Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 27 september 1955 - Den nya bygglådan, av Nils Ahrbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
TEKNISK TIDSKRIFT
tion kan en rätt tillämpad teknik ge, först
nälden har blivit entydig och allmänt accepterad,
dvs. när den blivit en tradition. Gamla byar och
städer ger allt för tydliga vittnesbörd om stabila
produktionsmetoders betydelse för en nyanserad
miljö, för att vi skulle behöva misströsta om
våra egna möjligheter att i en framtid återvinna
dessa värden med nya utgångspunkter och i nya
former. Våra möjligheter härtill är i själva
verket större, än de någonsin varit tidigare.
Medvetenheten i våra nuvarande åtgärder ställer
emellertid stora krav på kunskaper.
Modulmått och preferensmått
Jag har låtit förleda mig till dessa vitt syftande
formuleringar, därför att jag tillmäter vårt sätt
att se på standardiseringen och då särskilt
mått-standardiseringen inom byggnadstekniken en så
avgörande betydelse för den fortsatta
förändringen av denna teknik.
Man rör sig för närvarande med två
mått-begrepp, modulmått och preferensmått.
Om nödvändigheten av en byggmodul torde väl
de flesta vara eniga. Vår bygglåda skulle vara
alldeles meningslös om inte alla dess bitar i alla
dimensioner var uppbyggda på ett enhetligt
mått. Modulmåttet måste vara allmängiltigt och
så avvägt, att det inte ständigt behöver ändras.
Vi kan inte vara betjänta av ett flertal bygglådor
med olika grundmått med begränsad
giltighetstid. Modularbetet måste därför ha en utpräglad
långtidsaspekt. På många håll, där man försökt
arbeta fram en sådan för all
materialdimensionering grundläggande modul, har mått omkring
10 cm diskuterats och tillämpats. Ett så litet
mått är helt ofarligt ur de synpunkter, som här
berörts. Det medför inga inskränkningar i
anpassbarhet och elasticitet. Det är emellertid
alltför litet, för att våra byggbitar skall bli
praktiska och ekonomiska i användningen.
Preferensmått är de av ett visst antal moduler
sammansatta mått på byggbitarna, som man i
varje särskilt fall föredrar. Detta mått kan vara
växlande för olika material, för samma byggnad
och från byggnad till byggnad. Det kan
bestämmas av tyngden hos de element av ett visst
material, som en krän kan lyfta eller av en viss
tillverkningsprocess. Preferensmåttet måste också,
och detta tror jag är det väsentligaste, bli
beroende på den för planlösningen funktionella
modul, som kan visa sig vara lämplig för en viss
hustyp. Den kan bli olika för t.ex. ett
bostadshus och en skola. Det är önskvärt, att
preferensmåttens antal begränsas, dvs. att antalet
bygg-klotsar av olika slag blir så få som möjligt. Men
härvid inställer sig omedelbart kravet, att
preferensmåtten inte får bli så stora, att variation
och anpassning äventyras.
Det förefaller mig, som om byggkranens
lyft-förmåga inte skulle vara den enda utgångs-
punkten vid fastställandet av ett preferensmått
för t.ex. ett bostadshus. Här finns andra och
minst lika väsentliga synpunkter, som måste få
komma till tals. Hur stor skall då en byggbit
vara? Från sådana håll, där man ser enbart
negativt på de nya tendenserna inom
byggnadstekniken, har det sagts, att tegelstenen är ett sedan
urminnes tider måttstandardiserat element, som
alltjämt bevisar sin överlägsenhet. Tegelstenen
är utmärkt, och vi kommer alltjämt att behöva
den, men den förutsätter stor mänsklig
arbetsinsats och murverk lämpar sig inte för
mekaniserade metoder. Tegelstenen är antagligen en
för liten byggbit. Timmerstocken är betydligt
större, men den har inte visat sig vara för stor
för att tillåta anpassning och variation inom den
gamla allmogearkitektur, som vi beundrar. Se
t.ex. på den gamla norska
timmerbyggnadskonsten. Mockfjärdshusens vägg- och
bjälklagselement har ungefär timmerstockens dimensioner.
Lättbetongplanken är större, men inte för stor.
Båda dessa system är lämpliga för en viss
fabrikationsprocess och de tillåter ett praktiskt taget
obegränsat antal variationer i plan och
uppbyggnad, även om man ännu inte i full utsträckning
begagnat sig av dessa möjligheter.
Det är i detta sammanhang högst intressant att
konstatera, att AB Elementhus produktion, som
man verkligen kan kalla för en industriell
produktion och där elementen kan ge en
obegränsad frihet, dels har inriktat sig på en utpräglad
typstandardisering av hela hus, dels medvetet
utformar dessa hus efter traditionella förebilder.
Tidigare fabrikationsmetoder av
"monteringsfärdiga" trähus rör sig ofta med väggblock av
1,20 m bredd. Detta preferensmått för
elementen har visat sig svårt att utan ändringar och
specialformat ge individuellt anpassbara hus.
Där en individuell anpassning inte eftersträvas
eller tolereras, som t.ex. i småstugeområden, blir
husen identiskt lika varandra.
I nyare system för ett rationaliserat byggande
av flerfamiljshus av betong rör man sig ofta med
elementstorlekar, som svarar mot ett rums
begränsningsytor. Att dessa element, om de
mass-framställdes, skulle visa sig olämpliga ur många
praktiska och ekonomiska synpunkter på grund
av sin storlek och tyngd ligger i öppen dag. De
ger direkt upphov till typiserade lägenheter, och
systemets yttersta konsekvens är tillverkning av
hela lägenheter, som staplas på varandra tills
man fått önskad storlek på huset.
Och därmed är vi framme vid preferensmått i
tre dimensioner, som avser antingen ett helt
enfamiljshus eller en hel lägenhet. Därmed blir
hela bostaden en standardiserad enhet, som med
hjälp av lämpliga transportmedel parkeras på
sin plats bland ett obegränsat antal identiskt
lika grannar.
Mig förefaller det som om man ur de synpunk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
