- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 87. 1957 /
1122

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 46 - Andras erfarenheter - Hur man gör silikoner, av SHl - Eluppvärmning av bostäder i Berlin, av Olof Joachimsson - Guld som oxidationsskydd för molybden, av SHl - Minskning av titans skalning, av SHl - En limfolie av SHl - Bättre och billigare butadien-styrengummi, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid kokningen dehydratiseras ändsilanoler, vissa
siloxanbindningar bryts, varvid nya silanolgrupper
uppstår, och katalysatorn regenereras. Genom dessa
reaktioner bildas linjära siloxankedjor vilkas
genomsnittliga längd bestäms av förhållandet mellan
mängderna olja och hexametyldisiloxan. När
reaktionsblandningens viskositet blivit konstant tillsätts
vatten varvid återstående estrar förstörs.
Vattenskiktet skils från, och oljan neutraliseras genom
tvättning med sodalösning.

Efter filtrering avdrivs polymer med korta kedjor
genom vakuumdestillation. Vid stabiliseringen bildas
nämligen molekyler med olika långa kedjor, och en
silikonolja, som skall användas vid hög temperatur,
måste befrias från den lågmolekylära och relativt
lättflyktiga delen (Chemical & Engineering News
15 april 1957 s. 72). SHl

Eluppvärmning av bostäder i Berlin

Uppvärmningen av Interbau-områdets bostäder
baserades i stor utsträckning på fjärrvärme, men även
andra förfaringssätt användes. Bland de
nyuppförda byggnader, som visades på utställningen och som
efterhand kommer att tas i praktiskt bruk, är
enfamiljshusen ett markant inslag. För alla dessa har
eluppvärmning tillämpats. Eluppvärmning valdes
bland annat på grund av kostnaden för anslutning
av enplanshus till fjärrvärmesystemet. En annan
bidragande omständighet var att närheten till höghus
med därav föranledda drag- och rökförhållanden
icke medgav separata koks- eller oljepannor.

Genom eluppvärmningen lär väsentliga
besparingar ha gjorts som följd av enkel installation och
bortfall av pannrum. Eluppvärmning är av värde,
heter det i utställningskatalogen, "där elströmmen
alstras med naturkraft och där det följaktligen
finnes god tillgång på nattström". För Berlin skulle
denna uppvärmningsmetod övervägande ha ett
värde som experiment. Betydelsen av värmetransport
med elektricitet ökar, antas det, efterhand som
energiförsörjningen med atomkraft mera allmänt
utvecklas i Europa. Olof Joachimsson

Guld som oxidationsskydd för molybden

Molybden har god hållfasthet vid hög temperatur
men vid 980°C oxideras den snabbt i luft till
gasformig molybdentrioxid. För att hindra detta kan
man belägga metallen med elektrolytiskt utfälld
nickel eller krom. Dessa skyddsskikt blir dock ej
fullt täta varför molybden diffunderar genom dem
och oxideras. Vid Battelle Memorial Institute har
man funnit, att om ett tunt guldskikt läggs under
krom- eller nickelskiktet hindras molybdenens
diffusion, varigenom oxidationsskyddet blir fullständigt
(Metal Industry 19 april 1957 s. 312). SHl

Minskning av titans skalning

Det oxidskikt, som uppstår på metaller vid dessas
upphettning i luft, ger i allmänhet mycket dåligt
skydd mot fortsatt oxidation. Antingen diffunderar
syre genom det och reagerar med grundmetallen
eller också vandrar denna utåt i form av joner och
elektroner varvid korrosionen fortgår.

Det har nu visat sig att jonerna och elektronerna
kan diffundera genom glödskalets kristallgitter,
endast om olika platser i detta är obesatta eller om
extra joner kan få plats mellan atomerna i det. I
elektronledande skikt, som består av oxider, är den
del av konduktiviteten, som beror av joner, liten i
jämförelse med den som beror av elektroner.

Oxidationshastigheten för metaller, som ger täta
oxidskikt, bestäms därför uteslutande av
jonkon-duktiviteten, och den blir alltså liten, om oxidskiktet
har få tomma platser för joner så att dessa har liten
rörelsefrihet i det. Man har i överensstämmelse
härmed funnit att skalningshastigheten i en syrehaltig
atmosfär kan minskas genom införande av
metalljoner i oxidskiktet. Härigenom ökas
elektronkon-duktiviteten medan jonkonduktiviteten minskas.

Det uppges att man på detta sätt kan öka titans
oxidationsresistens. Härvid används en metall med
högre va!ens än titan, t.ex. volfram. Ett resistent
ytskikt framställs genom upphettning i luft till 900
—950°C under tillsats av ett pulver bestående av
aluminiumoxid, titanoxid och volframtrioxid.
Torium-, beryllium- eller kalciumoxid kan tillsättas för
ökning av oxidskiktets adhesion. Behandlingen lär
kunna användas för gasturbinskovlar (Engineers’
Digest april 1957 s. 148). SHl

En limfolie

I USA kan man nu erhålla lim i form av en folie,
spolad tillsammans med ett silikonöverdraget
papper från vilket folien lätt kan dras av. Den består
av tunt, poröst, praktiskt taget genomskinligt
papper, impregnerat och på båda sidor överdraget med
ett färglöst tryckkänsligt lim. Folien är sålunda
skyddad bara på ena sidan varför den lätt kan
sättas fast på ett annat material. Detta får härvid ett
limskikt som friläggs när skyddspapperet dras av.

Limmet fäster särskilt bra på plaster, t.o.m. på
Teflon. Det kan därför användas för t.ex. polyeten,
polystyren, cellulosaacetat, polyvinylklorid,
polyester, cellulosatriacetat och Saran-överdragen
cellofan. Man kan belägga t.ex. golvplattor av mjukad
polyvinylklorid med limfolien varefter man vid
läggning av plattorna bara behöver dra av
skyddspapperet, placera dem på golvet och trampa på dem.
Limmet uppges vara en polyvinyleterprodukt med god
resistens mot värme, oxidation och ljus (Modern
Plastics maj 1957 s. 112—114). SHl

Bättre och billigare butadien-styrengummi

Ett av de viktigaste problemen som tillverkare av
syntetiskt gummi har att lösa är hindrande av den
råa butadien-styrenpolymerens nedbrytning före
vulkaniseringen genom oxidation i närvaro av joner
av övergångselementen, särskilt järn, koppar och
mangan. Härvid blir gummit mindre visköst,
klibbigt och besvärligt att hantera.

Man har försökt minska nedbrytningen genom att
polymerisera i system med låg järnhalt eller genom
att med tillsatser hindra den av järnet inledda
kedjereaktionen över fria radikaler. Hittills använda
tillsatser är ganska dyra och i allmänhet föga
effektiva. Man har emellertid nu funnit att tillsats av en
liten mängd magnesiumnaftenat eller
magnesium-resinat till den olja, med vilken polymeren blandas
före emulgering och koagulering, är ett effektivt,
snabbt och billigt sätt att stabilisera produkten.

Vidare har man framställt en ny olja av naftentyp,
som uppges ha utmärkt resistens mot missfärgning,
liten flyktighet och god blandbarhet med polymeren.
Dessutom lär den till skillnad från de flesta
naften-oljorna inte vid reningen ha berövats sina
önskvärda egenskaper tillsammans med färgämnena. I
jämförelse med de gängse naftenoljorna uppges den
kunna blandas lättare och snabbare med polymeren,
ge en blandning som lättare mjuknar vid
mastice-ringen och en slutprodukt med bättre
hållfasthetsegenskaper.

1122 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:54:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1957/1146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free