Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 19 - Radiometeorologi, av Folke Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hied instrålningen. Beroende på
lufttemperatur och fuktighet kan i samband med ändring
av värmeinstrålningen från solen över- eller
undernormalt brytande skikt bildas. För att
skikten skall bli bestående fordras i regel
också vindstilla. Genom luftturbulens kommer
annars snart ett temperatur- och
fuktighetsutbyte att ske mellan olika luftlager, varigenom
temperatur- och fuktighetsgradienterna snart
antar normala värden.
Under dagen förekommer i regel en viss
värmeinstrålning mot jordytan, varigenom de
lägre luftlagren blir uppvärmda. Detta ger en
instabil luftskiktning med livligt
temperatur-och fuktighetsutbyte i vertikalled som följd.
Beroende på luftens fuktighet ocli
instrålningens storlek erhålles en temperaturgradient,
som i regel ligger mellan ca —0,5° C och
— 1°C per 100 m och en i de lägsta luftskikten
med höjden i stort sett konstant relativ
fuktighet. Man kan då räkna med i det närmaste
normala vågutbredningsförhållanden.
Under natten försvinner värmeinstrålningen
mot jordytan, som avkyles. Ju klarare luften
och "himlen" är desto kraftigare blir
avkylningen. Om det samtidigt är vindstilla kan
inom ett skikt relativt nära marken en kraftig
temperaturökning med höjden uppträda. Om
luftens fuktinnehåll är så litet att kondensation
(dimbildning) ej uppträder får man en i stort
sett normal fuktgradient men en positiv
temperaturgradient, vilken medför övernormal
brytning (ledskiktsutbredning) över land.
Om å andra sidan luftens fuktinnehåll är så
stort att dimma uppträder i det kalla
luftskiktet nära marken blir luftens fuktinnehåll
i form av vattenånga nära marken lägre än
högre upp, där temperaturen är högre och
fuktigheten ej utfällts. Fuktighetsändringen
kan härvid överflygla inverkan av positiva
temperaturgradienten och medföra
undernor-mal brytning. För att kunna kortfristigt
bedöma vågutbredningsförhållandena över land
måste man alltså med utgångspunkt från en
viss luftmassa kunna förutse markytans
temperaturväxlingar (molnigheten är av stor
betydelse) och vindförhållanden. På liknande
sätt som då det gällde
vågutbredningsförhållandena över vatten, kan man bearbeta data
från fältstyrkeregistreringar över en lämplig
landsträcka för att få fram sannolikheten för
förekomst av olika
vågutbredningsförhållanden. Sådana mätningar över mellansvensk
terräng visar, att skiktbildning av betydelse för
mikrovågutbredning sommartid förekommer
under ca 10 % av tiden och vintertid under
ca 1 % av tiden. Sannolikheten för
skiktförekomst är störst nattetid och minst omkring
kl. 12 på dagen.
Detaljprognoser
Det skulle vara möjligt att ge detaljerade
prognoser om vågutbredning över vatten om
noggranna prognoser över vindförhållanden,
temperatur och fuktighet vore tillgängliga. De
krav, som därvid ställs på meteorologerna,
är emellertid större än dem som gäller för
konventionella väderleksprognoser, varför en
vågutbredningsprognostjänst måste föregås av
en utbyggd meteorologitjänst. Förenklade
metoder har emellertid försökts på skilda håll
med varierande framgång.
I regel bygger de på att man söker fastställa
empiriska samband mellan
brytningsindexkur-vans form och enkelt bestämbara
meteorologiska faktorer såsom temperatur och fuktighet
på två skilda platser samt vindförhållandena i
stort inom det område man önskar ge prognos
för.
Radiovågor i meteorologin
Mikrovågornas känslighet för meteorologiska
fenomen har öppnat nya vägar för lösning av
många problem framför allt inom moln- och
nederbördsfysiken. Ett regnområde utgör ett
radarmål med en reflexionsyta som är starkt
beroende av radarstationens data. Ytan är
sålunda direkt proportionell mot radarstrålens
öppningsvinklar och pulstid. Vidare är den
omvänt proportionell mot radarstationens
våglängds fjärde till sjätte potens. En ökning av
öppningsvinklar och pulstid medför
emellertid en minskning av radarns
upplösningsförmåga och därmed en mindre detaljrik bild av
nederbördsområdet.
En minskning av våglängden medför
visserligen ett starkare eko från nederbördsområdets
närmast radarstationen liggande delar, men
på grund av den ökade dämpningen vid
radiovågens passage fram och tillbaka genom
nederbördsområdet erhålles ett svagare eko från
dess längst bort liggande delar. En radar för
nederbördsobservation synes böra ha mellan
3 och 10 cm våglängd med ett optimum vid
6 cm.
Den vanligaste användningen av radar vid
nederbördsundersökningar är för kartläggning
av nederbördens utsträckning och intensitet i
i horisontalplanet. Härvid använder man sig
av en konventionell radarstation vars stråle
sveper runt horisonten kring en vertikal axel.
I de riktningar, där nederbörd eller moln av
tillräcklig täthet förekommer, erhålles ekon
från dessa som presenteras på ett
katodstråle-rör så att uppgift om bäring och avstånd till
nederbördsområdet kan erhållas. Ur ekots
styrka kan nederbördsintensiteten utläsas. Det
avstånd ut till vilket nederbördsekon kan
erhållas är i allmänhet begränsat av
radarstationens radiooptiska horisontlinje.
Om ett nederbördsområde sträcker sig upp
till 2 000 m höjd och radarstationen står på
30 m höjd, kan man vänta sig att upptäcka
detta på maximalt 200 km avstånd. Vidare
används radar för kartläggning av nederbörden
i vertikalplanet. Härvid har man en
radarstation, vars antenn pekar i en fast bäring, men
som sveper från t.ex. 0° elevation till kanske
30° elevation. Uppgift erhålles då om elevation
och avstånd till de mål (nederbörd och moln),
som reflekterar radarstrålen. Ur radarunder-
435 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
