Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 1 - Frostfritt nedgrävningsdjup för kraftledningsstolpar, av David Zetterholm och Eric Danielsson - Andras erfarenheter - Utetemperatur och värmeanläggningars dimensionering, av Torsten Norell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enligt fig. 1 att det frostfria djupet är mindre
än 1,5 m för barmark. Det frostfria djupet för
kraftledningar i dessa trakter behöver
givetvis icke överskrida dessa lägre värden.
Med kännedom om köldmängden, markens
värmekapacitet och värmeledningsförmåga
samt snötäckets tjocklek och
värmeledningsförmåga är det teoretiskt möjligt att beräkna
det djup, vartill tjälen nedtränger0. Försummas
värmeövergångsmotståndet mellan snötäcke
och luft kan relationen mellan de olika
bestämmande faktorerna för ett jordlager täckt av snö
uttryckas genom formeln:
beräkna lämpliga isoleringsskikt för att
förhindra eller begränsa tjälens nedträngande.
Litteratur
1. Ångström, A: Sveriges Klimat. Stockholm 1946.
2. Beskow, G: Tjälproblem och frostfritt djup. Handboken
Bygg, del 1, kap. 175. Stockholm 1951.
3. Beskow, G: Tjälbildningeri och tjållyftningen. Stat.
Väg-inst. Medd. 48. Stockholm 1935.
4. Handbok för väderleksobservatörer. SM Hl. Stockholm
1944.
5. Gandahl, B & Bergau, D: Tivo methods for measuring
the frozen zone in soils. Proc. Fourth Int. Conf. ön Soil
Mechanics and Foundation Eng., bd 1. London 1957.
6. Watzinger, A, Kindem, E & Michelsen, B:
Undersökel-ser av masseutskiftningsmaterialier for vei- og
jernbane-byggning. Medd. Veidirektören nr 6 1938, nr 6, 8, 9 1941.
O)
där <5 (m) är tjäldjupet, ö0 snödjupet, A (kcal/
mh°C) värmeledningsförmågan för jorden och
l0 för snön, q (kcal/m3) värmekapaciteten för
jorden vid övergång från icke fruset till fruset
tillstånd och F (h°C) köldmängden under 0°C.
Markens värmekapacitet och
värmeledningsförmåga har beräknats från jordprov uttagna
vid ett antal matplatser, och
överensstämmelsen mellan de av jordtemperaturerna bestämda
tjäldjupen och de, som kan framräknas ur
köldmängden och angivna faktorer, har
kontrollerats. På grund av att snötäckets
packningsgrad icke var känd vid de aktuella
mät-platserna kunde dess värmeledningsförmåga
icke exakt fastställas. Detta medförde att
någon närmare överensstämmelse icke erhölls.
Med utgångspunkt från ekv. (1) har
emellertid en empirisk formel med liknande
uppbyggnad uppställts:
ö = - ci • do + ]/ ci2 • <V + c2 • F
(2)
där c1 och c2 är konstanter, som har olika
värden för varje mätplats.
Sedan konstanterna ct och c2 bestämts genom
passning för varje mätplats, ger denna
empiriska formel ett tjäldjup, som på samma
mätplats år från år ganska väl överensstämmer
med de från jordtemperaturmätningarna
bestämda tjäldjupen. (c1 har valts mellan 2,5 och
5,0 och c2 mellan 0,5 • 10"4 och 1,5 • 10"4). De på
detta sätt beräknade tjäldjupen anges i tabell 1
för vissa mätplatser jämsides med de från
jordtemperaturmätningarna bestämda, största
tjäldjupen. Med noggrann kännedom om markens
fysikaliska egenskaper och snötäckets
tjocklek och värmeledningsförmåga bör det vara
möjligt att beräkna tjäldjupet under en viss
vinter och alltså även bestämma det maximala
tjäldjupet i ett visst markslag. Å andra sidan är
de praktiska svårigheterna att genomföra en
sådan beräkning stora, kanske främst på grund
av att uppgifterna om snötäckets tjocklek är
relativt osäkra samt svårigheten att bestämma
snötäckets värmeledningsförmåga, som i hög
grad är beroende av dess packningsgrad.
De bestämningar, som SMHI utfört över
köldmängden, har emellertid sitt största värde i
de möjligheter, som härigenom föreligger att
andras erfarenheter
Utetemperatur och värmeanläggningars
dimensionering
Nuvarande underlag för dimensionering av
värmeanläggningar med hänsyn till utetemperaturen
hänför sig i första hand till skilda undersökningar av
Fagerström och Theorell, publicerade 1922. Den
senare av dessa undersökningar redovisar "lägsta"
yttertemperatur som framräknats som
medeltemperaturer för de tre kallaste tredygns-köldperioderna
under 50 år. Beräkningarna är baserade på
temperaturregistreringar under åren 1865—1918. Dessa
"lägsta" temperaturer har sedan allmänt använts.
En ny utredning ("Dimensionerande
utetemperatur", Stockholm 1957), har emellertid gjorts inom
Statens Nämnd för Byggnadsforskning samt
Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (Tekn.
T. 1957 s. 1143). Denna undersökning förordar att
den dimensionerande utetemperaturen fastställes så
att innetemperaturen vid extrema förhållanden
till-låtes att något understiga normal innetemperatur.
Ett temperaturfall inomhus med 5°G under högst
något dygn bör sålunda enligt undersökningen även
från hygienisk synpunkt kunna accepteras under
sådana köldperioder, som uppträder en gång på
trettio år.
På basis av temperaturobservationer vid en serie
stationer i Sverige under en tidsperiod av 26 år från
1921 har ett antal kurvor uppgjorts som utvisar
frekvensen av låga medeltemperaturer under
ettdygns-och femdygnsperioder. Periodernas längd har valts
med hänsyn till värmekapaciteten hos trähus, resp.
stenhus. Enligt undersökningen skulle den
dimensionerande utetemperaturen med hänsyn till nämnda
"tillåtna" temperaturfall inomhus kunna ligga 7°C
resp. 6°C högre än de extrema yttertemperaturer,
som inträffar eller underskrides i genomsnitt en
gång på trettio år för ettdygns- resp.
femdygnsperioder. Dimensionerande utetemperaturer
fram-räknade på detta sätt blir för norra Sverige
betydligt högre, för mellersta Sverige något högre och
för södra Sverige oväsentligt högre än nu allmänt
använda värden.
Resultaten av undersökningen anges vara endast
preliminära i avvaktan på de ytterligare undersök-
2Q TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
