Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 8 - Eldningsolja, av Gösta Bahnö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skositeten för oljan i munstycket
(atomise-ringskoppen) är för de här i landet vanligen
förekommande brännartyperna:
Viskositet
cSt
Tryckoljebrännare, mindre ........... 12
större ........................12—30
Blandningsbriinnare, mindre .......... 17
större ......................17—30
Rotationsbrännare ......................................30—60
Pressluft- och ångtrycksbrännare ..........30—90
Oljans viskositetsändring med temperaturen
bestämmer den förvärmning av oljan som bör
ske före munstycket. Om viskositeten hos en
olja är känd vid två olika temperaturer, kan
man med viskositetsdiagrammet, fig. 2, avläsa
oljans viskositet även vid andra temperaturer.
I allmänhet bestämmes icke viskositeten för de
tjockare eldningsoljorna vid lägre
temperaturer än 100°F (37,8°C) enär de flesta av dessa
oljor innehåller vaxartade beståndsdelar, vilka
orsakar oregelbundenheter i
viskositetskur-vorna.
Enär behovet av lättare oljeprodukter
(bensin och fotogen) stadigt ökar, accentueras
alltmera problemet att använda tjockare
eldningsoljor. Såväl enskilda, nationella som
internationella synpunkter talar för att man i varje
anläggning omsorgsfullt undersöker
möjligheterna att använda så tjocka oljor som de
förhandenvarande omständigheterna tillåter.
Enär oljepumparna vid en
oljeeldningsinstallation är överdimensionerade i förhållande till
brännarkapaciteten, måste i regel en större
eller mindre mängd olja returneras från
pumpens trycksida. Detta kan ske antingen med en
direkt överledning från pumpens trycksida till
dess sugsida, eller också genom att man låter
den överblivna oljan gå in i en särskild
rörledning tillbaka till förråds- eller
dagbehållaren. Den senare metoden har nackdelen att
oljan upprepade gånger värms och kyls,
varvid återstodsoljan försämras och ger
slam-avsättningar.
En god regel är att värma oljan endast då det
är nödvändigt och endast till den temperatur
som behövs för att medge god pumpning och
förstoftning. Uppvärmningen bör vidare ske
under minsta möjliga tid. Det är sällan
nödvändigt att förvärma en olja högre än till
25—35°C för pumpning och ej högre än till
80—105°C för god atomisering. För att icke
erhålla koksavsättningar på
förvärmarslingor-nas mot oljan vända ytor är det klokt att icke
räkna med större värmegenomgångstal än 75—
100 kcal/nrh°C.
Täthet
Tätheten användes tidigare för att skilja på
oljor av olika kvalitet. Sedan
krackningsför-farandet alltmera börjat tillämpas har tätheten
förlorat sin betydelse vid kvalitetskontrollen.
Eldningsoljor, vilka numera nästan alltid
innehåller krackningsprodukter, kan variera
avsevärt i täthet, utan att andra karakteristika änd-
ras mera avsevärt. Å andra sidan kan
eldningsoljornas data ändras genom olika stor
inblandning av olika oljor, utan att tätheten på den
slutliga produkten ändras.
Att man likväl utsätter tätheten bland de
analysdata, som lämnas på eldningsoljor, beror
på att man vill undvika justeringar av
blandningsförhållandet luft—olja vid vissa
brännar-typer, att volymvärmevärdet ökar med
tätheten hos en olja, att vissa brännartyper icke
är lämpliga för oljor med hög täthet samt att
man ibland vill säkerställa en snabb
separation av oljan och i denna förekommande
vatten, varvid dess täthet icke får ligga för nära
vattnets.
Tätheten ändras med temperaturen och
anges ofta vid 15°C. Vid temperaturökning
minskas tätheten med ca 0,00072 g/cm3 per grad.
Om en olja exempelvis vid 15°C har en täthet
av 0,95 g/cm3 och man söker tätheten vid 45°C,
blir denna 0,95— (45 — 15) • 0,00072 = 0,928
g/cm3.
Tätheten anges ibland i grader API
(American Petroleum Institute) och relationen
uttryckes genom formeln:
API = 141,5/^ — 131,5
där £15 är tätheten i q/cm3 vid 15°C.
Destillation och flampunkt
För tunna oljor ger destillationsprovning en
viss vägledning vid bedömning av en oljas
lämplighet för mindre brännartyper. Sålunda
ger destillationstemperaturen vid
överdestille-ring av 10 vol-% (i likhet med flampunkten)
en viss uppfattning om oljans lättantändlighet,
medan temperaturen vid 85 vol-%
överdestil-lering liksom slutkokpunkten ger en
indikering på möjliga besvär med koksning i
brännaren. För eldningsolja Eo 2—Eo 5 ger
destil-lationsproven vilseledande resultat, då
temperaturen här går upp så högt att krackning
äger rum. Därför anges normalt icke
destilla-tionstemperaturerna för dessa oljor.
Flampunkten ("flash point") är den lägsta
temperatur vid vilken under normala
förhållanden oljeånga i luftrummet ovanför en
oljeyta tänder (men icke fortsätter att brinna) i
närvaro av en låga. I allmänhet ligger
flampunkten vid 80—100°C och är i regel lägst för
Eo 1 och högre ju tjockare oljan är.
Flampunkten får icke förväxlas med den
termiska tändpunkten, vilken anger den lägsta
temperatur, vid vilken en oljeluftblandning
antänds utan närvaro av öppen låga. Den
termiska tändpunkten för eldningsoljor ligger vid
370—380°C. Vid denna temperatur utsänds
inget ljus från exempelvis
eldstadsinmurning-en. Synligt ljus framkommer först vid ca
600°C. Om vid oljeeldningsanläggningar den
automatiska tändningen krånglar och
inmurningen inte svalnat tillräckligt, kan lätt
ofrivillig antändning och explosion ske.
Flampunkten bestäms i regel med en Pensky
—Martens-apparat. Noggrannheten vid flam-
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
