Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 3 - Strömningsmätningar med varmtrådssond, av Berth Wikström - Ett mer användbart antibiotikum - Nya metoder - Vattens avsaltning genom osmos, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kovåsznay har med framgång provat ett
enkelt kompensationssystem, där den
deriveran-de länken består av en transformator med hög
impedans ("Poor man’s hot wire").
Sondtillverkning. Kalibrering
Lämpliga material till trådsonder är volfram
och platina. Platina kan i motsats till volfram
lödas fast vid hållararmarna. Volfram nitas
fast i mässinghållare eller förkoppras för att
lödning skall bli möjlig. Volfram förångas vid
relativt låg temperatur och bör med hänsyn
härtill icke drivas med högre temperatur än
som motsvarar ungefär dubbla kalla
motståndet. Platina däremot brukar användas vid
betydligt högre temperatur (strax under
glödpunkten). Vid klena dimensioner (under ca
15 n) föredras volfram på grund av sin mycket
högre hållfasthet. Med platina kan i detta fall
"strain gauge"-effekt erhållas. Ibland användes
platina i form av Wollaston-tråd (silvertråd
med platinakärna) varvid silvret bortetsas på
lämplig längd.
Kalibrering av varmtrådssonder sker vanligen
genom jämförelse med Prandtl-rör. Härvid kan
det rätlinjiga sambandet mellan I2 och ]/U
enligt Kings formel användas för extrapolering
till lägre hastigheter än de som kan mätas
med Prandtl-rör. Om man har möjlighet till
noggrann frekvensmätning kan kalibrering ske
vid mycket låga hastigheter genom
uppmätning av virvelfrekvensen i en Karmans
virvelgata bakom en cylinder (metallstav). Mellan
virvelfrekvens, diameter och hastighet råder
nämligen ett väldefinierat och entydigt
samband påvisat av bl.a. Roshko.
Litteratur
1. King, L V: Ön the convection of heat from small
cylinders in a stream of fluid. Phil. Träns. Royal Society. Ser. A
2i4 (1914) s. 373—432.
2. Burgers, J M: Hitzdrahtmessungen. Wien—Harms:
Handbuch der Experimentalphysik (1931). Bd 4 s. 637—667.
3. Dryden, H L & Kuethe, A M: The measurement of
fluc-tuations of air speed by the hot-wire anemometer. NACA TR
No. 320 (1929).
4. Betschov, R: Theorie non-linéaire de 1’anémomètre à fil
chaud. Mededeling No. 61 uit het Laboratorium voor Aero —
en hydrodynamica der Technische Hogeschool te Delft (1949).
5. Kovasznay, S G: Simple hot-wire anemometer. John
Hopkins University. Department of Aeronautics. Report CM-573
(1949).
6. Lowell, H H: Design and applications of hot-wire
ane-mometers for steady-state measurements at transonic and
supersonic speeds. NACA TN No. 2 117 (1950).
7. Billington, I J: The hot-wire anemometer and its use
in non steady flow. Institute of Aerophysics, University of
Toronto, UTIA Technical Note No. 5 (sept. 1955).
8. Ossofsky, E: Constant temperature operation of the
hot-wire anemometer at high frequency. Bev. Scientific
Instruments 19 (1948) h. 12 s. 881—889.
Ett mer användbart antibiotikum lär
telomy-cin vara, med stor verkan på Gram-positiva
bakterier, såsom stafylokocker, streptokocker och
pneu-mokocker, vilka orsakar bl.a. bölder,
lunginflammation och blodförgiftning. Hittills har det provats
bara på möss.
nya metoder
Vattens avsaltning genom osmos
Ett sätt att utnyttja permselektiva membran (Tekn.
T. 1954 s. 865) för framställning av sötvatten ur
saltvatten är osmotisk avsaltning. Då väl vatten
men inte joner kan passera genom membranen, kan
man pressa ut vatten genom att på saltlösningen
anbringa ett tryck, som är större än dess osmotiska
tryck (Tekn. T. 1955 s. 564). Denna metod
(omvänd osmos) har hittills icke kunnat tillämpas i
teknisk skala därför att man inte funnit något
lämpligt stödmaterial för membranen.
Man kan emellertid också utnyttja direkt osmos
för att avsalta vatten. Härvid använder man en
relativt stark saltlösning för att sätta jonerna i rörelse.
Ingen elenergi behövs som vid jonofores (Tekn. T.
1954 s. 811; 1957 s. 792), och inget tryck behövs som
vid omvänd osmos, men man måste indunsta
saltlösningen för att hålla dess koncentration
tillräckligt hög. Detta bör kunna ske med solenergi i de
torra områden där avsaltning av vatten i första hand
är aktuell. Inga stora konstruktioner för uppsamling
av solenergin behövs.
Man har funnit att processen arbetar bra på bräckt
vatten med ca 3 g/1 salter; för avsaltning av
havsvatten med ca 30 g/1 salt fordras dock effektivare
membran än de som man nu förfogar över. Enligt
uppgift kan avsaltning av bräckt vatten med en
trekammars osmotisk cell konkurrera med de bästa
hittills kända processerna.
Trekammarcellen (fig. 1) består av två
katjonper-meabla (C) och två anjonpermeabla (A) membran.
Den sänks ned i ett kärl, innehållande den starka
saltlösningen B. Denna skall ha större
koncentration än det vatten som skall avsaltas. Det osmotiska
trycket mellan B och det saltvatten S vars salthalt
ökas gör att katjoner flyter från ß in i och
an-joner från B in i S2. För att lösningarna skall förbli
elektriskt neutrala måste då anjoner vandra från P
till S1 och katjoner från P till S2. Alltså avtar
jonernas koncentration i P.
Processen kan givetvis göras kontinuerlig. Om den
starka saltlösningen härvid flyter i kanaler med stor
Fig. 1. Enkel cell för
osmotisk avsaltning; A
anjonpermeabla och C
katjonpermeabla
membran, S saltvatten vars
salthalt ökas, P vatten
som avsaltas, B stark
saltlösning.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 (p3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
