Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 2 - Olja som råvara för svensk stadsgas? av Clas Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i landet har sedan senaste världskriget, trots
den kraftiga ökningen av eldningsoljor för
fastighetsuppvärmning, i stort sett varit
oförändrad, men förbrukningen har lokalt sett
delvis förskjutits från tätorterna ut till
landsorten. En del av gasverkens kokskunder har
således bildligt talat avlägsnat sig från
produktionsplatsen, vilket medfört ökade
transportkostnader.
Skulle marknaden för hushållskoks, sedd på
längre sikt, komma att minska, kan en
omläggning till petroleumprodukter visa sig bli
till stor fördel för gasverken, enär vid
oljeför-gasning huvudsakligen endast gas erhålles. Vid
eventuellt vikande marknad för
hushållskoksen aktualiseras å andra sidan frågan, att med
nuvarande produktionsmetoder lägga om
produktionen från hushållskoks till industrikoks,
vilken marknad är i stadig ökning allteftersom
järnindustrin expanderar. En sådan
omställning är på intet sätt orealistisk vid speciellt
de större gasverken. Att få en ökad inhemsk
produktion av industrikoks måste ur landets
och järnindustrins synpunkt enbart vara till
fördel med tanke på att vår järnindustri nu är
i hög grad beroende av den starkt fluktuerande
europeiska koksmarknaden. Utvecklingen på
koksmarknaden kommer emellertid att bli en
av de viktigaste faktorerna för ett beslut om
övergång till andra produktionsmetoder.
Omläggning till oljeförgasning
För de stora verken och överhuvud taget för
de verk, som så kan, torde det i första hand
bli frågan om att endast lägga om en viss del
av produktionen till oljeförgasning. Härför
talar bl.a. att produktionen blir mera
anpassningsbar, genom att man lättare kan rätta den
efter det aktuella läget på kol-, koks- och
oljemarknaderna. För de mindre och minsta
verken synes möjligheterna ej vara stora att köra
samtidigt både kolavgasning och
oljeförgasning. Dessa måste välja antingen det ena eller
det andra. Vid samtliga verk kan man
emellertid redan nu åtminstone i begränsad
utsträckning göra spetsgas av Gasol och öka gasutbytet
genom att blanda upp kolen med mindre
kvantiteter olja.
De nuvarande produktionsanläggningarna,
särskilt kammarugnarna, är mycket driftsäkra,
men de har nackdelarna, att de kräver relativt
stor arbetskraft och är relativt
kapitalkrävande. De moderna oljeförgasningsanläggningarna
innebär ur arbetskrafts- och kapitalsynpunkt
vissa fördelar. Sålunda bör de i allmänhet
kunna köras med betydligt mindre arbetarantal
per producerad enhet, bl.a. tack vare större
möjligheter till automatisk drift. Även med
risk att bli missförstådd av herrar
apparattillverkare måste jag vidare tillstå, att
kapitalkostnaderna för oljeförgasningsanläggningar i
allmänhet synes ligga betydligt lägre än för
motsvarande kammarugnsanläggningar, vilket
är en stor fördel bl.a. med tanke på det nu
allt kärvare läget på kapitalmarknaden.
Den hittillsvarande utvecklingen på
oljemarknaden här i landet har kännetecknats bl.a. av
att storleken på raffinaderiernas produktion
av olika fraktioner ur råoljan ej alltid helt
överensstämt med efterfrågan på resp.
fraktioner. Det har således ibland uppstått överskott
på t.ex. bunker C eller lättbensin och varit
knapphet på eldningsoljor. Det är därför
nödvändigt, att oljeförgasningsanläggningarna är
så beskaffade, att man allt efter marknadsläget
kan använda olika fraktioner från
raffinaderi-restgaser till tjocka oljor. Här måste dock
alltid kapitalkostnaderna för en sådan
anpassningsbar anläggning jämföras med dem för en
kanske betydligt billigare specialanläggning
för t.ex. djupfryst propan-butangas.
I detta sammanhang vill jag påpeka ett
förhållande, som man måste ha klart för sig vid
en eventuell övergång till oljeförgasning. Även
om priset på kol fluktuerat under tidernas
lopp, har det likväl varit möjligt för
gasindustrin att hålla gaspriset relativt konstant, tack
vare att kokspriset i allmänhet följt kolpriset.
Användes olja erhålles inga biprodukter, som
kan stabilisera gaspriset, utan detta kommer
att i hög grad bero av priset på oljan, enär
oljegaspriset till övervägande del synes
komma att bestå av råvarukostnader. Vid starkt
fluktuerande priser på petroleummarknaden
kan det därför komma att visa sig svårt att
hålla gaspriset lika stabilt som hittills, speciellt
om hela produktionen lägges över på
petroleumprodukter.
En annan olägenhet med oljeförgasning är,
att man i allmänhet erhåller högre
koloxidhalt hos gasen, även om man kan erhålla en
gas med samma förbränningsegenskaper som
den nuvarande stadsgasens. Inom vissa
gränser kan man tillåta en något högre
koloxidhalt, men man är dock mycket försiktigare i
Sverige än på kontinenten och vill ej leverera
en gas, som innehåller mera koloxid än vad
som anses lämpligt. Väljer man en metod, som
ger alltför hög koloxidhalt, kan följden därför
bli, att man blir tvungen att konvertera
koloxiden, vilket medför ökade kostnader och
minskar utbytet.
Slutord
Av det sagda framgår, att det finns en hel
del skäl, som talar emot en ändring av de
nuvarande förhållandena vid stadsgasverken,
men å andra sidan kvarstår huvudproblemet
att på längre sikt och på förmånligt sätt
avsätta den producerade koksen. Man gör sig
vidare lätt skyldig till en övervärdering av de
metoder, som man nu så väl känner till, och
vill gärna ställa sig kritisk inför de okända och
oprövade.
Vi har hittills befunnit oss i en kolålder och
i fjärran hägrar atomåldern. Under
förutsättning av en fredlig utveckling i världen är det
emellertid min personliga övertygelse, att så
länge nuvarande prisrelation mellan
petroleumprodukter och fasta bränslen kommer att
fi TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
