Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 28 - Sätt att nå hög temperatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kortvariga elektriska urladdningar med
mycket hög strömtäthet lär under mikrosekunder
ha givit temperaturer av storleksordningen
250 000° C i helium och 550 000° C i deuterium.
Vid denna metod utnyttjas både elenergi och
chockverkan.
sätts av konstruktionsmaterialet. Hittills har
man nått upp till ca 3 600°G i noggrant
reglerade laboratorieugnar. Induktionsupphettning
används som bekant i stor skala inom
metallurgin. Den största svårigheten vid dess
utnyttjande för smältning vid hög temperatur är att
finna ett degelmaterial som har tillräckligt hög
smältpunkt och inte reagerar med chargen.
Man har därför försökt smälta utan degel. Vid
en sådan metod hålls den smälta metallen
svävande i ett magnetiskt fält. Vid en annan
tjänstgör ett skal av den behandlade metallen som
degel (Tekn. T. 1955 s. 796). I båda fallen kan
bara små metallmängder smältas. Den senare
metoden används för rening av reaktiva
metaller genom zonsmältning (Tekn. T. 1955
s. 796).
Impulsmetoder
Undantar man atombomber har de högsta
hittills uppnådda temperaturerna erhållits genom
impulsmetoder. Den höga temperaturen varar
under mycket kort tid, men metoderna är dock
värdefulla som redskap vid
teknisk-vetenskapliga undersökningar.
Med ballistisk kolv liar man genom
kompression av gaser uppnått 4 500° G eller mera.
Metoden har använts vid California Institute of
Technology bl.a. för studium av reaktionen
mellan syre och kväve.
Chockvågor har åstadkommits i tryckdrivna
chockrör eller genom detonation av
sprängämnen. Chockröret är vanligen ett metallrör
som med ett membran är delat i en
lågtrycks-och en högtrycksdel. Den drivande gasen
släpps ut ur den senare genom sprängning av
membranet varvid en chockvåg bildas framför
gasen när denna rusar in i lågtrycksdelen.
Man har erhållit gashastigheter av upp till 17
gånger ljudhastigheten och har iakttagit upp
till 18 000°C i vågfronten.
Chockvågor alstrade genom detonation kan
användas inte bara på gaser utan också på
fasta kroppar och vätskor. Metoden är relativt
ekonomisk med avseende på energin men
kostnaden för apparatur och drift blir relativt stor.
En olägenhet kan också vara reaktioner mellan
explosionsprodukterna och de önskade
produkterna.
Strålning
Vid studium av hög temperaturs inverkan
under varierande yttre betingelser tycks
solugnen bli ett värdefullt redskap (Tekn. T. 1951
s. 275, 991; 1954 s. 393). I USA kan man nu
erhålla relativt billiga solugnar som tillverkas
av strålkastarspeglar från militär
överskotts-materiel. Med den nuvarande konstruktionen
kan man erhålla 3 500° C inom en cirkelyta med
6 mm diameter. En mera invecklad
konstruktion har gjorts bl.a. vid Kennecott Research
Center i Salt Lake City.
Den kommersiella solugnen (fig. 2) har en
1 530 mm parabolisk spegel av koppar belagd
med Stellite, en korrosionsfast
kobolt-volfram-kromlegering. Provhållaren kan förskjutas i
tre mot varandra vinkelräta riktningar och
hela apparaten kan vridas i 180° vid
inläggning och uttagning av provet.
Spegeln kan vridas kring en horisontal och en
vertikal axel med två motorer. Den riktas in
manuellt med hjälp av ett kikarsikte, och man
kan reglera motorernas hastighet så att spegeln
följer solens rörelse. Apparater för automatisk
inställning av spegeln och reglering av
temperaturen kan erhållas.
Temperatur och värmeflöde mäts med
instrument som sticks in bakifrån genom ett hål i
spegelns centrum. Genom detta hål kan man
också iaktta provet eller fotografera det
medan det hålls vid hög temperatur. Solugnen
kostar 14 000 $.
Till den andra solugnen har också en 1 530
mm strålkastarreflektor använts, men den är
belagd med rodium. Den har monterats fast
under ett tak med öppningen nedåt och
solljuset reflekteras mot den med två planspeglar
av kommersiellt spegelglas, på baksidan
för-kopprat (fig. 3). Den första planspegeln är
monterad i en heliostat vars rörelse regleras
av två fotoceller placerade vid den paraboliska
spegelns kant. Den andra planspegeln är fast.
Temperaturen regleras med en bländare,
placerad framför den andra planspegeln. På
grund av energiförluster i planspeglarna kan
man inte nå fullt så hög temperatur som med
den förut nämnda solugnen. Man har smält
magnesiumoxid med smältpunkten 2 800° C
men inte renium med smältpunkten 3 160°C.
I en solugn upphettas provet genom strålning
varför det kan inneslutas i ett glashölje och
omges av en godtycklig atmosfär. Eftersom
vidare värmet tillförs inom ett skarpt begränsat
område, kan provet tjänstgöra som sin egen
degel varigenom föroreningar från
degelmaterial undviks. Solugnen har emellertid nackdelen
att vara beroende av klart väder; bara vid
mycket god sikt kan högsta temperatur uppnås.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 5 77
Fig. 3. Sol ugn,
konstruerad vid
Kennecott
Research Center.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
