- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
970

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 22 november 1955 - Förstärkning av tunnlar med bergbult, av Ladislaus von Rabcewicz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

970

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 9. Metoder
för anbringande
av takbult med
injektering.

stöd, vilka så småningom ger efter. Detta
medför att uppluckringen ökar. Det är därför
klart att sättningen på grund av bultens glidning
uppgår till endast bråkdelen av den deformation
som taket utsätts för vid metoden med
underifrån anbragta stöd.

Bultarna skadas icke vid sprängningarna. Vid
andra metoder däremot tvingar stöden till
försiktigare sprängning, vilket i sin tur minskar
drivningshastigheten. Vid takbultmetoden
behöver inan slutligen mindre överprofil, emedan
inget utrymme fordras utanför den teoretiska
betonglinjen.

Ekonomi

Hur ekonomisk metoden är framgår kanske
bäst av följande exempel. För staden New Yorks
vattenledningstunnel (15 m2 area) användes till
en början förstärkning med stålbågar och senare
takfästning med bult under samma geologiska
betingelser6. En jämförelse av de direkta
kostnaderna för dessa metoder visar, att man uppnådde
en besparing per löpmeter tunnel av 445 kg stål,
0,10 m3 virke, 1,50 m3 sprängning och betong
samt omkring 29 arbetstimmar. Dessutom
minskades de indirekta kostnaderna genom förkortad

Fig. 10. Injekterade kärnor av förankringar visande’
otillräcklig fyllningsgrad. Märk det till varje bult anbragta
luftröret.

byggnadstid. Vid plastiskt berg blir besparingen
genom användning av bultning i stället för tätt
placerade stålbågar väsentligt större.

Beständighet

Bultfästningens livslängd begränsas av stålets
korrosion. Eftersom allt stål rostar snabbt i
tunnlar är det självklart, att fästning med
stål-bultar endast får betraktas som en tillfällig
förstärkning, om man icke vidtar särskilda
åtgärder. En kemisk eller mekanisk förändring av
bergets tekniska egenskaper kan naturligtvis
också minska förstärkningens livslängd.
Särskild försiktighet måste iakttas vid fästning med
bult, särskilt stålbult, i "pseudofasta" bergarter,
dvs. sådana som vid utsprängningen förefaller
att lämpa sig för ankring men som genom
påverkan av vatten får sin hållfasthet minskad och
därmed förlorar sin ankringsförmåga.
Genom att injektera bruk kring bultarna och
sprutputsa bergytan kan man öka
bultfästningens beständighet. Ytterligare konsolidering når
man genom att injektera det omgivande berget;
en åtgärd, som aldrig borde försummas.

Vid injektering av uppåtriktade bultar med
cement (fig. 9) borrar man antingen ett särskilt
injekteringshål för varje bult och fäster ett
smalt luftningsrör vid bultstålet, eller också gör
man borrhålets nedre del grövre så att
injekteringsröret kan placeras tätt intill bulten. Som
exempel kan nämnas, att taket i maskinhallen
vid Harsprånget (spännvidd 18 m) har
förstärkts med 5 m långa injekterade bultar,
varefter bergytan försetts med nät och sprutputs.

Värdefull forskning har utförts i Sverige på
senaste tiden beträffande ingjutna bultar13. Det
har utrönts, att hålen vid det vanliga, just
beskrivna injekteringsförfarandet inte fylls ut
fullständigt, särskilt när det används för
uppåtriktade bultar, utan ibland kvarlämnas
okontrollerbara hålrum, vilket utan tvivel minskar
beständigheten och styrkan. Utfyllnadsgraden kan man
bedöma genom att injektera upprättstående
stål-rör med olika bruksblandningar på exakt samma
sätt som borrhål behandlas (fig. 9). Efter
inläggning och hårdnande har rören skurits av och
kärnorna blottlagts.

Särskilt vid två på senare tid tillämpade
metoder undviks de nämnda olägenheterna. De är
dessutom enklare och snabbare. Vid den ena
används glasrör, slutna i ena änden. Rören fylls
med bruk och placeras i hålen följda av bulten,
vilken slås in för hand eller med en borrmaskin.
Mellanrummet i hålen mellan bult och berg fylls
på detta sätt tillfredsställande med bruk och
krossbitar av glas.

Under det att denna metod icke fått praktisk
betydelse har däremot den andra,
Perfo-meto-den, förvärvat en raskt stigande popularitet.
Perforerade plåtrör, delade i två halvor, fylls med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:39:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1955/0990.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free