Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 22 november 1955 - Förstärkning av tunnlar med bergbult, av Ladislaus von Rabcewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
966
TEKNISK TIDSKRIFT
Detta skyddsvalv fungerar så länge det är intakt.
Följaktligen får icke heller bergytorna mellan
bultarna tillåtas lossna, vilket enklast hindras
genom anbringande av ett trådnät eller med ett
skikt sprutputs på ytan.
Valvformiga tunneltak lämpar sig givetvis
mycket bättre för bultfästning än flacka tak. I de
senare borde bultarna ta upp skjuvpåkänningar
på samma sätt som dymlingarna i en armerad
balk och sålunda fylla ut borrhålen helt. Detta
är dock omöjligt vid användande av stålbultar
på grund av att borrhålen sällan är riktigt runda
ävensom att själva fästanordningen dessutom
kräver ett väsentligt grövre borrhål än bulten.
Följaktligen måste skjuvpåkänningarna tas upp
av friktion mellan bergskikten. Denna funktion
kan väsentligt förbättras genom att man pressar
samman skikten med bultarna. För bultarnas
riktning gäller samma grundregler som för
armerade balkar (fig. 2).
Genom en valvform minskas visserligen
skjuvpåkänningarna, men även i valvformiga
tunneltak kan skjuvpåkänningar uppträda i berg med
parallell skiktning eller klyftning. I så fall är
det viktigt, att man anbringar bultarna med
hänsyn till förhandenvarande statiska betingelser
(fig. 3).
Det är av grundläggande betydelse att
förspänning sker innan trycket i bergtaket hinner
utveckla sig. Härav följer att utrymmet t i fig. 1
måste fästas med bultar omedelbart, dvs. före
eller samtidigt med borrningen för nästa salva.
Antalet bultar bestäms med hänsyn till deras
tillåtna dragpåkänning och det önskade
skyddsvalvets vikt. Om den tillåtna påkänningen på
t.ex. en 1" bult är 12 t, det önskade valvets
tjocklek 2,5 m och bergets specifika vikt 2,65 kommer
den mot bulten svarande takytan att utgöra
12
^r-———r = 1,8 m2, dvs. avstandet mellan
bultar-2,65 • 2,5
na bör vara ca 1,35 m.
Stålbultarna är kilbultar eller expanderbultar.
De senare förankras genom att en på inre änden
fastsatt expander vid vridning av bulten pressas
utåt mot borrhålets väggyta.
För valvformiga tak bestäms gränsen för de
Fig. 2. Takbultning för plant tak
med horisontella slag.
Fig. 3. Takbultning för tak med slag av varierande
lutningsvinkel.
mm
Jlidning
Fig. A. Takbultars glidning i olika bergarter som funktion
av belastningen; 1 och 2 bultdiameter 22 mm, längd 1,20 m,
skiffer med något sand, torrborrning resp. våtborrning; 3
och 4 bultdiameter 22 mm, längd 1,20 resp. 1,50 m,
sandsten; 5 bultdiameter 18 mm, längd 1,20 m, sandsten.
geologiska förhållanden under vilka takbult
metoden kan komma i fråga närmast av
möjligheterna att erhålla god förankring i materialet.
Berget och bultens förankringsdel utsätts för
skjuvpåkänningar. Ju större kontaktytan mellan
berg och bult är, och ju bättre ankringsdelen
griper in i berget, desto bättre ankringseffekt
erhålles.
Erfarenheten har visat, att den bästa
ankrings-effekten nås i gott men inte för hårt berg. Från
en mängd dragprov är det t.ex. känt, att en 1"
bult vanligen går av vid gängningen för krafter
på 20—24 Mp innan ankringen släpper. Detta är
emellertid icke fallet i berg av sämre kvalitet,
vilket otvetydigt framgår av resultaten från
försök i mycket dåligt berg i Ruhr-distriktet11. De
där företagna dragproven med takbultar i
sandsten och skiffrar visade, att bulten långsamt ger
efter för den påförda kraften. Samma iakttagelse
har jag gjort vid prov med förankring i vittrad
gnejs. Glidningen beror alltså av belastningen
och bergartens natur (fig. 4).
De glidningar, som uppmättes vid dessa prov,
innefattar givetvis icke endast rörelsen hos
bultens ankringsdel utan även deformationer i
bulten. Vid dragning i expanderbultar glider
expandera till en början ett litet stycke samtidigt som
den pressas fastare mot berget. I sådana fall
stiger kurvan först långsamt men övergår i en
brant stigning, då ankringsanordningen sitter
fast (prov 1 fig. 4). Kurvorna för prov 1 och 2,
vilka utförts i en sandfattig skiffer, är flackare
än kurvorna för prov 3, k och 5, som utförts i
sandsten. Våtborrning i relativt mjukt berg ger
större glidning än torrborrning, vilket framgår
av att kurvan för prov 2 är flackare än kurvan
för prov 1. Vid prov 5, utfört med en klenare
bult, har stålet börjat flyta vid 11 Mp belastning
och 15 mm glidning.
För att klassificera bergarterna efter deras
ankringsförmåga kan man fastställa deras hård-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
