Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 2 - Nya metoder - På minimitid Jorden — Mars, av Björn Bergqvist - Induktiv metod för mätning av härddjupet, av J Murkes - Fluorföreningar ur råfosfat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärnenergi realiserats, beroende på att de långa
färdtiderna med kemiska drivmedel är
avskräckande. De långa tiderna i det senare fallet beror på den
ringa energi som kan erhållas ur nämnda
drivmedelstyp, vilket leder till överfartsbanor av
tan-gentellipstyp.
Kärnenergidrift medför dels korta färdtider, dels
litet massflöde per energienhet. Det senare gör att
farkostmassan blir praktiskt taget konstant. Härav
och av att dragkraften är konstant följer även att
accelerationen blir konstant. Programmet utformas
så att accelerationen ges ett positivt värde för halva
vägen och samma negativa värde (retardation) för
resten av vägen.
Accelerationsvärden mellan 0,1 och 9,8 m/s2 har
insatts i beräkningarna. Vid dessa antas att
variationen av solens tyngdkraftsacceleration mellan
Jordens och Mars’ omloppsbanor kan utelämnas.
Motsvarande fel är endast 3—0,03 °/o. Vidare beaktas
ej planeternas egna gravitationsfält. De beräknade
överfartstiderna innesluter ej manövrerna i
omedelbar närhet av planeterna.
För det nämnda accelerationsområdet är den
aktuella vinkeldistansen liten i jämförelse med
planeternas omloppsbanor, varför dessa kan
approxime-ras till räta linjer nära överfartsbanan i en första
beräkning. Den resulterande minimitidbanan är en
asymmetrisk kurva, sammansatt av två paraboliska
grenar, som tangerar planeternas omloppsbanor.
Som resultat av beräkningarna har erhållits bl.a.:
överfartstid Acceleration Drivmedelsvikt
dygn m/ss kg/t rymdskeppsvikt
5 1,62 1,3
10 0,41 0,31
15 0,19 0,14
Härvid har som drivmedel antagits deuterium (D M
Cole i Jet Propulsion febr. 1957 s. 176).
Björn Bergqvist
Induktiv metod för mätning av härddjupet
En icke-förstörande metod för mätning av
härddjupet har utarbetats. Den baserar sig på
bestämning av storheten
Fig. 1. Apparatur för härddjupsmätning; L/ ocli
L" är magnetiseringsspolar, L/ och L"
motkopp-lade mätlindningar, R resistans, mA
milliamperemeter; A och B provstycken.
där Ax = Ba — Bx och A0 = Ba— B0, där Ba är
magnetisk induktion i ett ohärdat prov och Bx i
ett härdat prov med okänt härddjup 8X samt B0 i
ett härdat prov med känt härddjup <50
(normalprov).
Vid experiment med ett kolstål (0,45 °/o C) har
konstaterats att ß’ —ß =àx/d0, varigenom man kan
gå över från provets magnetiska till dess
geometriska storheter. Denna likhet har befunnits gälla
med tillfredsställande noggrannhet för härddjup
varierande mellan 1 och 2 mm.
Förhållandet ß’ = Ax/A0 bestämmes med hjälp av
en mätapparatur, fig. 1. Den i spolarna inducerade
elektromotoriska kraften är proportionell mot A0
resp. Ax. Ett ohärdat prov A och ett härdat
normalprov B införes först i L/, L2’ och L", L".
Resistan-sen R ställs in så, att ett bestämt utslag på
visarinstrumentet (milliamperemetern) erhålls.
Därefter ersätts normalprovet B med det prov med
okänt härddjup vilket skall bestämmas (samtliga
prov är givetvis identiska i material och geometri).
Det instrumentutslag som då erhålls är
proportionellt mot Ax/A0. Den magnetiserande strömmens
frekvens bör väljas lägre vid större härddjup.
Det visar sig att skillnaden i magnetiska
egenskaper för härdade och ohärdade prov av samma form,
storlek och material är ca 6 %>, medan den
beskrivna apparatens mätfel uppgår till ± 1,5 %.
Ifrågavarande metod har utprovats endast på den
nämnda stålsorten och ingenting sägs om dess
allmängiltighet. Då den är enkel och snabb bör den
lämpa sig för kontinuerlig kontroll av
härdnings-resultat (M A Kotkis i Zavodskaja Laboratorija 23
(1957) h. 7 s. 819—821). J Murkes
Fluorföreningar ur råfosfat
Vid bearbetning av råfosfat till gödsel frigörs
fluorföreningar vilka är giftiga och därför måste
oskadliggöras. Vid Tennessee Valley Authority har man
emellertid nu utarbetat metoder för tillvaratagande
av fluoren och tillverkning av fluorväte, kryolit eller
aluminiumfluorid till priser som förefaller
acceptabla. Man har beräknat att om all den fluor som
frigörs vid bearbetningen av råfosfot tillvaratas, kan
nästan hela USA:s behov av fluorföreningar täckas.
Från de ugnar, i vilka kornig gödsel framställs,
får man gaser, innehållande fluorväte och
kiseltetra-fluorid i små mängder. Innan de släpps ut måste de
därför underkastas en dyrbar behandling vid vilken
fluoren binds. Den härvid erhållna fluorhaltiga
produkten kastas, men man anser sig nu kunna
tillvarata fluoren på följande sätt:
Gasen tvättas i en skrubber med vatten som
innehåller ammoniumfluorid och vars pH hålls vid 5—6
genom kontinuerlig tillsats av ammoniak.
Fluorider-na i gasen löses då som ammoniumfluorid och
am-moniumfluorosilikat. Tvättvätskan tar samtidigt upp
fosfor- och svavelföreningar, t.ex. fosfat, sulfat och
sulfit. Råfosfatdamm, som följer med gasen, slås
också ned varigenom tvättvätskan övergår till en
välling.
När lösningens fluorhalt stigit till ca 35 g/1 höjs
dess pH till 9 genom tillsats av ammoniak. Härvid
fälls största delen av kiseln och järnet samt 10—
15 °/o av fosforn; fluorosilikatet bryts ned till
ammoniumfluorid. Vid filtrering får man en lösning med
relativt hög fluorhalt och låg fosforhalt; F :
P„0B-förhållandet blir ca 40.
Man kan nu fälla ut kryolit med tillräcklig renhet
för användning vid aluminiumtillverkningen genom
att försätta lösningen med natriumsulfat och alun
i överskott samt justera pH till ca 6. Bara litet av
2Q TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
