Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 7 - Nybyggen - Dammslutning med stenblock, av G Lbg - Nya metoder - Tackjärnsfärskning med syrgas i rullugn, av SHl - Hantering av flytande svaveltrioxid, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetsplatsen för maskinstationen. Entreprenören
hade icke materiel för att hantera stora block. Man
gjorde då så att arbetsplatsens övre och nedre
fångdammar förlängdes växelvis. På det viset kunde
hela fallhöjden från uppströms- till nedströmssidan
fördelas mellan de båda fångdammarna och
vattenhastigheten i öppningarna kunde hållas så måttlig,
att man kunde använda endast 1—2 t block.
Vid Dallas nära flodens mynning är
fångdammarna det svåraste problemet. Flodens botten ligger 27
—37,5 m under havsytan. Vattennivån vid
dammläget ligger 24 m över havsytan. Vattendjupet är
alltså minst 50 m. Huvuddelen av dammen över
flodfåran utföres såsom stenfyllningsdamm utan
särskilda fångdammar. Vattenmängden uppgår
under byggnadstiden till 5 700 m3/s och kan bli 28 000
m3/s. Allt eftersom dammen höjes ledes vattnet
genom maskinstationen. Modellstudier har visat, att
om fyllningsdammen bygges genom likformig
höjning över hela längden, 165 m, skulle ej fordras
större stenblock än med ca 0,5 t vikt.
Vattenhastigheten över krönet beräknas ej bli större än 4,5 m/s.
Sedan stenfyllningen nått över den dämda
vattenytan skall grus utläggas tillika med tätande jord på
uppströmssidan. Från schakten för maskinstationen
och utskoven har erhållits 570 000 m3 sprängsten.
Dammen skall fyllas till full höjd vintern 1956/57
(Civil Engineering sept. 1956 s. 57—61). G Lbg
nya metoder
Tackjärnsfärskning med syrgas i rullugn
I Domnarfvets Järnverk har man sedan maj 1956
färskat tackjärn med syrgas i en basiskt fodrad
rullugn konstruerad av Bo Kalling. Rullugnen roterar
under blåsningen med 30 r/m. Dess axel bildar
härvid 15—20° vinkel med horisontalplanet (fig. 1).
Syrgasen blåses mot badets yta genom ett
vattenkylt munstycke som sticks in genom rullugnens
mynning. Genom denna lämnar avgaserna ugnen
och leds ut i luften genom en vridbar
avloppsledning. Ugnen kan liksom en bessemerkonverter
ställas i olika lägen för chargering, blåsning och
tappning.
Ugnen rymmer 30 t. Vid behandling av
tackjärn med hög fosforhalt tar blåsningen 35—40 min.
Slagg tappas härvid två gånger. Genom rullugnens
läge under blåsningen verkar syrgasen mot en stor
badyta och genom dess rotation rörs badet om
fullständigt och jämnt. Fosfor och svavelhalterna
sjunker kraftigt under blåsningens första del. Den
bildade koloxiden förbränns i ugnen varigenom värme
sparas. Badets kolhalt kan regleras så att ingen
återuppkolning efter blåsningen behövs.
Under den första tredjedelen av blåsningstiden kyls
badet med vattenånga varigenom relativt liten mängd
järn oxideras. Mycket litet rök uppstår därför så
att avgaserna inte behöver renas. Vidare ökas
stålutbytet; räknat på tackjärnet blir det ca 92 %>. Kyls
badet genom tillsats av järnmalm med 55 % Fe,
tar badet upp ca 7 °/o järn så att utbytet närmar
sig 100 °/o. Man blåser med 97-procentig syrgas var-
Fig. 1. Rullugn för ståltillverkning enligt
Kal-Do-processen.
vid man får en metall, hållande t.ex. 0,03 %> C,
0,09 »/o Mn, 0,021 °/o P, 0,012 °/o S och 0,002 °/o N.
Domnarfvets metod, som kallas Kal-Do, liknar
tydligen i princip den österrikiska LD-processen (Tekn.
T. 1956 s. 903). Den ger stål av hög kvalitet (med
låg kvävehalt) och sägs ge billigare stål än
elektro-stålugn och thomasprocessen (T Campbell i Iron
Age 18 okt. 1956 s. 126—129). SHl
Hantering av flytande svaveltrioxid
Kommersiellt värdefull svaveltrioxid är flytande vid
vanlig temperatur, fryser vid 16,8°C och kokar vid
44,8°C. Denna y-form är emellertid instabil och
övergår lätt till /?-formen som är en linjär polymer
med smältpunkten 32°C och till a-formen, en
tvär-bunden polymer som smälter vid 62°C. Transport
och hantering av svaveltrioxid erbjuder därför stora
problem som gjort att dess användning varit starkt
begränsad.
Detta är en betydande nackdel därför att
svaveltrioxid är mycket användbar som sulfoneringsmedel
inom organisk-kemisk industri (Tekn. T. 1953 s. 766;
1955 s. 452). Svårigheterna har emellertid numera
övervunnits genom att man i USA utarbetat ett sätt
att stabilisera flytande svaveltrioxid. Samma metod
tillämpas nu i Storbritannien. Den erhållna
produkten innehåller ca 99,5 % aktiv svaveltrioxid och
mindre än 0,5 °/o icke flyktiga borföreningar som
stabiliseringsmedel.
Vid hantering av denna vara måste man vidta de
försiktighetsmått som är nödvändiga vid
användning av mycket reaktiva kemikalier. Dessutom
skall man emellertid sörja för att svaveltrioxiden
hålls torr och varm (30°C). Får den ta upp vatten,
upphävs nämligen stabiliseringen, särskilt under
27°C. Orsaken härtill är sannolikt polymerisation
enligt formlerna
SOa
M_hoso„oh ^
so
SO„OH —-* HOSO,
hoso2 • o •
o • so2 • oso2oh
Den linjära /S-polymeren bildas alltså. Ytterligare
polymerisation till den tvärbundna, asbestliknande
oc-polymeren kan ske, men detta är mindre
sannolika vid närvaro av stabilisator. Då svaveltrioxid i
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
