Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 30 - Trollhätte kanal och katastrofen vid Göta Sulfitfabrik, av Gösta Malm - Atomenergin i Frankrike, av SHl - Rekordhöjden 43 km vid väderobservationer - Oljesmord grafitform - 5000 kW vindkraftverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan fråga sig, om kanalmyndigheterna
med hänsyn till eventuella rasrisker ej bort
reagera mot uppförande av sulfitfabriken, när
den i början av 1900-talet anlades. Jag tror ej,
att den tanken föll någon in.
Fabriksanläggningen var då till sin omfattning ej särskilt
stor och man utgick väl ifrån som naturligt,
att företagarna — vilka var helt andra än de
nuvarande ägarna — hade övertygat sig om,
att de byggde på en fast grund och att
byggnadsgrunderna gjordes betryggande.
När Vattenfallsstyrelsen uppgjorde sitt
förslag, vilket ligger till grund för den 1910—1916
utförda ombyggnaden hade man sålunda att
räkna med befintligheten av Göta Sulfitfabrik.
Beträffande rasrisker kände man till det ca
200 år gamla raset strax nedanför Åkerström,
som givit anledning till den till ytvidden
mycket stora rasskål, som ingår i landskapsbilden
och likaledes var det känt, att det inträffat ett
ungefär lika gammalt ras nära Bohus
järnvägsstation, som i början av 1900-talet också
kallades "Jordfallet". Men under kanalens mer än
hundraåriga tillvaro hade ej framträtt några
tecken på någon riskabel instabilitet på
älvsträndernas brinkar. Ett stort antal tegelbruk
fanns anlagda på sträckan Trollhättan—Röda
Berget, men några ras hade veterligen ej stört
deras drift. De torde numera till större delen
vara försvunna, de flesta i samband med den
höjning av vattennivån på sträckan
Trollhättan—Lilla Edet, som ägde rum vid
kanalombyggnaden.
Under det att denna utfördes hade vi ej heller
några större svårigheter på grund av lerans
instabilitet annat än vid infarten till slussen
vid Lilla Edet, där det gjordes en rätt djup
inskärning i strandslänten. Men det ras, som
därvid ägde rum föranledde ingen större skada
och ingav ingen oro för framtiden.
Det torde också kunna fastslås, att intill 1953,
då Surteraset inträffade, har ingen känt någon
oro för störande ras vid Trollhätte kanal.
Både raset vid Surte och det vid Göta
Sulfitfabrik har ägt rum vid platser med industriell
bebyggelse. Jag har ej nu till mitt förfogande
resultatet av utredningen rörande de
förhållanden och de krafter, som vid Surte utlöste
raset och frågan om, hur raset uppkom vid
Göta Sulfitfabrik är ju under utredning. I det
senare sammanhanget bör naturligtvis
uppmärksammas de stora massavedsupplag, som
syns på tidningsfotografierna från rasplatsen.
Vad man närmast har att göra synes väl vara
att omsorgsfullt undersöka, om det efter
farledens hela sträckning finns några platser,
vilka i sitt nuvarande skick kan innebära risk
för några för kanaltrafiken hindrande ras.
Den geotekniska vetenskapen, som vid
sekelskiftet låg i sin linda, är numera så utvecklad
och behärskar sådana undersökningsmetoder,
att man bör kunna erhålla säkra resultat. Sedan
måste man — eventuellt genom lagstiftning —
förhindra tillkomsten av anläggningar av det
ena eller andra slaget, vilka kan medföra
framtida rasrisker för farleden.
Det är svårt att tänka sig, att kanaldriften i
Göta älv, som i omkring 150 år försiggått utan
att störas av ras skulle behöva upphöra. Man
har rätt att hoppas, att fara för sådana risker
skall kunna elimineras genom de angivna
undersökningarna. Endast om så ej blir fallet
torde alternativet över Uddevalla böra upptas
till granskning och bearbetning.
Atomenergin i Frankrike. Det intressantaste i
det franska atomenergiprogrammet är kanske att
Commissariat à l’Energie Atomique (CEA) gått in
för att använda plutonium som bränsle i stället för
uran 235. Detta är fullt begripligt med tanke på
Frankrikes begränsade resurser. Visserligen har man
köpt ca 40 kg anrikat uran från USA för att studera
torium-^U-cykeln, men man har inga planer på
inhemsk anrikning av uran 235.
I stället bygger man i Marcoule i Sydfrankrike ett
antal plutoniumproducerande reaktorer, liknande
Calder Hall-reaktorn. Den första av dessa, G-l,
gjordes kritisk i januari 1956. Den har 100 t naturligt
uran som bränsle, 1 200 t grafit som moderator och
kyls med luft. Den ger 15 kg/år plutonium, 40 MW
värmeeffekt och i en försöksanläggning 5,75 MW
el-effekt. Till luftkompressorerna fordras 8 MW
varför anläggningen inte är självförsörjande på energi.
Den låga eleffekten beror på att den utgående
luftens temperatur är bara 280°C.
Nästa reaktor i Marcoule, G-2, är nästan färdig
och beräknas komma i gång under 1957. Den är
identisk med G-l men skall kylas med koldioxid
av 15 at tryck i stället för med luft. Den skall ge
150 MW värmeeffekt och hela verket 30 MW
el-effekt netto. Under 1958 väntas en tredje reaktor
G-3, som blir en kopia av G-2, bli färdig.
Den första reaktorn för enbart energiproduktion
byggs i Avoine i Loire-dalen av CEA och
Elektri-cité de France tillsammans. Den kallas EDF-1 och
beräknas bli färdig 1959. Den skall ha 130 t
naturligt uran som bränsle, grafit som moderator och
koldioxid av 25 at tryck som kylmedium. Reaktorn
skall ge 300 MW värmeeffekt och hela verket 60 MW
eleffekt netto.
Man räknar nu med att kunna få en ny reaktor
färdig varje år i stället för var 18 :e månad enligt
tidigare plan. Målet är att fördubbla utvunnen
eleffekt vart tredje år vilket blir möjligt genom att
framtidens verk får större effekt än dagens. Kan
dessa planer genomföras skulle de franska
atomkraftverken ge 800 MW 1970 (Nucleonics febr. 1956
s. 15, april 1956 s. 22, dec. 1956 s. R9-R10). SHl
Rekordhöjden 43 km vid väderobservationer
har nåtts med en ballong av polyesterfolie. Det
gamla rekordet var 36 km. Polyestern har större
hållfasthet och mindre täthet än tidigare använda
material.
Oljesmord grafitform vid kontinuerlig
alumi-niumgjutning lär ge gjuten med bättre ytfinhet och
tillåta större gjuthastighet än formar av gängse
material. Alla typer av aluminiumlegeringar kan gjutas
i alla vanliga tvärsektioner.
SOOO kW vindkraftverk med 90 m vingdiameter
synes vara möjliga att bygga för 200 000 £ i
Australien, varvid man beräknat elenergikostnaden till 0,2
penny/kWh vid 17 MkWh/år elproduktion och 10,7
m/s genomsnittlig vindhastighet.
674 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
