Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 29 november 1955 - Ferroelektriska material, av Elmar Umblia - Andras erfarenheter - Metallers korrosion i rent vatten, av SHl - Olämpliga handverktyg, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
991
utgör ett dielektriskt minne för den elektriska
signalspänning, som har åstadkommit
omkopplingen från det ena läget till det andra. Bland
ferroelektriska minnesanordningars speciella
fördelar må främst uppmärksammas mycket snabb
omkoppling (< 1 |xs), små dimensioner (över
400 minnesenheter kan anbringas på 1 cm2),
mekanisk stabilitet och inte minst att de drivs
genom spänningsimpulser, som är relativt
lätt-alstrade14’ 21>22.
Slutord
Ferroelektrika utgör en grupp av
elektromate-rial med alldeles speciella egenskaper och
fascinerande potentiella användningsmöjligheter. I
förhållande till de ferromagnetiska materialen
utmärkes de dels av en mera komplicerad och
känslig polarisationsmekanism och dels av ett
påtagligt större antal möjliga materialtyper med
olika ferroelektriska egenskapskombinationer.
Många teoretiska och praktiskt betonade
problem måste emellertid lösas innan kommersiellt
användbara material för de kanske mest
intressanta användningsområdena kan frambringas.
Litteratur
1. Matthias, B T: Ferroelectricity. Science 113 (1951) s. 1951.
2. Smolenskij, G A & Kosjevnikova, N V: K voprosu
voznikno-venija segnetoelektritjestva (Bidrag till problemet om uppkomsten av
seignette-eliektricitet). Dokl. Akad. Nauk SSSR 76 (1951) s. 519.
3. Dranetz, A Jj m.fl.: Barium titanates as circuit elements.
Tele-Tech 8 (1949) h. 4 s. 29, h. 5 s. 28, h. 6 s. 36.
4. Jaynes, E T: Ferroelectricity. Princeton 1953.
5. Oshry, H I: Stabilized high-permittivity barium titanate. Proc.
1954 Electronic Components Sympos. s. 63.
6. Mason, W P & Matthias, B T: Theoretical model for explaining
the ferroelectric effect of barium titanate. Phys. Rev. 74 (1948)
s. 1622.
7. Devonshire, A F: Theory of barium titanate. Phil. Mag. 40
(1949) s. 1040.
8. Slater, J: Lorentz correction factor in barium titanate. Phys.
Rev. 78 (1950) s. 748.
9. Jaynes, E T: Displacement of oxygen in barium titanate. Phys.
Rev. 79 (1950) s. 1008.
10. Mason, W P: Piezoelectric or electrostrictive effect in barium
titanate ceramics. Phys. Rev. 73 (1948) s. 1398.
11. von Hippel, A: Ferroelectricity, domain structure and phase
transitions of barium titanate. Rev. mod. Phys. 22 (1950) s. 221.
12. Newton, R R m.fl.: Observation of the ferroelectric Barkhausen
effect in barium titanats. Phys. Rev. 75 (1949) s. 103.
13. Hulm, J K: Dielectric properties of single crystals of barium
titanate. Nature 160 (1947) s. 127.
14. Jenkins, J L: Ferroelectric dielectrics used in voltage-sensitive
capacitors. El. Mfg. 54 (1954) h. 1 s. 125.
15. Kazanovskij, D M: Segnetokeramika v elektritjeskoj aparature
(Seignette-elektrisk keramik i elektrisk apparatur). Elektritjestvo 1954
h. 2 s. 40. \
16. Jackson, W: The structure, electrical properties and potential
applications of the barium titanate class of ceramic materials. Proc.
I.E.E. 97-111 (1950) h. 49 s. 285.
17. Merz, W J: Electrical and optical properties of barium titanate
single domain crystals. Phys. Rev. 76 (1949) s. 1221.
18. Vincent, A M: Dielectric amplifier fundamentals. Washington
1951.
19. Mason, W P & Wick, R F: Ferroelectrics and the dielectric
amplifier. Föredrag vid 1955 Sympos. ön Ferroelectricity.
20. Zisk, S: Power gain of dielectric amplifiers. Tele-Tech 14 (1955)
s. 76.
21. Anderson, J R: Ferroelectric storage elements for digital
com-puters and switching systems. Electr. Engng 71 (1952) s. 916.
22. Papian, W N: Ferroelectrics and ferromagnetics as memory
de-vices. Ann. Rep. 1952 Confer. Electr. Insul. s. 56.
Andras erfarenheter
Metallers korrosion i rent vatten. Vid konstruktion av
reaktorer för utnyttjande av atomenergi möter man
åtskilliga korrosionsproblem av vilka några är helt nya.
Hantering av flytande natrium-kaliumlegering är ett
sådant fall; ett annat, som kanske förefaller överraskande,
är användning av mycket rent vatten. Detta har nämligen
visat sig synnerligen aggressivt.
Vatten, som utnyttjas till värmeöverföringsmedium i
många reaktorer, har 260—320°C temperatur, står under
tryck på upp till 140 kp/cm2 och får inte innehålla mer än
ytterligt små mängder lösta eller suspenderade fasta
ämnen. Dessa skulle nämligen absorbera neutroner, bli
radioaktiva och överföra radioaktivitet till apparater utanför
reaktorn, i vilka det i denna alstrade värmet nyttiggöres.
Vattnets indunstningsrest måste vara mindre än 1 mg/1
och dess resistivitet skall vara 0,5—1 Mohmcm. Detta är
dock inte vatten av exceptionellt stor renhet; det kan
erhållas genom vanlig destillation. I några ångkraftverk,
som arbetar med högt tryck, fordrar man att matarvattnet
skall ha en resistivitet på 3 Mohmcm, och tillverkare av
televisionsrör använder vatten med ungefär lika stor
renhetsgrad.
I vattenkylda reaktorer kan passningsoxidation orsaka
bildning av stor mängd oxid i mynningen av smala
springor varför rörliga delar kan skära ihop. Denna form av
korrosion är av vikt, även om den sker mellan icke rörliga
delar, t.ex. vid nitar. Vid undersökningar, som utförts med
vattenhastigheter på upp till 9 m/s och temperaturer på
260—320°C, har man funnit att 18-8-stål, koboltlegeringar
och hårdförkromning angrips huvudsakligen under
bildning av oxider. Koppar- och nickellegeringar och rostfria
kromstål får dessutom punktangrepp.
Passningsoxidation uppstår bara om vattnet innehåller
löst syre. Detta kan avlägsnas, men då syre utvecklas
genom vattnets sönderdelning vid neutronbestrålning, lönar
det sig inte att avlägsna syre ur vatten som används i
reaktorer. Man kan emellertid undvika att rörliga delar
skär ihop genom att göra spelrummet mellan dem minst
0,13 mm (Chemical & Engineering News 21 mars 1955
s. 1195). SHl
Olämpliga handverktyg. Under senare år har man allt
mer uppmärksammat anpassningen av maskiner och
verktyg till människan som skall handha dem. När hithörande
frågor har diskuterats har det som regel gällt större och
mera komplicerade maskiner, medan enklare handverktyg
inte har beaktats i samma grad. Vid yrkesmedicinska
avdelningen vid Södersjukhuset i Stockholm har man
emellertid erfarit att även enkla verktyg kan vålla betydande
men.
Vid avdelningen har sökt patienter som klagat över
smärtor i höger handflata och företett betydande tryckömhet
över samma område. Det har i dessa fall gällt arbetstagare
som längre tid utfört i och för sig mycket lätta arbeten
men som ständigt har begagnat en liten tång eller liknande
verktyg. Vid ett första påseende har verktygen förefallit
nätta och trevligt utformade. När man sökt använda dem
har det emellertid strax blivit klart att konstruktionen är
mycket opraktisk och att ett dagligt bruk av verktygen
måste bli besvärande.
Verktygens skänklar är nämligen så korta att den ena
skänkeln kommer att stöda mot handflatan. När skänkeln
därtill är påfallande smal och kraftigt böjd blir
understödsytan mot handflatan helt liten. Även om den kraft
som fordras vid arbete med verktyg av detta slag som
regel är liten blir dock trycket mot handflatan på grund
av den lilla understödsytan inte obetydligt. Av allt att
döma är detta den vanliga konstruktionen av små tänger
för avbitning eller för stansning av hål osv. och det har
visat sig nästan omöjligt att anskaffa ett lämpligare verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
