Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 19 april 1955 - Värmebehandlade konstruktionsstål, av Per O Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1955
367
Fig. 5. Sambandet
mellan
spänningstillstånd och
deformationsförmåga; A
endast dragning, B
dragning och
tvärtryck, C dragning
och tvärdragning;
ajfr
jämförelsespänning, ob brottgräns.
brister. Härunder registreras dess deformation
(fig. 6).
Vid en viss spänning, os, kallad sträckgränsen,
deformeras materialet utan att spänningen ökar.
Denna växer först efter ytterligare deformation,
och till slut brister provstaven. Den högsta
spänning, som avläses under provet, kallas
brottgränsen. Spänningen hänförs härvid till provstavens
ursprungliga area. Avsätts spänningen hänförd
till den verkliga arean under dragningen, erhålles
en kurva (fig. 6 heldragen), som visar den
effektiva (verkliga) spänningen.
Härdade material har ingen tydlig sträckgräns
varför man vanligen som deras sträckgräns anger
den spänning vid vilken den kvarvarande töj
-ningen efter avlastning är 0,2 %. Vid dragprov
mäts ofta kontraktionen. Är denna stor, kan
därav slutas, att stålets deformationsförmåga är god.
Ehuru dragprovet ej ger direkt upplysning 0111
hur ett stål förhåller sig vid fleraxlig påkänning
ger det dock en vägledning vid valet mellan olika
Spänning
6
Fig. 6. Ståls deformation
vid växande spänning;
aSö övre sträckgräns, csu
undre sträckgräns, aB
brottgräns, ae verklig
spänning; spänning
räknad på–-ursprunglig
area, - verklig area.
Fig. 7.
Spännings-töjningskur-vor för två stål, A med stor, B
med liten töjning före brott.
stål. Om en detalj huvudsakligen utsätts för
dragspänningar, är sträckgränsen avgörande för
valet av stål.
Deformationsförmågan kan ha betydelse, om
brott måste undvikas av säkerhetsskäl, och ett
stål med en spännings-töj ningskurva enligt A
(fig. 7), kan vara lämpligt eftersom dess
deformationsenergi till brott är stor.
För en detalj, som blir funktionsoduglig om den
deformeras, kan emellertid ett stål, som
deformeras enligt kurva B vara lämpligare, särskilt som
det vid överbelastning ej deformeras lika mycket
som ett stål med kurva A. Ett typiskt exempel är
användning av specialgjutjärn med hög
hållfasthet och låg förlängning till vevaxlar.
De värden, som erhålles på sträckgräns,
brottgräns, förlängning och kontraktion för olika stål,
kan alltså ej alltid tjäna som värdemätare på
deras kvalitet eftersom ett stål med liten
kontraktion (förlängning) i vissa fall kan vara överlägset
ett med stor kontraktion. Dragprovet kan dock
med fördel användas som leveransprov för olika
partier av en och samma ståltyp.
Slagprov
Stålets förmåga att tåla hastigt växande
påkänningar (slag) varierar starkt med dess
sammansättning och struktur. De vanligaste
provningsmetoderna är slagprov enligt Charpy eller Izod8.
Slagsegheten definieras som den energi en
standardiserad provstav förmår uppta innan den
brister.
Ett material med låg slagseghet kan ofta
användas i stället för ett med hög slagseghet. Det
typiska exemplet är även här vevaxlar där
gjutjärn med en slagseghet enligt Charpy under 0,5
kpm/cm2 kan ersätta ett seghärdat
krom-nickelstål med slagsegheten 10 kpm/cm2.
Slagprovet kan med fördel användas för
bedömning av egenskaperna hos en ståltyp för kontroll
av värmebehandlingsprocesser samt för studium
av egenskaper i kyla och förändringar i samband
med lagring, speciellt efter kalldeformation eller
åldring. Slagprovet ger även viss upplysning om
hur ett material förhåller sig vid fleraxliga
påkänningar.
U tmattningsprov
Maskindelar utsätts ofta för upprepade
belastningar vilket är fallet med axlar, vevstakar i
motorer och ventilfjädrar. Även om den största
påkänningen ligger under sträckgränsen, kan brott
inträffa; materialet har utmattats.
Utmattningsgränsen definieras, som den högsta påkänning ett
material kan uthärda utan att brista vid oändligt
antal belastningsväxlingar. Ofta finns ingen
utpräglad utmattningsgräns. Som
bedömningsgrund får då tjäna den påkänning som
materialet förmår uthärda vid ett visst antal
belastningsväxlingar t.ex. 107 eller 108.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
