Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 6 december 1955 - Material för högtemperaturånga, av Hans Tietz - Nya metoder - Försöksflygplan med variabla stabilitetsegenskaper, av hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
1013
Fig. 8. Spänningskorrosion erhållen med
kalciumklorid-sublimatlösning på en kallbockad, icke utglödgad
övpr-liettartub.
också är utsatta för är spänningskorrosion vid vilken
transkristallina brott uppstår. Sådana skador uppträder
vid höga dragspänningar, när materialet är i beröring med
salthaltigt vatten. Kondensat angriper ganska svagt så
att det behövs mycket höga spänningar för att detta skall
orsaka spänningskorrosion.
Laboratoriemässigt kan man även vid mindre spänningar
snabbt få spänningskorrosion med en lösning av
kalciumklorid och sublimat, fig. 8. Även med kondensat med
mycket liten salthalt kan man dock under driftförhållanden
få spänningskorrosion. Sprickor har i ett fall, fig. 9,
uppstått i en reduceringsventils hus av austenitiskt material.
Inre diametern var 160 mm och godstjockleken 80 mm.
Vid drift hade ventilen, så länge en parallellkopplad
turbin var i drift, en väggtemperatur på ca 400°C. Då denna
turbin plötsligt löste ut, strömmade ånga med 600°C
temperatur genom ventilen, varvid de inre delarna fick
avsevärt högre temperatur än de yttre och man fick en
stuk-ning av det inre skiktet, vilket efter utjämning av
temperaturen gav höga dragspänningar på innersidan.
Värmespänningar
De spänningar som kan uppstå genom
temperaturväxlingar, t.ex. vid uppvärmning eller avkylning, blir högre
ju större godstjockleken är. Konstruktören måste därför
försöka att arbeta med så små godstjocklekar som
möjligt. Vid en utförd högtemperaturanläggning har man av
detta skäl uppdelat ångledningen mellan ångpanna och
turbin på 28 parallellkopplade rör, varigenom det blev
Fig. 9.
Spänningskorrosion genom
kondensat i ventilhus av stål
med 16 °/o Cr, 13 °/o Ni,
Nb; innerdiameter 160
mm.
tillräckligt med endast 12 mm godstjocklek i stället för
45 mm, som skulle behövts för ett enda rör.
Även driftschemat måste anpassas efter de spänningar
som uppkommer vid temperaturändringar och manövrer
måste göras så, att hastigheten för temperaturändringen
blir så liten som möjligt. Denna regel gäller för alla stål,
alltså även för kolstål och låglegerade stål, men vid
auste-nitiska stål blir spänningarna i materialet avsevärt större,
emedan värmeledningsförmågan är mindre och
värmeutvidgningen större än för de andra stålen.
Även utan närvaro av en elektrolyt kan man genom
häftiga temperaturändringar få sprickor i alla material, alltså
även i austenitiska. Dessa sprickor är dock icke så
förgrenade som vid spänningskorrosion. 1 austenitiska
material är de av transkristallin typ.
Svetsning
På austenitiskt svetsmaterial måste man ha samma
fordringar som på grundmaterialet. Därför är gassvetsning
praktiskt taget utesluten, emedan det härvid är nästan
omöjligt att undvika uppkolning. I det svetsade godset får
man vid sådan svetsning icke längre det riktiga
förhållandet mellan kolhalt och tantal-niobhalt, varför svetsgodset
blir benäget för interkristallin korrosion. Goda
erfarenheter har man emellertid av svetsning enligt
Argonarc-eller Heliarc-metoden. Svetsgodset har dock något större
benägenhet att bli sprött.
Arcatomsvetsning ger användbara resultat, men den bästa
metoden synes vara normal bågsvetsning med klädda
elektroder av samma material som grundmaterialet.
Utvecklingen av ett tillfredsställande elektrodmaterial har
varit besvärligt. Även svetsning med dessa elektroder
fordrar stor omsorg. Vid användning av olämpliga elektroder
eller vid mindre noggrant utförande kan man lätt få
sprickbildning i materialet.
Litteratur
1. Siebel, E & Schwaigerer, S: Die Fesligkeit von Rohren unter
Innendruck bei sehr hohen Temperaturen. Brennstoff-Wärme-Kraft
3 (1951) s. 141—143.
Nya metoder
Försöksflygplan med variabla stabilitetsegenskaper.
Med ett flygplans stabilitetsegenskaper avses dess sätt att
uppträda eller svara då det ofrivilligt eller avsiktligt stores
i sitt jämviktsläge. Svaret beror i hög grad på vilka
luftkrafter eller moment, som uppstår vid störningen. Om
t.ex. flygplanet träffas från sidan av en vindby uppstår
bl.a. en sidkraft, ett gir- och ett rollmoment. Samtliga
dessa blir proportionella mot den av vindbyn framkallade
snedanblåsningsvinkeln. Dessa krafter och moment är olika
från flygplan till flygplan och beror av flyghöjd, fart med
flera faktorer. Därmed kommer också svaret på störningen
dvs. stabilitetsegenskaperna att variera.
Känner man de aerodynamiska krafterna och momenten
som funktion av alla behövliga parametrar, kan
stabilitetsegenskaperna i princip beräknas genom lösning av
flygplanets generella rörelseekvationer. De resultat man på så
sätt får, kan emellertid vara svåra att tyda. Man vet inte
alltid om egenskaperna i fråga gör planet lätt eller
svårstyrt. För detta behövs verkliga flygprov. För att kunna
göra sådana prov under utvecklingen av en ny flygplantyp
redan innan flygplanet självt flugit har man i USA
utvecklat en metod att ändra stabilitetsegenskaperna på ett
redan befintligt flygplan så att de någorlunda fullständigt
efterliknar de beräknade egenskaperna hos nya typer.
I princip går detta till så att i flygplanets rodersystem
differentiellt inkopplas en servomotor, som via en
förstärkare får signaler från en vinkel- eller
vinkelhastighets-givare, fig. 1. Vinkelgivaren är när det t.ex. gäller
sned-anblåsning en enkel flöjel, som känner vindens anblås-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
