Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 16 - Trefärgstryck i dagspress, av Carl Artur Bruno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Den gula, den röda och den blå delkopian till en en trefärgsbild.
öppningar, en fördel, då man vill diskutera en
bild. Utom för fotokopior kan analysatorn
också användas för klichétryck, och vi kan på så
sätt utan provtryckning kontrollera en
trefärgs-sats. Varje delbild belyses för sig av fyra
glödlampor, och med en variabel transformator kan
spänningen och därmed belysningsstyrkan
ändras för varje bild.
En rent gul yta är mörk på gulkopian, som
betraktas genom violettfilter, men ljus på
röd-och blåbilderna, som betraktas genom
grön-resp. rödfilter. Den byggs alltså upp additivt
av grönt + rött + en mindre mängd violett ljus
till ett gult färgintryck, ökas belysningen på
den gula delkopian, tillföres mera violett och
det gula blir mindre mättat. Samma verkan
erhålles om den gula kopian bytes mot en ljusare.
En minskning av belysningen på gulbilden gör
på motsvarande sätt det gula mera mättat.
Genom att ändra belysningen på de bägge
andra bilderna kan man i stället variera
röd-och blåhalten. Då varje delstreck på
transformatorns regleringsratt motsvarar ca 5 %
ändring i exponeringstiden för fotopapperet, kan
man med utgångspunkt från tre råkopior med
samma exponeringstid snabbt prova sig fram
till en ny sats kopior, som ger bästa
färgintryck med rattarna i normalläge. Analysatorn
visar bildens utseende vid tryck på vitt papper,
men eftersom tidningspapper är märkbart
gulbrunt måste bilden i analysatorn korrigeras,
vilket sker med ett svagt topasfilter framför
betraktningsöppningen.
De färdiga kopiorna, fig. 5, förses med
passmärken, som först uppritas på en av dem och
sedan sticks över till de övriga, som passas in
på ljusbord med ledning av tydliga detaljer i
bilden. Vid sammanställning på två eller flera
bilder till fotomontage görs alla kopiesatser i
de storlekar, som bildredaktionens layout
anger och avstäms mot varandra i
färganalysa-torn. Alla rödkopior monteras enligt layouten
på en kraftig Astralonfolie och montaget
reproduceras. Därefter monteras gulkopiorna
över de röda och inriktas mot dessa med
ledning av framträdande detaljer i bilderna.
Arbetet göres på ett ljusbord och underlättas, om
2—3 skarpa detaljer i varje bild markeras
genom fina nålstick och dessa punkter inriktas
mot varandra med ställnålar. Gulmontaget
reproduceras och därefter monteras de båda
delbilderna över de röda, sedan de gula åter
avlägsnats.
På detta sätt kan ett montage göras både
snabbare och mer exakt än genom strippning av
rasternegativen, och sätteriet får fördelen av
att endast behöva arbeta med en kliché i varje
form. Utom utprickningsretusch kan man
också göra annan enklare retusch med pensel
eller spruta för att t.ex. dämpa en störande
glansdager, men verkan måste alltid
kontrolleras i analysatorn, eftersom det kan vara svårt
att bedöma hur retusch på en delfärg påverkar
totalintrycket av alla tre.
Klichering
Hela arbetet med framställningen och
kontrollen av fotokopiorna syftar till att göra det
möjligt att behandla dessa som svartvitkopior
vid reprofotograferingen. Fotografen slipper
arbeta med filter och pankromaterial och kan
helt inrikta sig på att ge rasternegativen en
standardgradation. Därvid kan han t.o.m.
bortse från själva bilden och i stället rätta sig efter
en liten gråskala med ett vitt, ett svart och ett
mellangrått fält med bestämd svärtning. Skalan
fästes vid kanten av bilden. Det vita och det
svarta fältet skall då ge minsta etsbara
dager-resp. skuggpunkt och det grå en bestämd
punktstorlek med stora fristående punkter.
I stället för det vanliga 65-linjersrastret har vi
för trefärgen så gott som genomgående använt
75-linjersraster, utan att detta vållat
svårigheter i tryckeriet. Som klichémetall har vi likaså
med gott resultat övergått till magnesium i
stället för zink. Magnesium är visserligen avsevärt
dyrare än zink, men merkostnaden försvaras
352 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
