Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 44 - Andras erfarenheter - Byggnadsmaterialbeställning, av Hn - Glaslod med låg smältpunkt, av SHl - Totan syntes av vitamin A och E, av SHl - Nybyggen - Stora transformatorer i Tyskland, av G Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
peditionsavgifter för småköp (e Marquard i
föredrag vid Bvggeugen i Köpenhamn den 16 augusti
1957). Hn
Glaslod med låg smältpunkt
Glaslod har provats för många ändamål och har
under flera år använts inom elektronrörsindustrin.
De kan utnyttjas i de flesta fall vid hopfogning av
glasdelar. Deras främsta förtjänst är att man kan
göra vakuumtäta fogar vid låg temperatur
varigenom oxidation av närliggande metalldelar
undviks. Fogen kan göras mycket jämn och blir fri
från spänningar om ett lod med rätt
utvidgningskoefficient används. Många av dessa glas innehåller
mycket blyoxid, vanligen mer än 60 vikt-%>, som ger
litet mjukningsområde, låg smältpunkt och relativt
liten utvidgningskoefficient. Utom blyoxid ingår
vanligen boroxid och kiseldioxid.
Lodet anbringas nästan alltid i pulverform. torrt
eller som vätskesuspension. Det torra pulvret har
vanligen 0,15—0,35 mm kornstorlek för att det inte
skall ge luftburet, giftigt damm. I vätskesuspension
används normalt 0,07 mm kornstorlek för att glaset
inte skall sätta sig för snabbt. Vätskan kan vara
vatten eller en organisk förening. Suspensioner i
vatten eller alkohol bör beredas omedelbart före
användningen på grund av glaslodets relativt stora
löslighet i dessa vätskor.
Vid hopfogning av två glasdelar överdras först
den ena eller båda vid lödstället med ett ca 0,13 mm
tjockt skikt av lod. Därefter läggs delarna samman
och värms så mycket att lodet smälter och en fog
erhålles. Glasdelarna måste ha mycket god
passning, eftersom hopfogningen görs vid så låg
temperatur (400—600°C) att de inte kan formas.
Härigenom blir glaslodsfogar i allmänhet dyrare än
genom smältning utförda, men dessa fordrar en
temperatur på 800—1 000°C för mjuka glassorter
(J Gallup & A G F Dingwall i American Ceramio
Society Bulletin febr. 1957 s. 47—51). SHl
Total syntes av vitamin A och E
Vitamin A och E samt /?-karoten har hittills
framställts genom partiell syntes, nämligen med
naturprodukten citral som utgångsmaterial, men de kan
också erhållas ur pseudojonon, som nu tillverkas
industriellt i USA ur aceton och acetylen. I den nya
fabriken skall man tillverka även andra
terpenoi-der och seskviterpener. t.ex. linalool, linalylestrar,
citral, nerol, nerolidol, jononer och iron, vilka kan
användas som smakämnen eller i parfymer.
Vid tillverkning av pseudojonon bringas först
aceton och acetylen att reagera i flytande ammoniak,
varvid metylbutynol erhålls. Genom partiell
hydrering av denna alkohols acetylenbindning får man
dimetylvinylkarbinol; som hydreringskatalysator
används med bly förgiftat palladium på
kalciumkarbonat som bärare. Dimetylvinylkarbinolen
behandlas med diketen och den härvid erhållna produkten
pyrolyseras till metylheptenon.
Denna keton kondenseras med acetylen på samma
sätt som acetonen varefter den föregående
syntesgången upprepas. Pyrolysprodukten blir då
pseudojonon som isoleras genom destillation. Utbytet blir
ca 35 Vo räknat på aceton och acetylen.
Pseudojonon, som hittills framställts genom kondensation
av citral med aceton, kan direkt överföras till
vitamin E eller till /?-jonon. Av den senare görs vitamin
A och /?-karoten (Chemical & Engineering News
22 april 1957 s. 74; Chemical Engineering juli 1957
s. 148—149). SHl
nybyggen
Stora transformatorer i Tyskland
De första större 220 kV transformatorerna i
Tyskland (1928) utfördes ortfasta med effekten 60 MVA
hos huvudlindningarna och med en tertiärlindning
på 20 MVA. Vikten av varje transformator uppgick
till 182 t förutom kylanläggningen, som vägde 48 t
och som måste transporteras separat. Järnkärnan
utfördes av 0,5 mm tjock plåt, vars förlustsiffra var
1,3 W/kg och flödestätheten vid märkbelastning
uppgick till 1,25 Vs/nr. Ar 1931 kunde liknande
transformatorer på 100 MVA framställas. Man hade då
övergått till att använda 0,35 mm plåt med
förlustsiffran 1,0 W/kg, varvid flödestätheten kunnat
höjas till 1,4 Vs/nr. Transformatorvikten var 205 t
exklusive kylanläggning, som vägde 60 t.
Behovet av transformatorer, som lätt kunde flyttas
och tas i bruk direkt vid framkomsten till
uppställningsplatsen blev emellertid allt större. Maximala
storleken hos dessa begränsas av transportvikten.
För att hålla denna nere måste man grundligt
förbättra isolationsuppbyggnaden och kylsystemet.
Genom att avsluta huvudlindningarna med väl
rundade, kraftigt isolerade "strålningsringar" och
utföra isoleringen mellan huvudlindningarna med flera
fasta isolationsskikt kunde man starkt reducera
avståndet mellan lindningarna. Speciella
oljeöppningar i lindningarna gav god kylning i alla
lindnings-delar.
Det avgörande för den inre isolationens
uppbyggnad är genomslagshållfastheten mot vid åska och
kopplingar uppträdande lokala överspänningar.
Forskningarna gav underlag för mera tillförlitliga
beräkningar av isolationen så att materialet kunde
utnyttjas bättre. Dessutom förbättrades tekniken vid
torkning och impregnering av lindningarna, vilket
även medförde minskade isolationsdimensioner. Som
exempel på betydelsen av den bättre utnyttjningen
av isolationsmaterialet kan anges att 1931 en 220
kV "Wandertransformator" (fulltransformator) med
effekten 120 MVA tillverkades vars totala vikt
inklusive kylanläggning uppgick till endast 165 t.
Tidigare reglerades spänningen med särskilda
reg-lertransformatorer. Dessa önskade man dock av
naturliga skäl helst byta ut mot påbyggda
regleranord-ningar på huvudtransformatorerna. Detta åter
förde med sig dels ökade dimensioner, dels ökad vikt
hos transformatorerna. Ett steg framåt medförde
härvid övergången till direktjordning av 220 kV
nätet, vilket gjorde att lägre isolationsstandard
kunde väljas hos regleranordningen, som förutsattes
placerad i nollpunkten.
Det avgörande blev emellertid framstegen inom
valsverksindustrin, som ledde till framställning av
den kallvalsade magnetiskt riktade plåten.
Järnförlusterna nedbringades därmed till 0,5 W/kg och
flödestätheten kunde höjas till 1,45 Vs/m2. Efter
denna utveckling byggdes 1955 en 200 MVA
fulltransformator med ±11 °/o reglering i 245 kV
nollpunkten. Transformatorvikten uppgick till ca 220 t
204 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
