Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 14 - Andras erfarenheter - Vågutbredning i en svensk radiolänk, av GAH - Verkan av väte i stål, av SHl - Miniatyrisering av transformatorer, av Rolf Gezelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beaktas vid vidare planering av radiolänkar i
Sverige. De flesta tillfällen med signalbortfall bör
kunna elimineras genom att man använder
diversitets-mottagning, eftersom det i regel är fråga om
inter-ferensfädning. De flesta störningarna inträffar
nattetid, vilket är gynnsamt enär trafikbehovet i regel då
är minst. Störningarna yttrar sig till en del som en
ökning av fältet bortom horisonten och kan då ge
upphov till ej önskade signaler i där liggande
relästationer.
Detta har man redan tidigare sökt eliminera
genom att låta länkhoppen bilda en sicksackformad
länkkedja. Detta bör vara effektivt, förutsatt att
antennernas sidolobsnivåer är så låga att icke önskade
signaler, som endast dämpats motsvarande
utbredning i fri rymd, undertrycks.
Störningarna kommer till en del att bestå i
distorsion av bredbandssignaler till följd av
flervägs-utbredningen. Mätningarna visar, att reflexionerna
i regel kommer från 150—200 in höga skikt. Detta
motsvarar 1—3 m gångvägsskillnad mellan direkt
och reflekterad signal (tidsskillnad 3—9 m^s). Detta
kan vara till nämnvärd nackdel endast för mycket
bredbandiga system (100—300 MHz) (Folke
Eklund vid RYK 1957 i Stockholm). G AH
Verkan av väte i stål
Väte kan orsaka flera typer av fel hos stål och är
aldrig nyttigt som legeringselement. Det har
nämligen den unika förmågan att minska stålets seghet
utan att höja dess brottgrän. För många stålsorter
är visserligen det under tillverkningsprocessen
absorberade vätet utan betydelse, men i vissa fall, särskilt
för tätat stål med stor godstjocklek, kan det vara
ruinerande. Vätehalten tycks ha större betydelse för
legerade ståls kvalitet än för kolståls.
Porositet är ett av de fel som väte orsakar. Detta
är nämligen mer lösligt i flytande än i fast stål, och
det segrar därför under stelnandet från den fasta
till den flytande delen av götet. Vätets segring är i
själva verket större än något annat elements. Den
del av götet, som stelnar sist, har den största
vätehalten, och när vätgasen avgår vid dess stelnande
orsakar den blåsighet hos götet eller stark
krympning längs dess axel.
Denna typ av fel är särskilt besvärlig hos stål med
hög kromhalt. I stålgjutgods kan väte orsaka
porositet oberoende av materialets sammansättning.
Spänningssprickor, inre sprickor eller fina
ytsprickor, är en mycket viktig typ av fel orsakade av väte.
Spänningssprickor uppstår inuti massiva ämnen,
smiden eller valsade produkter. Ibland är sprickorna
oregelbundet placerade; ibland har de en viss
orientering i förhållande till stålets yta. Man har funnit
att väte måste vara närvarande för att sprickor av
denna typ skall bildas. Vidare måste spänningar
finnas i stålet under några timmar till ett dygn vid
mindre än 200°C. Stål med stor härdbarhet är
särskilt mottagliga för spänningssprickor.
Det bästa sättet att undvika spänningssprickor är
givetvis att avlägsna vätet eller att åtminstone
minska vätehalten vilket kan ske genom vakuum
tappning. Den för närvarande vanliga kommersiella
metoden att hindra sprickning är emellertid långsam
kylning. Härigenom höjs nämligen den temperatur
vid vilken stålets kristallomvandling sker, och vid
relativt hög temperatur leder denna till en struktur
som inte har benägenhet för spänningssprickning.
Vidare kan en relativt stor del av vätet avgå från
tunna sektioner.
I vissa fall har långsam kylning dock bara
temporär verkan. Ett sprickfritt ämne kan nämligen inne-
hålla så mycket väte att spänningssprickor uppstår
efter smidning, om arbetsstycket kyls för fort.
Statisk utmattning, ledande till sprödbrott, inträffar
hos stål som härdats till mer än 125 kp/mm2
brottgräns. Sprödbrotten kan uppstå när stålet utsatts
lång tid för en statisk spänning, något understigande
sträckgränsen. I många fall har prov, tagna från
brottområdet, visat normala hållfasthetsegenskaper
vid undersökning enligt vanliga metoder. Man är
numera överens om att närvaro av väte är
nödvändig för att brott av denna typ skall uppstå. Det
anses allmänt att vätet sannolikt absorberats vid
elektrolytisk metallutfällning på stålet eller vid
dettas betning.
Väteförsprödning innebär en förlust av seghet hos
stålet vid liten töjningshastighet. Materialets
slagseghet ändras däremot vanligen inte. Detta fel, som är
det vanligaste orsakat av väte, kan uppstå hos alla
ferritiska stål och i mindre utsträckning hos
auste-nitiska, medan spänningssprickning och statisk
utmattning förekommer bara hos stål med betydande
härdbarhet.
Varje fel hos stål, som leder till
spänningssprickning, anses permanent. Väteförsprödning är däremot
temporär och kan avlägsnas genom att stålet åldras
vid låg temperatur därför att det absorberade vätet
då avgår. Genom åldring vid rumstemperatur av
klena dimensioner avlägsnas vätet så snabbt att det
som absorberats vid stålets tillverkning till största
delen är borta innan materialet bearbetas eller tas
i tjänst.
Den tid, som behövs för avlägsnande av väte ur
stål, beror givetvis både på åldringstemperaturen och
på materialets godstjocklek. Man fann t.ex. i ett fall
att en 25 mm fyrkantstav av gjutet stål fick normal
seghet efter 6 h åldring vid 200°C, medan en 100
mm fyrkantstav av samma stål fordrade mer än 100
h upphettning till samma temperatur. Vid
rumstemperatur måste man åldra 25 mm staven i 60 dygn
och 100 mm staven i 3,5 år. För klena sektioner bör
därför väteförsprödning orsakad av betning eller
elektrolytisk metallbeläggning i allmänhet vara
temporär. Hos material med större godstjocklek kan den
vara ett allvarligt fel (E R Slaughter i Journal of
Metals april 1956 s. 430—431). SHl
Miniatyrisering av transformatorer
Miniatyriseringen av transformatorer för
teletekniska utrustningar har erbjudit ganska svåra
problem. Man söker bemästra dessa genom att dels
utföra transformatorerna för en hög
drifttemperatur och dels sörja för god avledning av
förlustvärmet från lindningar och kärna. Härigenom kan
den omsatta effekten per vikt- eller volymenhet då
bli hög.
I USA har man konstruerat små transformatorer
med en tillåten drifttemperatur av nära 200°C. I
stället för normal transformatorolja av
mineraloljetyp använder man därvid som impregneringsmedel
(kylmedium och dielektrikum) organiska
fluorföreningar av olika slag, t.ex. (C^F^N och C8F160. Man
har studerat både gasformiga och mer eller mindre
svårflyktiga flytande föreningar.
De aktuella fluorföreningarnas elektriska
egenskaper är i stort sett jämförbara med dem man finner
hos normal transformatorolja.
Dielektricitetskonstanten mellan 50 Hz och 100 kHz är 1,8—1,9 mot
ca 2,2 för transformatorolja medan
genomslagshållfastheten är 40 kV mot 25 kV, båda värden mätta
enligt samma metod.
r termiskt hänseende är fluorföreningarna klart
överlägsna transformatorolja, och de kan användas
321 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
