Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 6 - Utbyggnadsplan för svensk TV, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ansett att distributionsnätet bör uppdelas i
olika klasser, om totalkostnaderna skall
kunna hållas nere. De högsta kvalitetskraven ställs
på stamlinjen där regelbunden
programutväx-ling" skall kunna ske, ej blott av inhemska
program utan också från och till eurovisionsnätet.
När däremot en lokal sändarstation skall
anslutas till stamlinjen räknar man med något
billigare förbindelser, eftersom tillfälliga
kvalitetssänkningar eller driftavbrott endast
kommer att beröra lokalsändaren.
Högklassiga programförbindelser på långa
distanser kan åstadkommas med koaxialkablar
(Tekn. T. 1954 s. 71). Anläggningskostnaderna
är dock så höga att televisionen ensam inte
kan bära dem. För telefoni finns redan
ko-axialkabelförbindelser och de planerade
nyanläggningarna kan utföras så att en gemensam
TV- och telefondrift blir möjlig. Inom de fem
år, för vilka utredningen ansett det möjligt att
uppgöra fasta planer, kommer dock mycket få
koaxialkabelförbindelser för TV att kunna
färdigställas till rimliga kostnader. Utredningen
har dock föreslagit att koaxialkabeln
Stockholm—Västerås, som blir färdig 1960,
utnyttjas för programöverföring. I övrigt får man
efterhand söka samordna TV- och
telefonförbindelserna.
För långdistansöverföring av TV-signaler har
man under de senaste åren alltmer börjat
använda riktade radioförbindelser i form av
radiolänklinjer (Tekn. T. 1954 s. 71). Dessa
blir, vid ungefär samma överföringskvalitet,
vanligen billigare än koaxialkabelförbindelser,
kan relativt snabbt byggas ut och lätt
anpassas till olika trafikförhållanden. För nästan
samtliga TV-programförbindelser, som under
detta årtionde anlagts i utlandet, användes
radiolänköverföring.
En radiolänklinjes egenskaper bestäms till
stor del av den valda våglängden. Här finns
teoretiskt möjligheter att välja från
våglängdsbandet för TV-sändare (6 m) och ända ned
till centimetervåglängder. I praktiken är dock
urvalet starkt begränsat, dels av annan
radiotrafik, dels av tillgången på lämplig apparatur.
Några andra våglängdsband än 1,5 m samt 15,
7,5 och 4,5—3,5 cm torde därför ej kunna
komma i fråga. Vid centimetervågssystem är
videosignalen frekvensmodulerad men vid
metervåglängder måste den amplitudmoduleras.
Stationsavstånden i en riktad
radioförbindelse sammanhänger bl.a. med systemets
våglängd och önskade funktionssäkerhet. Rent
allmänt kan man säga, att ju säkrare
förbindelse man önskar och ju kortare våglängd man
använder, desto mindre bör stationsavståndet
väljas. I svensk terräng kan sålunda en
centi-metervågsförbindelse medge 40—50 km
stationsavstånd vid en antennhöjd under 50 m.
På metervåg väljer man betydligt större
avstånd och masthöjder. Av speciellt intresse är
relämottagning ("Ballempfang"), varvid den
från en rundstrålande TV-sändare på 100—200
km avstånd mottagna TV-signalen användes
för återutsändning över en lokalsändare.
Man har även på centimetervågor kunnat
etablera förbindelser på flera hundra
kilometers avstånd genom att utnyttja
radioenergins spridning i troposfären (Tekn. T. 1956
s. 947). Den mottagna energin är emellertid
underkastad så stora variationer att
förbindelsetypen ännu ej kan anses förstklassig.
Utredningen liar därför ej nu kunnat
rekommendera programförbindelser med troposfärisk
spridning. Utvecklingen av dessa system bör
dock följas, bl.a. med tanke på Norrland. I
Syd- och Mellansverige fordras
avgrenings-punkter på måttliga avstånd, vilket gör
spridningssystem mindre attraktiva för dessa trakter.
Ur anläggningsekonomisk synpunkt skiljer
sig de olika tekniska alternativen för
radiolänklinjer främst i fråga om stationsavstånd
och -utrustning. Vid långa stationsavstånd blir
den mottagna effekten mycket liten och kraven
på stationernas apparatur därför stora. Korta
stationsavstånd medför måttlig försvagning av
radiosignalen och relativt billiga relästationer.
Längs en programförbindelse av stamlinjetyp
bör man också välja stationsavstånd med tanke
på avgreningar till lokala sändare.
Utredningen har till anläggningsmässig och
ekonomisk jämförelse upptagit fyra system
för programförbindelser. I metervågsfallet har
granskats en fullständig radiolänklinje och en
relämottagningssträcka. I centimetervågsfallet
har radioutrustningar av mobil och stationär
tvp övervägts.
En konkret jämförelse har utförts mellan
meter- och centimetervågssystem för sträckan
Stockholm—Malmö. I förra fallet har antagits
10 staioner och i senare fallet 17 stationer
inklusive ändstationerna. Totalkostnaderna för
radioutrustning (stationär) och antenner blir
ungefär lika stora i de båda fallen. De fasta
anläggningarna på resp. stationsplatser skiljer
sig främst i fråga om antennmasternas
konstruktion men också byggnader och
kraftanläggningar påverkas. I metervågsfallet får
man räkna med genomsnittligt dubbelt så höga
master (ca 100 m) och betydligt större
antennvikter än i centimetervågsfallet. Totalt torde
därför på linjen Stockholm—Malmö 17
stationsplatser för centimetervåg ej kosta mer än
10 stationsplatser för metervåg, varigenom de
båda alternativen blir ekonomiskt likvärdiga.
Utredningen har förordat ett stationärt
centimetervågssystem för stamlinjen,
överföringskvaliteten på metervåg kan nämligen befaras
ej bli så hög som krävs i internationell
trafik. Härtill kommer att metervågssystemet
arbetar på TV-sändarnas band III varför
ömsesidiga störningar kan riskeras.
På grenlinjer till lokalsändare är det
emellertid i vissa fall av värde att kunna använda
system, som medger stationsavstånd på
hundratals kilometer. I formen relämottagning kan
metervågsförbindelser dessutom uppvisa låga
investerings- och driftkostnader, vilket i ett
begynnelseskede får anses uppväga nackdelen
av en något lägre överföringskvalitet.
Skillnaden mellan mobil och stationär centi-
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
