Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 15 - Andras erfarenheter - Tillverkning av lågtryckspolyeten, av SHl - Vattenväxtbekämpare, av SHl - Karbamidhartser i lacker, av SHl - Silikoner med reaktiva sidgrupper, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att göra fibrer av polymeren och hoppas kunna
utveckla textilier för bilinredning, draperier,
möbel-klädsel, presenningar, filter m.m.
Katalysatorn ger en polyeten med i huvudsak
ogrenade kolkedjor, men den kan också ge
sampolyme-risat av eten och 7-olefiner med sidkedjor varvid
dessas antal per polymermolekyl beror på den högre
olefinens mängd och art. Man kan vidare framställa
såväl mjuka och sega polyetener med hög molvikt
som spröda med låg molvikt, och processen ger
härvid inga biprodukter. All reagerande eten ger en
homogen polymer, innehållande mindre än 1,5 °/o
polymer med så låg molvikt att den vid
rumstemperatur är löslig i vanliga kolvätelösningsmedel
(Chemical & Engineering News 23 april 1956 s. 1997
—1998). SHl
Vattenväxtbekämpare
Man har funnit att diklon,
2,3-dikloro-:/,4-nafto-kinon, som amerikanska fruktodlare använt som
mögelbekämpare under flera år, kan användas för
reglering av mängden blågröna alger som orsakar
vattnets "blomning" i sjöar. Många faktorer
påverkar dess effekt, men rätt använt lär det döda alger av
flera typer eller åtminstone minska deras förökning
avsevärt. Det dödar även vissa vattenväxter.
Diklon verkar troligen på ett annat sätt än de
flesta ogräsbekämparna. Dess effekt på blågröna
alger är specifik och uppstår vid en tillsats av bara
0,6—1,0 kg/ha vattenyta. För grönalger fordras 4,5
—5,5 kg/ha och för undervattensväxter 17 kg/ha.
Om behandlingen sker vid mer än 18°C
vattentemperatur, skadas inte fisken.
Utom för dammar och sjöar kan diklon användas
inom industrin för behandling av cirkulerande
vatten. Man har med framgång använt det t.ex. i ett
kylvattensystem varvid det räckt med en tillsats av
0,48 g/m3 två gånger i veckan när algtillväxten inte
var ovanligt stark (Chemical & Engineering News
30 juli 1956 s. 3706). SHl
Karbamidhartser i läcker
Användning av karbamidhartser i läcker ökar
dessas torkningshastighet, ger hårdare lackskikt och
ger bättre färg och färgstabilitet åt lackfärger,
innehållande med torkande oljor modifierade alkyder.
Karbamidhartser kan vidare användas tillsammans
med alkyder, modifierade med icke torkande oljor,
i vita eller ljusa lackfärger vilka då ger skikt med
mycket god resistens mot ljus.
Karbamid-alkydkombinationer ger emellertid i
allmänhet skikt med mindre glans än rena alkyder och
med sämre hållbarhet utomhus. Vid användning av
karbamidharts måste lösningsmedlet i regel
innehålla en primär alkohol för att lacken skall bli
stabil.
I sur miljö uppstår tvärbindningar genom
förest-ring av karbamidhartset med alkyden. Vid förhöjd
temperatur sker denna reaktion mycket snabbare
än oxidationen av en oljemodifierad alkyd. Därför
torkar brännlacker, innehållande karbamid, fortare
än alkydlacker.
Deras torkningshastighet kan ökas ytterligare
genom tillsats av sura fosfat, t.ex. surt butylfosfat
eller surt metylpyrofosfat. Då torkningshastigheten
till stor del beror på antalet tillgängliga
hydroxyl-grupper i alkyden, ger magra alkyder i regel större
torkningshastighet än feta.
Lackskiktets hårdhet växer med tillsatsen av
karbamidharts, men dess böjlighet avtar mycket snabbt,
om blandningsförhållandet karbamidharts—alkyd
överstiger 1:1. I vita eller ljusa brännlacker vill
man göra halten av det färglösa karbamidhartset så
stor som möjligt, men den begränsas av hänsyn till
lackskiktets böjlighet.
Lufttorkande läcker, vilkas hårdnande beror på en
syrakatalyserad reaktion mellan karbamidharts och
alkyd, ger hårda, glänsande skikt som har många
fördelar framför vanliga cellulosalackskikt. De
används därför i växande utsträckning inom
möbelindustrin, både pigmenterade och som klarlacker.
De har utmärkt adhesion till trä, men på metaller
är deras vidhäftning och böjlighet inte särskilt god
efter ca 3 månaders åldring (C H Morris i Paint
Manufacture aug. 1956 s. 279—283). SHl
Silikoner med reaktiva sidgrupper
Vid utvecklingen av silikoner ägnar man sig i dag
mest åt införande av organiska sidkedjor med
reaktiva grupper (Tekn. T. 1956 s. 121). Ett nytt sätt
att framställa monomerer för sådana silikoner
består i addition av aktiva väteföreningar till en
vi-nylsiloxan, t.ex. enligt formeln
C2H5OH + CH2 : CHSi(OC2H5)s —>
—► C2HBOCH2CH2Si(OC2H5)3
Analoga reaktioner har utförts med
n-butylmer-kaptan och di-n-propylamin. Vidare har man
använt metylvinyldietoxisilan som utgångsmaterial. De
erhållna produkterna hydrolyseras lätt under
bildning av cykliska siloxantetramerer med de reaktiva
grupperna oförändrade. Tetramererna kan därför
polymeriseras till högmolekylära produkter.
Fyra representanter av en helt ny typ av siloxaner
har emellertid nu blivit tillgängliga i USA, nämligen
y-aminopropyltrietoxisilan NH2C3H8Si(OC2H5)3,
<5-ami-nobutylmetyldietoxisilan NH2C4H8Si(CH3) (OC2H6)2,
/S-karbetoxietyltrietoxisilan C2H5OCOC2H4Si(OC2H5)a
och /?-karbetoxietylmetyldietoxisilan C2H5OCOC2H4Si
(CH,) (OC2H3)2.
Man anser att y-aminopropyltrietoxisilan är
intressant som appretur för tyger. Vidare ger den som
appretur på glasfiber laminat med imponerande
hållfasthet därför att den förmedlar bindningen
mellan glasfibern och plasten (Tekn. T. 1953 s. 412).
Medan molekylens silanesterända bildar en
Si-O-Si-bindning med kiseln i glaset, kan dess andra ända
reagera t.ex. med en melaminring.
Silanen kan också användas som ytskikt på
oorganiska oxider som utnyttjas som fyllmedel för
plaster. Man får härigenom produkter med helt andra
egenskaper än hos de obehandlade materialen.
Vidare tror man att /?-karbetoxietyltrietoxisilan är
lämplig som dispergeringsmedel för lera, glimmer
och andra fyllmedel.
Silikoners användbarhet i läkemedel är ännu
outredd. Man kan emellertid nu bringa en
aminomodi-fierad siloxan att reagera med biologiskt aktiva
organiska ämnen för att framställa t.ex.
"silikonera-de" sulfonamider eller aminsalter av penicillin. Man
kan också tänka sig framställning av "silikonerade"
insektbekämpare med stor resistens mot
bortspol-ning vid regn.
Vid behandling med överskott på vatten
hydrolyseras silanernas etoxigrupper, och polymerer bildas.
Aminosilanestrarna kan samhydrolyseras.
Karb-etoxisilanestrarna har estergrupper i båda ändarna.
Vatten hydrolyserar bara silanestrarna; med alkali
hydrolyseras båda slagen av estergrupper, och man
får en polymer, innehållande fria karboxylgrupper
(Chemical & Engineering News 1 okt. 1956 s. 4772,
15 okt. 1956 s. 5062). SHI
343 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
