Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 1 - Atomkraftindustrins hygieniska problem, av Carl-Eric Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Avklingning av biologiskt vägd ß-aktivitet hos
reaktoravfall, 1 före och 2 efter separering av 90Sr
och "7Cs.
vuddelen av det flytande avfallets aktivitet
renas inom stationen enligt olika
koncentrationsförfaranden och endast en noggrant
kontrollerad rest tillåtes lämna stationen.
Katastrofrisker och skyddsavstånd
För atomkraftindustrins framtid är det av
utomordentlig vikt, att reaktorolyckor med
konsekvenser för omgivningen undvikes. Sedan 1942
har fyra icke experimentellt framkallade
reaktorolyckor inträffat bland världens nu ca 100
reaktorer. Den första inträffade i Chicago 1952,
den andra i Kanadas NRX-reaktor vid Chalk
River samma år (Tekn. T. 1954 s. 317), den
tredje" i den amerikanska breedern EBR 1 1956,
och den senaste var den bekanta
Windscale-olyckan 1957 (Tekn. T. 1957 s. 1140). Med
undantag av Windscale-olyckan har de
radiobiologiska konsekvenserna för omgivningen varit
betydelselösa. Den omedelbara
omgivningsrisken vid Windscale härrörde från
jodisotoperna. Den högsta mätta sköldkörtelaktiviteten hos
kringboende uppmättes till 0,28 jxC hos ett barn.
Den enligt rapporten från AEA tillåtna
mängden är vid kontinuerlig bestrålning 0,1 ^C jod
131 i sköldkörteln. Den högsta uppmätta
externa /-strålningen från marken uppgick till
4 mR/h.
Även om betydelsen av dessa olyckor inte
skall underskattas, bör det betonas, att de
industriella reaktorer, som planeras i Sverige
dels är konstruerade efter andra principer och
dels är inneslutna i bergrum med stor täthet
(jfr Tekn. T. 1957 s. 893), vilket minskar de
hygieniska riskerna för omgivningen vid en
eventuell större reaktorolycka. All strävan bör
gå ut på att göra reaktorn driftsäker, och
innesluta den så att ingen radioaktivitet kan
spridas, om en mycket osannolik olycka skulle
inträffa. Beroendet av den begränsade och
mycket svårbedömbara "säkerhet", som ges av
frigjorda, luftburna klyvningsprodukters
utspädning med luft vid en olycka bör i möjligaste
mån inskränkas. Svårigheterna att bestämma
ett bergrums täthet gör dock frågan om
erforderligt skyddsavstånd aktuell.
AEC offentliggjorde 1954 följande
överslags-formeP för bestämning av erforderligt
skyddsavstånd:
i? = 0,016j/J?
där B är skyddszonens radie i km och P
reaktorns effekt i kW. Man utgår från antagandet,
att 50 % av den inneslutna aktiviteten frigöres
i luftburen form och att dosen inom
skyddszonen får uppgå till högst 300 R. En mera
realistisk formel gällande för torrt väder och
normal turbulens har angivits av Marley & Fry16.
i? = B \fLP
där P är reaktorns effekt i MW och L
läck-faktorn, dvs. den bråkdel av aktiviteten, som
läcker ut, och B är en kontant, som väljes med
hänsyn till den önskade säkerheten.
Det synes rimligt att folk, som bor utanför
skyddsområdet, inte skall behöva evakueras.
Detta förutsätter enligt Marley en
kontamina-tionstäthet mindre än 10"s C/m2 för avstånd
större än /?. För stationer i bergrum av Adams
och Ågesta-reaktorns effekt får 1—2 km anses
vara ett rimligt skyddsavsJånd; det ger en
tilllåten läckfaktor av 10"s—10 e. Avståndet
ensamt är icke avgörande för de hygieniska
riskerna. De omgivande jordlagrens jonbytande
förmåga har också betydelse för kvarhållning
av aktivitet, som annars skulle följt med
yt-och grundvatten.
I Storbritannien rekommenderar man för
större reaktorer ett skyddsavstånd av minst
1,5—3 km till närmaste bebyggelse. Till städer
med minst 10 000 invånare bör avståndet vara
8 km, men det kommer troligen att föreslås
minskat till 5 km. Motsvarande regler i Sovjet
är mycket stränga. Man har angivit 30—40 km,
som önskvärt skyddsavstånd, vilket ekonomiskt
omöjliggör atomvärmestationer för central
bostadsuppvärmning.
Helt annorlunda ställer sig problemet vid
katastrof på ett atomkraftdrivet fartyg. Man har
beräknat, att om hela den i reaktorn
inneslutna aktiviteten frigöres vid katastroftillfället
och sprides i Östersjöns vattenvolym, kommer
den resulterande isotopkoncentrationen att
uppgå till en tiondel av det enligt ICRP
till-låtna värdet. Även om det gjorda antagandet är
mycket pessimistiskt med hänsyn till
diffu-sionens starka avståndsberoende och den na-
2Q TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
