Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 32 - Vattenekonomi i livsmedelsindustrin, av Sven O Månsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir av så god kvalitet, att det efter endast
filtrering åter kan användas i driften för
urlakning av ny snitsel. Införandet av kontinuerlig
diffusion har sålunda medfört, att inget
avloppsvatten längre bortgår från denna process,
vilket innebär en sänkning av fabrikens totala
personekvivalent med 50 % enligt tabell 3.
Samma goda resultat har man emellertid
även uppnått i Sverige vid arbete enligt den
vanliga diskontinuerliga diffusionsmetoden.
Enligt ett förfarande, som utarbetats av T
Wintzell, försättes pressvattnet, sedan det
passerat en roterande sil, med koncentrerad
svavelsyra, så att ett pH av 3,0—3,5 uppnås.
Därvid koagulerar äggviteämnena i vattnet. Det
renade vattnet avdekanteras och blandas med
diffusionsvatten, som befriats från
medföljande massapartiklar. Tillsammans med
erforderlig mängd kondensat från avdunstningen
återföres så det renade diffusions- och
pressvattnet till batteriet för urlakning av ny snitsel.
Detta förfarande infördes i samtliga svenska
sockerfabriker under början av 1940-talet och
medförde utöver åtskilliga drifttekniska och
ekonomiska fördelar en väsentlig sänkning av
brukens färskvattenbehov och av deras
avloppsvattenförorening. Denna minskades vid
flera av bruken med 60—70
Äteranvändning av vatten
En av de viktigaste åtgärderna för minskning
av industrins färskvattenbehov och
avloppsvattenutsläpp är behandling av de olika
vattenfraktionerna på sådant sätt att vattnet kan
återföras i driften. Sväm- och tvättvattnet från
industrier som bearbetar jordbruksprodukter,
t.ex. sockerbetor, potatis, morötter etc.,
innehåller suspenderade partiklar av jord och sand
men även av organiskt material från råvaran.
Dessutom finns i vattnet större eller mindre
mängder lösta organiska ämnen till
övervägande delen också härrörande från råvaran.
Sådant vatten kan i allmänhet återtas i
driften, sedan de fasta ämnena avskilts, vilket kan
ske antingen i urschaktade eller med vallar
inhägnade jorddammar eller i särskilda
sedimen-teringsanläggningar, vanligen av betong.
Separeringen beror på skillnaden mellan de fasta
ämnenas och vattnets täthet. För processen
gäl-les Stokes lag, enligt vilken de fasta
partiklarnas sjunkhastighet är direkt proportionell mot
kvadraten på partikeldiametern och mot
skillnaden mellan det fasta ämnets och vätskans
specifika vikter samt omvänt proportionell
mot vätskans viskositet.
Lagen gäller för system i vila. Vid
sedimentering i en smutsvattenbassäng strömmar
vätskan genom denna. Utöver den lodräta
hastigheten enligt Stokes lag tillkommer alltså här
den vågräta hastighet med vilken vätskan
strömmar genom bassängen. Man får på grund
härav en klassning i horisontell riktning, dvs.
de grövre partiklarna lagras på bottnen
närmast inloppet och de finaste närmast
utloppet, fig. 4.
Eftersom de finkornigaste partiklarna har
lägre sjunkhastighet än de grövre, är det en
fördel att ha bottnen i bassängen stigande mot
utloppet, för att det finare materialet skall
avlagra sig så snabbt som möjligt.
Reningseffekten i en sedimenteringsbassäng blir givetvis
större ju lägre genomströmningshastigheten är.
Av denna anledning är långa smala bassänger
vid lika stor yta ogynnsammare än breda
bassänger, där strömningshastigheten är lägre.
Allra gynnsammast är runda eller
månghör-ningsbassänger, i vilka smutsvattnet strömmar
från centrum radiellt ut mot periferin med
sjunkande hastighet. Efter denna princip är
t.ex. Dorr-förtjockare (fig. 5) och Borsig—
Mammut—Bagger-anläggningar byggda. Båda
har från periferin in mot centrum sluttande
bottnar. I den förra föres det avsatta slammet
med långsamt roterande skrapverk ned mot
centrum, varifrån det pumpas bort till något
lämpligt jordområde i närheten.
Mammut—Bagger-anläggningen är med
betongväggar delad i ett antal sektorer, vilka
tömmes växelvis. Slamkoncentratet suges med
vakuum från den sektor, som skall tömmas,
till ett par järnbehållare, vilka växelvis ställes
under vakuum och tryck. Medan en del av
slammet sålunda suges in i den ena klockan,
tryckes med luft tidigare insuget siam från den
andra klockan genom en rörledning ut till
upplagsfältet för slammet. Med båda de
beskrivna systemen kan det avskilda slammets
koncentration hållas ganska hög, 40—50 %
torrsubstans t.o.m. uppåt 60 %, om inte
transportsträckan är för lång, upp till 2—3 km. Den
med slammet bortgående vattenmängden blir
därför förhållandevis liten.
Fig. A.
Fallkurvor för olika
stora korn i en [-avsättningsbassäng-]
{+avsättningsbas-
säng+} med
lutande botten.
Fig. o.
Dorr-förtjockare.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 7 09
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
