Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1955 - Andras erfarenheter - Elektrolytisk förkromning, av U T—h - Metoder för framställning av aluminiumoxid, av SHl - Upparbetning av förbrukat reaktorbränsle, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4- oktober 1955
821
är 0,11 g/1. Då denna halt är något i underkant tillförs
från början även ca 2,5 g/1 kiselfluorider. Motsvarande
kromsyrahalt bör då vara ca 250 g/1 för hårdkrom och
ca 400 g/1 för glanskrom.
Det finns många patent på dylika självreglerande bad. En
ofta använd saltblandning av denna typ består av 92,5 °/o
kromsyra, 5,5 °/o kaliumkiselfluorid och 2 %>
strontiumsul-fat. Kromsyrahalten i det färdiga badet blir 200—500 g/1.
Den lägre halten används även här för hårdförkromning.
Vid användning av dessa bad behöver man endast
kontrollera kromsyrahalten. De har vid höga koncentrationer
en bättre spridningsförmåga än de rena sulfatbaden och
ger ungefär dubbla strömutbytet.
Baden kan användas även för passiverade nickelytor och
för rostfritt. Man anser också att de ger färre sprickor i
skiktet. Därför har krombeläggningar från dylika bad hög
utmattningshållfasthet. Helt sprickfria beläggningar lär
man få i ett modifierat självreglerande bad innehållande
200—900 g/1 kromsyra vid en arbetstemperatur av 65°C
och 40 A/dm2. Badet har bättre spridningsförmåga än
sulfatbaden. Utfällningen är matt men kan lätt poleras då
den är något mjukare än annan elektrolytkrom.
Korrosionsmotståndet är avsevärt större och de inre
spänningarna lägre än i beläggningar från andra bad. Direktutfällning
på stål anges ge bättre korrosionsskydd än om nickel
används som mellanskikt.
Som konstruktionsmaterial för elektrolyscellen är glas
och antimonbly olämpliga. Bäst är dubbelbeläggningar med
polyvinylklorid varvid den vanligen av stålplåt tillverkade
elektrolysören närmast stålytan beläggs med ett mjukgjort
polyvinylkloridskikt och därefter med ett hårt skikt
närmast lösningen.
En annan typ av bad är tetrakromatbaden, som fått en
viss, ehuru begränsad användning. En typisk
sammansättning är 400 g/1 Cr03, 58 g/1 NaOH och 0,75 g/1 H,SO,.
De arbetar med strömtätheter upp till 80 A/dm2 och
strömutbytet 30—35 %> vid rumstemperatur. Direktutfällning på
stål går bra men polering är nödvändig.
Förkromning med "elektrolytisk pensel" (Tekn. T. 1954
s. 800) i vilken den inerta och isolerade anoden, vanligen
av grafit, är inbyggd har fått en viss användning.
Elektrolyten tas upp genom doppning och penslas på föremålet,
som är anslutet till strömkällans negativa pol. Härvid
krävs mycket hög strömtäthet för att beläggningen skall
ske tillräckligt fort. Man använder specialelektrolyter
innehållande organiska aminooxalater av krom lösta i
alkohol. Elektrolyten är svagt alkalisk.
Utfällning av krom ur krom (III) lösningar har ej fått
någon användning inom beläggningstekniken. Däremot har
de betydelse för metallurgisk framställning av krom (H
Silman i Bulletin of the Institute of Metal Finishing 1955
h. 1 s. 33). U T—h
Metoder för framställning av aluminiumoxid. Den för
närvarande nästan uteslutande använda Bayer-processen
för framställning av aluminiumoxid ("lerjord") ur bauxit
kommer troligen att förbli den viktigaste under många
år då världens reserver av fullgod malm är mycket stora.
I sin ursprungliga utformning lämpar den sig endast för
bauxit med låg kiseldioxidhalt (Tekn. T. 1953 s. 749). I
USA arbetar man med utveckling av åtminstone sex
processer för utnyttjande av inhemska råvaror med hög
kiseldioxidhalt. Av dessa är ännu bara två i kommersiell drift.
En kompletterad Bayer-process utnyttjas i två fabriker
för bearbetning av bauxit med normalt 50 °/o A1203 och
13 °/o Si02. Vid behandling av denna råvara med en
lösning av natriumaluminat, natriumhydroxid och soda enligt
den vanliga Bayer-metoden går bara 70 °/o av
aluminiumoxiden i lösning som aluminat; resten följer med den
olösta resten som silikat. Genom behandling av detta siam,
som vid Bayer-processen förkastas, har man höjt utbytet
av aluminiumoxid till 90 %>.
Slammet förtjockas till 50 °/o torrsubstanshalt och för-
sätts med vattenfri soda (1,3 delar till 1 del A1203) och
kalksten (2,0 delar till 1 del A1203). Blandningen mals i
kulkvarn och sintras i roterande ugnar vid 980—1 090°C
varvid lösligt natriumaluminat och olösligt kalciumsilikat
bildas. Produkten mals och lakas med vatten i kulkvarn,
och den erhållna vällingen filtreras. Aluminatlösningen
bearbetas enligt Bayer-metoden.
Bureau of Mines bearbetar i en halvkommersiell
anläggning anortosit, en bergart rik på kalkfältspat. I denna
råvara ingår aluminium som silikat. Anortositen mals med
soda och kalksten och sintras. Ur den vid läkning av
produkten erhållna aluminatlösningen fälls den ringa
mängd kiselsyra, som gått i lösning, med kalciumhydroxid
i autoklav vid ca 160°C. Aluminiumoxid fälls sedan ur den
renade aluminatlösningen med koldioxid.
Som biprodukt får man en råvara för cement (5 kg per
kg A1203), och detta kan möjligen göra metoden
ekonomiskt lönande. Anläggningen är byggd för 60 t/dygn A1203,
men man har uppnått bara halva denna produktion därför
att utrustningen för sinterns målning är otillräcklig. Ingen
officiell kostnadskalkyl är känd, men man uppskattar
priset på aluminiumoxiden till 75 $/t, medan
aluminiumindustrin nu räknar med högst 40 $/t.
En elektrolytisk process för bearbetning av en italiensk
lera, hållande 10 °/o A1203 och 60 °/o Si02, har provats i
halvstor skala. Leran mals och sintras vid 1 200°C varvid
aluminiumsilikatet bryts ned till aluminiumoxid.
Produkten behandlas med 60°Bé svavelsyra (78 °/o). Den
erhållna lösningen av aluminiumsulfat skiljs från slammet
och försätts med ammoniumferrocyanid, kalciumhydroxid
och gips varvid järn och koppar fälls ut som
ferrocyani-der. Den senare tillvaratas.
Den renade aluminiumsulfatlösningen elektrolyseras i
diafragmaceller vid 40—50°C varvid aluminiumhydroxid
fås vid katoden och svavelsyra vid anoden. Syran används
på nytt, och katodvätskan försätts med ammoniak,
förtjockas och filtreras. Hydroxiden kalcineras slutligen i
roterande ugn.
Processen uppges i Italien ge aluminiumoxid till ett pris
av 22,16 $/t A1203 mot 37,21 $/t A1203 enligt
Bayer-metoden. Den lär utom för lera kunna användas för anortosit
av den typ som bearbetas i Bureau of Mines anläggning
(Chemical Engineering okt. 1954 s. 130). SHl
Upparbetning av förbrukat reaktorbränsle. Efter
användning i en atomreaktor optimal tid tas bränslet ut och
behandlas för avlägsnande av klyvningsprodukter och
utvinning av radioisotoper, för återvinning av klyvbart
material, för reparation av strålningsskador genom
återställande av bränslets struktur och för beredning av bränslet
för fortsatt användning genom tillsats av nytt material.
Svårigheter uppstår vid dessa processer framför allt
genom att de måste utföras inom ett avskärmat område på
grund av klyvningsprodukternas stora radioaktivitet och
genom att det inte är lätt att skilja uran och plutonium
från varandra och från klyvningsprodukterna. Man måste
givetvis hålla förlusterna av uran och plutonium så små
som möjligt. Bränslet kan hanteras utan strålskydd bara
om det innehåller mindre än 1 mg/kg av det 30-tal element
som ingår i klyvningsprodukterna.
Tänkbara metoder för upparbetning av använt
reaktorbränsle är behandling i vattenlösning genom extraktion,
utnyttjande av olikhet i flyktighet och pyrometallurgiska
processer med extraktion med oorganiska lösningsmedel,
jonbyte, absorption och fällning. I USA används
behandling i vattenlösning för utvinning av uran och plutonium.
Härvid löses bränslet varefter uran och
plutoniumföreningarna oxideras och skiljs från klyvningsprodukterna
genom extraktion med ett organiskt lösningsmedel. Uranet
separeras sedan från plutoniet genom upptagning i
vattenlösning varefter metall framställs av uransaltet. Ur
klyvningsprodukterna isoleras vissa radioisotoper, och
radioaktiv jod, xenon och krypton avlägsnas ur avloppsgaserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
