Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 36 - Höjdmätning i Sverige, av Lennart Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
differens på 5 cm mellan två punkter belägna
100 km från varandra i nordsydlig riktning.
Medelfelet i den gamla avvägningen på 100 km
är ± 4,4 cm. Som synes måste det bli svårt att
skilja på vad som är landhöjning och vad som
är mätningsfel.
Någon uppfattning om landhöjningen torde
dock kunna erhållas redan nu. För att få mera
säkra värden måste vi vänta tills en tredje
precisionsavvägning utförts. Den kännedom som
vi nu har om landhöjningen bygges framför
allt på vattenståndsobservationer utefter
kusterna, särskilt vid de elva
mareografstationer-na, fig. 1. Vid mareograferna registreras
vattenståndet kontinuerligt och man får mycket
säkra årsmedia av vattenståndet.
Vattenstånds-observationerna utförs av Sveriges
Meteorologiska och Hydrologiska Institut.
För att få ett enhetligt höjdsystem över hela
Europa har Internationella Associationen för
Geodesi (IAG) beslutat, att en gemensam
utjämning skall göras av valda delar av det
europeiska precisionsavvägningsnätet, "United
European Levelling Net" (UELN). Arbetet med
denna utjämning pågår. Finlands, Norges och
Sveriges precisionsavvägningar har förbindelse
med det övriga Europa endast genom det
hy-drostatiska nivellementet, som gjordes över
Öresund vid Hälsingborg 1939. Dessa tre
länder utjämnas därför för sig och detta skall
utföras av Geodetiska Institutet i Helsingfors.
IAG har bestämt, att för UELN skall
"geo-potential" användas i stället för höjd. Varje
nivåyta karakteriseras av sitt "geo-potential
number", c
h
C = Sg dh
o
Uttryckes g i kilogal, dvs. g — 0,981 . .. och h
1 meter, får man c i "geo-potential units", gpu.
Här har angivits de engelska uttrycken
geo-potential etc., motsvarande svenska uttryck är
ännu ej fastställda. Man observerar att c icke
är höjd men är i gpu till storleksordningen ca
2 % mindre än motsvarande höjd. Från c kan
man övergå till höjd genom division med g.
Beroende på enligt vilken lag man väljer detta
g får man olika slag av höjd, t.ex. ortometrisk,
dynamisk höjd osv.
Genom att många mareografer är intagna i
UELN kan en säker bestämning erhållas av den
nivåyta som motsvarar ostörda havsytan, dvs.
geoiden. Genom den enhetliga utjämningen får
sedan alla berörda länder ett gemensamt
noll-plan, vilket för många ändamål är av stor vikt.
Varje land har naturligtvis fortfarande frihet
att för sitt eget praktiska behov välja det
höjd-system, som passar bäst.
Mareografen på Skeppsholmen i Stockholm
har genom nya precisionsavvägningen
förbundits med mareograferna Smögen och Varberg
på Västkusten. Det visar sig då att
medelvattenytan vid Stockholm ligger ca 2 dm högre
än på Västkusten. Detta stämmer bra med vad
man kommit fram till genom teoretiska
undersökningar5.
Linjeavvägning
De av kartverket utförda övriga avvägningarna
kallas linjeavvägningar. De är anslutna till
precisionsavvägningens system. Här skiljes på
dub-belavvägda huvudlinjer, där medelfelet skall
vara mindre eller högst lika med ± 20 mm/km
och enkelavvägda detaljlinjer med medelfelet
mindre eller högst lika med ± 30 mm/km.
Vanligen håller sig medelfelen under hälften av
de angivna övre gränserna. Vid linjeavvägning
markeras en fixpunkt för ungefär varannan
kilometer. Dessutom höjdbestämmes ett stort
antal s.k. höjdpunkter, omarkerade men lätt
identifierbara punkter såsom mitten av ett
vägskäl eller en bro. Vidare avväges ett stort antal
vattenytor.
Linjeavvägningen går huvudsakligen fram
utefter vägar. En någorlunda jämn täthet av 10
punkter per 100 km2 eftersträvas, men i
områden med glest vägnät är detta naturligtvis
svårt att uppnå utan att i stor utsträckning gå
fram i terräng. Nu går emellertid avvägning i
terräng långsamt och blir därför också
dyrbart. Man bör söka andra metoder för
bestämning av "terrängpunkter".
Dessa punkter torde komma till användning
enbart för kartändamål, varför de ej behöver
vara bestämda med så hög noggrannhet. Det
kan anses vara tillräckligt att medelfelet
understiger ± 2 m. I det följande skall anföras några
tänkbara lösningar.
Trigonometrisk höjdmätning
I samband med triangelmätning
höjdbestämmes de flesta triangelpunkterna genom
trigonometrisk höjdmätning. Numera trianguleras
nästan enbart huvudnät med ca 15 km sidor.
Denna täthet räcker till för den fotogrammetriska
planmätningen men ger ju ytterst litet bidrag
till det erforderliga höjdpunktsunderlaget. Att
göra tätare triangelnät bara för att få höjder
är icke ekonomiskt försvarligt. En lösning,
som kanske vore värd att pröva, vore att från
vissa punkter mäta höjdvinklar till olika
terrängobjekt, som icke behövde besökas men
ändå kunde stickas på flygbild. Då skulle man
få avståndet från instrumentet till de olika
punkterna ur flygbilderna och
höjddifferen-serna skulle kunna beräknas. I lämplig terräng
vore detta kanske en möjlig lösning.
Barometerhöjdmätning
Barometerhöjdmätning är ju en gammal
välkänd metod. Den är bekväm men tyvärr blir
noggrannheten ej alltid tillfredsställande.
Sommaren 1956 gjordes dock vid kartverket ett
försök med barometerhöjdmätning med
användande av helikopter som transportmedel.
Tre Paulin-aneroider användes vid
mätningarna. Avläsningarna gjordes ca 25 m från
helikoptern.
Ursprungligen hade vi hoppats att kunna göra
avläsningarna inne i helikoptern men
motor-vibrationerna omöjliggjorde detta. Att stanna
motorn på varje punkt gick ej, emedan batte-
TEKN ISK TI DSKRI FT 1957 837
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
