Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 20 december 1955 - Korrosion och matarvatten i ånganläggningar, av Hans Tietz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
1053
alkalitet genom tillsats av ammoniak. Det är därvid
tillräckligt med en tillsats av 3—5 |xg/l.
Dessutom har det visat sig lämpligt med en tillsats av
hydrazinhydrat, som även reagerar alkaliskt, för bindning
av syreresten i vattnet. Hydrazinhydratet ger kväve och
vatten med syret utan att bilda salter. Man har befarat
att det vid höga temperaturer skulle kunna bildas nitrit
eller nitrat av hydrazinhydratet. Detta är dock möjligt
endast vid överskott på syre. Under samma förhållanden
skulle det även kunna bildas nitrit eller nitrat av
ammoniak. Vid överskott på hydrazinhydrat har man icke
kunnat iaktta någon nitrit- eller nitratbildning inom det
temperaturområde som är vanligt i matarvattenvärmare.
Däremot var syrebindningen god.
För övervakning av syrehalten har man fått goda resultat
ined apparater som arbetar enligt den elektriska
depolari-sationsmetoden enligt Tödt. Metoden är så känslig att de
minsta ändringar i matarvattnets syrehalt kan konstateras.
Man kan också med en enkel apparat, fig. 14, få en
uppfattning om matarvattnets syrehalt. Man låter en liten del
av det avgasade vattnet, ca 100 1/h, med temperatur på
80—90°C strömma förbi en metallisk blanksmärglad järn
stav. Endast om vattnet är tillfredsställande avgasat för
blir staven efter 24 h fri från fina rostfläckar. Det är
lämpligt att efter 24 h byta ut staven mot en nysmärglad.
Det har visat sig att denna primitiva metod är mycket
känslig och att även kortvarig närvaro av syre i vattnet
registreras.
Salter i ånga och vatten
De beskrivna ansträngningarna att få sä rent vatten som
möjligt i högtrycks- och högtemperaturpannor gäller
främst tvångsgenomströmningspannor, i vilka vattnet rest
löst förångas. Kommer man in i det överkritiska området
är pannor av denna typ den enda möjliga. Under denna
tryckgräns kan man ha ångpannor med naturlig
cirkulation och i dessa behöver man åtminstone teoretiskt inte
lägga så stor vikt vid saltfriheten i matarvattnet, då
salterna kan anrikas i pannvattnet och icke behöver övergå
till ångan. Man kan emellertid även i detta fall få salt i
ångan, och man har lagt ner mycket arbete på
konstruktioner för att förhindra saltmedryckning.
Det har emellertid genom prov visats att man oberoende
av mekanisk medryckning får salter i ångan vid hög
temperatur på den mättade ångan. Det är särskilt vissa
an-joner som erhålles i kondensatet, nämligen karbonatjon ur
natrium- eller kaliumkarbonat och silikatjon ur
alkalisili-kat. Genom användning av natriumklorid- och
natrium-jodidisotoper har man även påvisat en övergång av
klorid-jon i ångan.
De resultat som angivits av Jacklin & Browar (Tekn. T.
1952 s. 852) från en undersökning av kiselsyrahalten i
ånga har icke kunnat bekräftas vid Bayerwerk, emedan
bestämning av kiselsyrahalter i vatten under 20 jj.g/1 icke
lyckats. Bestämningen av kiselsyrahalten i kondensat är
emellertid en snabb kontroll som ger en uppfattning om
kondensatets totala salthalt och därmed en önskad kom-
Fig. 13. Vätehalt i ånga från en ångpanna.
Fig. 15. Bildning av svårlösliga fosfat på värmeöverförande
ytor; + ursprunglig fosfathalt 2 000 mg/l PtOs vid
rumstemperatur, X ursprunglig fosfathalt 500 mg/l.
plettering av ledningsförmågemätning och mätning med
flamfotometer.
Att de salter, som koncentreras i pannvattnet, icke
fördelar sig jämnt över panninnehållet utan anrikas starkt
vid pannväggarna är känt genom amerikanska mätningar
och har även bekräftats vid Bayerwerk. Sålunda befanns
det att i en försökspanna vid 180 at ö sjönk pannvattnets
fosfathalt avsevärt, under det att halten fritt alkali steg,
då pannan hölls vid hög temperatur. Efter avkylning
uppmättes åter samma salthalt som vid fyllningen av pannan.
Vid användning av kalium i stället för natrium som
kat-jon observerades icke denna ändring. Försöken har
upprepats med olika pannvattentemperaturer och med
natrium och kalium som katjoner och därvid har fosfathalten
vid väggarna bestämts. Det är dock icke klart vilka
fosfatföreningar som bildas vid järnväggen. Man har dock kunnat
konstatera att vid stigande temperatur bildas mindre
lösliga fosfat vid väggarna. Därvid stiger fria alkalihalten i
pannan. Vid sjunkande temperatur bildas åter mer lösliga
fosfat. Försöksresultaten kan i ett diagram, fig. 15,
representeras av räta linjer, som följer Arrhenius lag
K = A • e~B
Vid silikater är förhållandena liknande. Kiselsyrahalten
i pannvatten sjunker med stigande ångtryck, dvs. med
tilltagande temperatur, till ungefär 40 %> av det ursprungliga
värdet när natrium är närvarande som katjon. Den stiger
visserligen något med ökande hydroxidöverskott men
uppnår varken vid extremt höga alkaliöverskott eller efter
pannans avkylning samma värde som inställdes vid
pannans fyllning. Förloppet är alltså här icke reversibelt
såsom vid bildning av olösliga fosfatet.
Har man i stället kalium som katjon, förblir
kiselsyrahalten i pannvattnet nästan oförändrad. Vid den experi-
Fig. 1A. Apparat för driftkontroll
av syrehalt i matarvatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
