Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 25 oktober 1955 - Andras erfarenheter - Peroxidföreningar vid ytbehandling av metaller, av SHl - Stark och böjlig polyetenslang, av SHl - Böcker - Detaljdistributörerna, av Lr - Kostnads- och intäktsproblem i textildistributionen, av B Stendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
888
TEKNISK TIDSKRIFT
ning i den första lösningen. Förfarandet kan användas
även på förzinkade eller kadmierade metaller.
Rengöring av koppar (I) oxidskikt på likriktarplattor sker
genom ytlig oxidation till koppar(II)oxid och bortlösning
av denna med syra. Därefter behandlas ytan några
minuter med en lösning av lika delar ammoniak och
väte-peroxid. Vid en annan rengöringsprocess för koppar kan
man använda en lösning av 5 delar svavelsyra, 4—5 delar
30 o/o väteperoxid, 3 delar ättiksyra och 87 delar vatten. I
den oxideras koppar(I)oxid till mera löslig koppar(II) oxid
som när den lossnar tar med sig olösliga främmande
ämnen.
En lösning, lämplig för rengöring av tenn, zink och
aluminium utan frätning eller missfärgning av metallen,
innehåller 63 delar trinatriumfosfat, 25 delar nalriumsilikat
med liten alkalihalt, 2 delar magnesiumsulfat och 10 delar
natriumperborat. Dess koncentration är valfri. Vid
etsning av metallytor för metallografisk undersökning
används väteperoxid och persulfat. Alkaliska lösningar av
den förra utnyttjas t.ex. vid preparering av nitrider och
karbider; ammoniumpersulfat lär öka detaljerna i
metallstrukturen vid makroetsning av stål.
Ämnens valenstillstånd hålls oförändrat genom tillsats
av väteperoxid t.ex. vid fosfatering av stål. Detta ger vid
kontakt med fosforsyra järn(II) fosfat under
vätgasutveck-ling. Då lösningens pH lämpligen hålls nära 3, stannar
fosfatet i lösning och inverkar på utfällningen av det
önskade zinkfosfatskiktet, om det inte oxideras till järn
(III)fosfat som är svårlösligt vid pH ned till 2. Det faller
därför ut och kan avlägsnas som siam. Oxidationen kan
utföras med väteperoxid ufån införande av främmande
joner i lösningen.
Lämplig mängd väteperoxid beror på badets
sammansättning och måste avpassas noga. Goda ytskikt fås t.ex.
i en fosforsyralösning med 0,1—0,5 °/o Zn och 0,004—
0,024 °/o H,02 när pH ställts in på ca 3 med
natrium-hydroxid. Behandlingen sker vid 55°C.
Glansbetning av zink och kadmium kan ske genom
doppning av arbetsstycket 15 s i en vattenlösning innehållande
4 % H202 och 0,25 °/o H2S04. En annan lösning, lämplig
för zink, har 2—5 °/o H202 och 2—5 %> H„S04; i stället för
den senare kan man använda 15—30 g/1 NaCN. För
glansbetning och passivering av kadmium kan man använda en
lösning av väteperoxid och svavelsyra i viktförhållandet
4:1. Detta är viktigare än lösningens koncentration. Man
kan använda kaliumpersulfat i stället för svavelsyra.
Vid glansbetning av stål används en syra, t.ex. II2S04
eller H3P04, varvid tillsats av en peroxidförening gör ytan
tillfredsställande genast efter betningen. Man kan
använda något av följande betbad:
Bad 1 Bad 2 Bad 3 Bad 4
Väteperoxid, 30 °/o ............ ml/1 43 29 — 91
Svavelsyra, 98 °/o .............. g/1 0,1 58 —
Oxalsyra ........................ g/1 25 — — —
Kaliumväteoxalat ............... g/1 — — 150 —
Natriumperborat ................ g/1 — — 100 —
Kresoldisulfonsyra .............. g/1 — — — 23
Aluminium och legeringar med stor aluminiumhalt kan
glansbetas i en lösning av 1 1 fosforsyra (specifik vikt 1,6)
och 100 ml 30 °/o väteperoxid. Metallen doppas 2—3 min i
badet som hålls vid 90—100°C. Ingen förbehandling
av-ytan behövs. Aluminiumlegeringar glansbetas helst
elektrolytiskt i ett bad av 1 1 fosforsyra (specifik vikt 1,7) och
50 ml 30 o/o väteperoxid. Metallen görs till anod,
ström-tätheten är 1,5 A/dm2 och behandlingstiden 5 min vid ca
20°C. Al-Cu-Mg-legeringar betas i samma had med 10—12
A/dm2 strömtäthet vid 70—80°C.
Kemisk blankbetning av mässing görs vanligen i
kromat-svavelsyra, men praktiskt taget samma resultat uppnås
med en vattenlösning, innehållande 5 % väteperoxid och
5 % isättika. Arbetsstyckena doppas ca 1 h vid 20°C. Vid
högre temperatur eller med starkare lösning räcker
kortare behandlingstid. Genom doppning ca 1 h vid 20°C i
en lösning av 1—5 %> ammonium- eller kaliumpersulfat
med eller utan svavelsyra kan man ge mässing en yta med
etsat utseende.
Korrosionsskydd för stål kan åstadkommas genom
speciella oxidationsprocesser. En sådan utför man genom att
först doppa metallen kort tid vid ca 20°C i en 2 °/o
lösning av natriumtiosulfat, innehållande 0,5 °/o
ammoniumpersulfat. Därefter sköljs arbetsstycket i vatten och
doppas i en kaliumdikromatlösning innehållande litet
tiosulfat; ett oxidationsmedel kan också sättas till denna
lösning. Stål behandlat på detta sätt lär inte rosta i
saltlösning på 100 h.
Fastän rostfritt stål vanligen är resistent mot kemikalier
angrips det av aktiv klor. Detta kan emellertid hindras
genom stålets behandling med en lösning, hållande 1—2
g/1 kaliumpersulfat under 8—48 h vid ca 20°C eller
6—8 h vid 50—80°C (P H Margulies i Iron Age 27 jan.
1955 s. 71—74). SHI .
Stark och böjlig polyetenslang. För hantering av många
kemikalier, gaser och livsmedel har man konstruerat en
slang, bestående av en trådspiral av rostfritt stål omgiven
av flera skikt tunn polyetenfolie. Dennas seghet och
sträck-barhet bidrar till slangens styrka och böjlighet. Slangen
tillverkas med 1 eller 2" inre diameter i längder på 6 m
och lär även vid — 40°C utan att skadas kunna böjas i en
cirkel, vars radie är tio gånger dess diameter (Modern
Plastics febr. 1955 s. 205). SHI
Böcker
Detaljdistributörerna. SOU 1955 nr 15 & 22. Stockholm
1955. 47 + 58 s.
I och med publiceringen av länsredogörelserna för
Kopparbergs och Gävleborgs län har Elkraftutredningen
slutfört sin undersökning av detaljdistributionen av elektrisk
kraft i landet. Arbetet har tagit lång tid — de första
länsredogörelserna publicerades 1947 — och redogörelserna
har härigenom kommit att avse förhållandena vid helt
olika tidpunkter, från 1943 i de första publikationerna till
1952 i de senaste.
Samtliga länsredogörelser har likartat innehåll. De
redogör för i länet förekommande råkraftleverantörer och
distributionsföretag. För varje enskilt distributionsföretag
anges råkraftleverans till kvantitet och medelpris samt
försåld energi och genomsnittligt försäljningspris. Detta
siffermaterial har sammanställts i tabeller för hela länet.
Speciell uppmärksamhet ägnas åt förekommande fall av
"kedjehandel", då försäljning av råkraft till ett
distributionsföretag ej sker direkt från den ursprungliga
råkraft-leverantören utan i ett eller flera mellanled.
Det omfattande arbete, som ligger bakom
Elkraftutredningens länsredogörelser, kan genom publiceringen
säkerligen nyttiggöras även av andra för detaljdistributionen
intresserade företag eller personer. Vid studium av de först
utkomna redogörelserna måste dock beaktas, att
uppgifterna nu till stor del kan vara inaktuella. Inom många
områden har t.ex. elförbrukningen flerfaldigats sedan 1943.
Även de angivna elpriserna kan, delvis såsom en direkt
följd av Elkraftutredningens verksamhet, nu vara helt
annorlunda än för tolv år sedan. Några direkta
jämförelser länen emellan torde därför ej kunna göras på basis av
de publicerade redogörelserna. Lr
Kostnads- ocli intäktsproblem i textildistributionen,
av Knut Redlund & Elon Igestedt. FFI Medd. 51.
Stockholm 1955. 247 s., 15 fig., 25 tab. 25 kr.
Strävandena att rationalisera distributionen tar vanligen
sikte på att sänka kostnaderna eller på annat sätt höja
effektiviteten inom ett företag eller ett led — tillverkare,
grossist eller detaljist. Totalt sett innebär
rationaliseringsåtgärder ingen förbättring om de på andra håll än där de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
