matematisk fysik, mekanik och hållfasthetslära, vilka är av
stor betydelse för de tekniska fysikernas utbildning. Även
i fråga om fysiken, vissa elektriska ämnen, kemi och flera
andra ämnen gäller samma sak.
Den nu gällande uppdelningen från tredje årskursen på
en elektrofysikalisk linje och en linje för fysikalisk
materiallära kommer i kommitténs förslag att bortfalla. I
stället ämnar kommittén föreslå ett antal valfria
fortsättningskurser, genom vilka de studerande inom en tidsram av 10
terminsveckotimmar (140 timmar) företrädesvis i fjärde
årskursen har möjlighet till en viss grad av specialisering.
Kommittén är nu i det stadiet i sitt arbete, att
utredningsmaterialet skall sammanställas. Innan detta definitivt
sker skall frågan tas upp till diskussion inom Tekniska
Fysikers Förening vid ett sammanträde i mitten av mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
