Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 45 - Andras erfarenheter - Akrylplaster som lackhartser, av SHl - Kemiskt utfällda nickelskikts korrosionsmotstånd, av SHl - Ett tvåvägs byggelement för polymerer, av SHl - Elektrolytisk utfällning av lättmetaller ur organiska bad, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhöjd temperatur. De har i allmänhet god
vattenfasthet men sväller något i vatten.
Polymetakryla-terna är praktiskt taget oförtvålbara och
fullständigt resistenta mot alkalier av varje koncentration
och mot saltsyra. Kalla, 10-procentiga, oxiderande
syror och 40-procentig svavelsyra angriper inte
heller polymetakrylatskikt.
Polyakrylaterna används inte ensamma i läcker,
då de ger för mjuka skikt. De har sin största
betydelse som högmolekylära, icke flyktiga
mjuk-ningsmedel för lackhartser som behöver göras mera
plastiska och elastiska, t.ex. fenolhartser,
nitrocellu-losa, polyvinylacetat, polyvinylklorid, melamin- och
epoxihartser.
Polymetakrylaterna kan däremot användas
ensamma. Läcker av n-butylmetakrylatharts behöver inte
innehålla mjukningsmedel, medan läcker av
iso-butyl- och metylmetakrylatharts måste försättas
med sådana till 5—50 %> av hartsmängden, beroende
på hur stor smidighet man fordrar av lackfilmen.
Lämpliga mjukningsmedel är estrar av ftalsyra,
adi-pinsyra, sebacinsyra och fosforsyra. På stela,
särskilt porösa underlag kan man använda lack utan
mjukningsmedel då skiktets vidhäftning blir
mycket god. Man kan därför lägga mycket hårda skikt
av metylmetakrylatharts på t.ex. betong, kakel och
puts (E Seifert i Farbe und Lack jan. 1957 s. 17
—24). SHl
Kemiskt utfällda nickelskikts
korrosionsmotstånd
Vid kemisk förnickling eller trumförnickling (Tekn.
T. 1953 s. 657; 1954 s. 784), som i USA kallas
Ka-nigen-processen, erhålls en fosforhaltig
nickelbeläggning vars korrosionsmotstånd, särskilt efter
värmebehandling, är större än elektrolytiskt utfällda
nickelskikts (tabell 1).
Man har i de kemiskt utfällda skikten påvisat
föreningarna Ni3P, Ni5P2, Ni„P och NiTP3. Fosforhalten,
som blir ca 7 %>, överstiger betydligt fosforns
löslighet i nickel. Man kunde därför vänta att
nickelskiktet skulle bestå av nickeldendriter i en
grundmassa av ett Ni-NisP-eutektikum. Så är emellertid
inte fallet utan skiktet består av ljusa
(fosforfattiga) och mörka (fosforrika) parallella zoner med
50—75 ji bredd. Dess struktur har visat sig vara
amorf.
Vid värmebehandling övergår strukturen till en
blandning av kristallin nickel och Ni3P.
Omvandlingen är mycket snabb vid mer än 400°C. Efter
1 h vid denna temperatur når beläggningen sin
största ythårdhet 70 Rockwell C, ungefär samma
värde som för skikt, erhållna genom hårdförkrom-
Tabell 1. Korrosionsmotståndet hos kemiskt utfälld
nickel
Upplösning
oglödgad glödgad
vid 750°C
/</år fi/år
Ammoniakalisk! ammoniumnitrat ... 7,9 ingen
Ammoniak 30 e/o ............................................5,8 ingen
Ammoniumfosfat 5 °/o ................................stark 0,39
Citronsyra 5 •/« ............................................9,1 3,8
Mjölksyra 45 °/o ........................................3,2 0,125
Ättiksyra 5 •/« ............................................130 3,3
Salpetersyra ....................................................stark stark
Natriumklorid 3 ■/» ....................................0,3 0,125
Svavelsyra 1 °/o ............................................stark 8,9
5 °/« ............................................47 14
ning. Genom glödgning 5 h i inert atmosfär vid
750°C och långsam kylning till 200°C får
nickelskiktet största korrosionsmotstånd (Metal Industry
8 febr. 1957 s. 111). SHl
Ett tvåvägs byggelement för polymerer
I USA kan man nu erhålla glycidylmetakrylat i
begränsad mängd från en halvstor anläggning.
Föreningen kan användas för införande av
epoxigrup-per i vinylpolymerer eller vinylgrupper i
kondensa-tionspolymerer. Monomeren, som är en svagt
färgad, nästan luktlös vätska, kan polymeriseras eller
sampolymeriseras genom dubbelbindningens
reaktion och kan sedan bringas att reagera genom
epoxidgruppen. Denna kan också utnyttjas vid
po-lymerisationen i stället för vinylgrupperna vilka
sedan kan användas för tvärbindning.
Glycidylmetakrylat polymeriseras vid upphettning,
i UV-ljus och med fria radikaler eller jonaktiva
katalysatorer. Monomeren förefaller lämplig t.ex. som
utgångsmaterial vid färgning, framställning av färg,
plaster och syntetiskt gummi (Chemical &
Engineering News 11 febr. 1957 s. 82). SHl
Elektrolytisk utfällning av lättmetaller ur
organiska bad
Vid Bureau of Standards har man utarbetat
metoder för elektrolytisk utfällning av beryllium och
legeringar av magnesium, titan eller zirkonium med
aluminium ur bad med organiska lösningsmedel.
Dessa metallers utfällningspotential är så mycket
högre än vätets att de inte kan fällas ur
vattenlösning. Vid fällning ur saltsmältor fås metallerna
endast i pulverform. De bästa sammanhängande
beläggningarna har erhållits med halogenider,
hydrider, borohydrider och organometallföreningar lösta
i eter.
Hittills har man inte kunnat fälla rent titan och
zirkonium ur organiska bad, men goda beläggningar
av aluminiumlegeringar med 6 %> Ti, 45 °/o Zr eller
5 %> Mg har erhållits. En sammanhängande
beläggning, innehållande 97 °/o Be, har fällts ur en
eterlösning av berylliumhalogenid eller berylliumalkyl
och en spröd legering, bestående av 70 °/o Be och
30 »/o B, har erhållits ur en eterlösning av
beryl-liumborohydrid. Ett fint, svart pulver, innehållande
92 °/o Be, har framställts genom elektrolys av
berylliumhalogenid eller berylliumalkyl i eterlösning.
I allmänhet måste metallföreningen och
lösningsmedlet kunna bilda en joniserbar komplexförening.
Det har emellertid visat sig att de flesta organiska
lösningar, som är goda ledare, inte ger metall vid
elektrolys. De mera reaktiva organiska vätskorna,
såsom alkoholer och aminer, ger inte användbara
bad med organometallföreningar och borohydrider.
Lösningsmedel, som innehåller en hydroxyl- el7er
karbonylgrupp, bildar så stabila komplex att
lösningarna blir oledande. Paraffiner och deras
halogenderivat ger vanligen inga komplexföreningar.
Man har funnit att etrar, särskilt etyleter, är de
bästa lösningsmedlen. I allmänhet har en
kombination av två av de nämnda metallföreningarna visat
sig ge det bästa resultatet. En viss förening är
emellertid mest effektiv för varje element. Sålunda ger
t.ex. berylliumdimetyl i eter ett fint, svart
beryl-liumpulver, medan bervlliumdifenyl i eter inte ens
är ledande. Borohydrider av beryllium och
aluminium i eter ger sammanhängande beläggningar,
medan motsvarande lösningar av titan och
zirkonium är oledande (National Bureau of Standards
Technical News Bulletin april 1957 s. 52—54). SHl
1100 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
